måndag 26 december 2022

IGÅR, DÅ ALLT VAR LÄTT

 



Tack, alla läsare som hänger med på den här långa resan! Bloggen hade besökare till och med på julafton, ser jag i läsarstatistiken. Själv tappar jag orken emellanåt. Mellan kriget i Ukraina och hungern och torkan i Jemen känns hundvärldsproblemen ofta svåruthärdligt futtiga. Fast humöret skiftar som julvädret. Ibland blir man så hoppfull att man ansöker om förnyat utgivningsbevis. Det finns kanske något bra på gång ändå?

Andra gånger blir man bara less.

Och ibland känns det som att höra ett rop från igår, då allt var lätt.


Idag kan man läsa på brittiska boxerklubbens sida om hälsa att ett tecken på JKD är ökad törst. Därför kissar valpen mera.

Det är tvärtom, förstås. Njurar som inte kan koncentrera urin låter vatten rinna ut ur kroppen. Vätskenivån är livsviktig. Så länge kroppen kan känna törst kommer den att dricka mera. Alla dessa år – och klubben kan inte få en uppgift på basnivå rätt. Hur är det möjligt?

Hur överlever okunnighet så länge? För att man inte bryr sig om fakta? Eller för att det viktiga är att servera dem på ett sätt som inte skrämmer bort någon?


Hemma hos julbesökskompisen ligger Hundsport Special. Intervjuer med svenska uppfödare. Någon föder upp en liten vit terrierras som har en del allergiska hudbesvär. Av den anledningen fanns den på SRD-listan under några år. Domarna skulle titta efter förtjockad hud och röda tassar. Uppfödarna trivdes inte med det. ”Vi protesterade, då vi inte ansåg att det var ett rasproblem och att formuleringen var otydlig. För hur tjock är ´tjock hud´? Och röda tassar kan vara ett tecken på allmän understimulans snarare än ett rasspecifikt problem, då många uttråkade hundar tenderar att slicka mycket på sina tassar.”


Om uppfödaren inte känner igen den förtjockade hud som kroniska atopiska exem brukar lämna efter sig, om man inte vill kännas vid att allergisk klåda ofta medför tuggande och slickande på kliande tassar utan hellre väljer att tro att det beror på ägarens lättja ... skall man föda upp hundar då? Om domaren mot förmodan inte heller klarar av att se vad hen har framför sig, kan utställningsarrangören kanske tillhandahålla en veterinär?

Den här uppfödaren har två radikala råd. Alla ska börja registrera sina valpar som blandraser hos försäkringsbolagen för att få ner premierna - ”för varför ska rashundar ha högre premier än blandraser?” (Tips: fråga försäkringsbolagen!) Och alla borde gå till små, privata veterinärkliniker för att slippa den ”övervård” och de överpriser, som de stora klinikerna gör sig alltmera kända för. Tror den här uppfödaren att högutbildad personal och medicinsk apparatur som röntgenkameror och ultraljudsapparatur är gratis? Eller betyder det bara att en liten lokal mottagning är mera beroende av kundens välvilja och därför mera benägen att hålla med och hålla tyst?

Är modern veterinärvård hutlöst dyr? Ja. Verkligen. Det skulle vår egen sjukvård också vara, om den inte finansierades med skattemedel.


I samma nummer säger en trubbnosuppfödare att man inte vet vad man ska tro – mopsarna på en konferens om andningsbesvär visades upp i rörelse, de församlade uppfödarna tyckte att det såg bra ut, men ”forskarna sa att de hade dåliga värden” och då blir det svårt. ”Vad ska vi gå efter då?” Tja, vad sägs om att lära sig vad värdena betyder så att man kan göra en egen bedömning?

Förstapriset går hursomhelst till den uppfödare av en annan mycket populär extremtrubbnosras, som i samma nummer av SKK:s uppfödartidning säger att det inte finns en ras längre – det finns flera. Mängder har importerats och fötts upp av oseriöst folk. ”Deras hundar kommer aldrig till våra utställningar men är sannolikt flitigare representerade hos veterinärerna.” (Min fettning) Dom är backyard breeders, vi är fina uppfödare. Dom är problemet. Inte vi. Aldrig vi!

Så vet ni vad SKK borde göra? Kräva av veterinärerna att de scannar id-chip. Om de bara gjorde det, skulle skillnaden mellan en deformerad och en icke deformerad anatomi i hundens andningsvägar bli alldeles klar... för skillnaden mellan BOAS och frisk ligger i SKK-registreringen. Eller hur?


Att ha små kunskaper om det man säljer är en sak. Att välja små kunskaper för att underlätta verksamheten är en annan. Man kan spjärna emot förändring för att hålla kvar en gårdag, då allt var lätt – inga veterinärer som rekommenderade operation av förträngda luftvägar, ingen rasjämförande agriastatistik, inga premier som differentierades utifrån den risk försäkringsbolaget tar, inget RAS som alla kan läsa, inga genetiker som sa sin åsikt, ingen konkurrens utom i den egna lilla kretsen! - ja, frestelsen är lätt att förstå. Men...

...det kan bli svårt att klara i längden. Det är nog inte så man möter framtiden. Kennelklubbarna vågar kanske säga det högt först när varenda kotte köper blandras? Jag återvänder till soffhänget framför julfilm och chokladask, magkelar fem nöjda hundar och skjuter undan tanken på att pengarna för utgivningsbeviset hade räddat några liv på en annan plats.


Däremot ställer de här uppfödarna en bra fråga. Hur friska kan våra hundar bli?


Bodil Carlsson


Bodil Carlsson

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar