THE CATTANACH STORY 1)

 

Hon väcker mig halv sju i vintermörkret med nya förslag om utkorsning. Igår föreslog hon pitbollie och springer spollie; nu måste hon bara ut och kolla om det är grannens snygga samojedkille, som går förbi vår grind. Colliejedvalpar? Yes!

Hon är rätt uppfinningsrik i sin omsorg om den genetiska variationen, lilltiken, men frågan är om hon slår Bruce Cattanach.

Ni har kanske redan hört storyn? Jo, det var 1992 och svanskupering skulle förbjudas i England. Himlen föll ner över boxeruppfödarna – världens undergång var nära. Rasens standard krävde kapad svans! Men det förhöll sig så, att en av boxeruppfödarna råkade vara genetiker. Han älskade kortsvans lika mycket som någon annan, men han väsnades inte. Han tänkte till i stället.

Så vad gjorde han när han hade tänkt färdigt? Han korsade sin stora, hängörade, långsvansat födda boxertik med en hanhund av den lilla, ståndörade men stubbsvansade rasen Welsh Corgi Pembroke. Sedan fortsatte han med tillbakakorsning. Fjärde generationen gav inte bara medfödd stubbsvans, utan hundar av show quality – så vitt jag förstår fortfarande det finaste som kan sägas om en hund i England – och reggades av engelska kennelklubben som boxer.

Så var det med den renrasigheten. Så fort gick det korsa tillbaka till en standardtrogen exteriör.

Varför gick experimentet att genomföra? Av två anledningar, gissar jag. Den första och viktigaste var säkert att det inte var vem som helst som gjorde det, utan en välkänd uppfödare och domare med anseende i sin rasklubb och dessutom en doktorsgrad i genetik. Den andra anledningen var att målet inte var genetisk variation i sig, utan standarden. Cattanach delade kuperingsmotståndarnas tanke om hurdan svans en boxer måste ha. Han växte upp i en boxerkennel, hans vuxna liv vid sidan om arbetet som genetiker handlade om den rasen och han var domare. Att han visste något om generna som han var ute efter – till exempel att genen som ger stubbsvans hos Welsh Corgi Pembroke är dominant – underlättade förstås. Famlar man runt i blindo bland generna som skapar utseende blir förändring tidskrävande och svårgenomförbar. Att han hade egna boxrar att återkorsa med var en annan förutsättning. Det går inte att genomföra ett sådant projekt, om man har en enda tik och sedan inget att använda för återkorsning.

Cattanachs utkorsningsprojekt väckte med säkerhet ilska hos några. Vi ska kanske rentav vara tacksamma för att nätet inte var allmän egendom i början på 90-talet, för då hade väl servrarna imploderat under trycket; men det han gjorde den gången blev – ganska snart – accepterat. Igen: han var en inflytelserik person, om jag minns rätt medlem i sin rasklubbs styrelse, och han gjorde det han gjorde för att konformera till orden i rasens standard.

Man skulle tro, att Cattanachs lyckade experiment borde räcka för att visa att även en ganska drastisk utkorsning går att återskapa i önskad form och att utkorsning inte är det värsta som kan hända hundar..

… men icke. Många år senare upptäckte han något, som han inte tyckte om. Och då gick hans förslag till åtgärd inte hem alls.

Bodil Carlsson