THE CATTANACH STORY 2) En modig själ

 

I ett antal år hade Cattanach för rasklubbens räkning hållit ögonen på en obotlig och dödlig njursjukdom, som drabbade unga boxerhundar. Han såg dem som sorgliga, men trots allt enstaka fall; något att hålla koll på, men inte oroa sig över. Felanlagda, icke fungerande njurar dyker ju upp hos alla raser emellanåt och ses hos människor också. Men så hände något. Hösten 2010 blev Cattanach uppringd av en bekymrad veterinär. Veterinären berättade om en skotsk uppfödare, Sharon McCurdy, som sökte vägledning. Uppfödaren hade på kort tid fått två fall av njursjukdomen hos tikar som hon hade köpt från en känd uppfödare. Hon var förtvivlad. Ena hunden var redan borta, den andra visste hon skulle dö. Cattanach pratade med veterinären, men tog inte så hårt på informationen. Nyfiken blev han först när han fick ett brev med hot om juridiska åtgärder ifall han kom på tanken att börja snoka. Så han gjorde det genetiker gör – han startade med att titta på stamtavlor.

Gissa varifrån brevet kom? Från uppfödaren till den hund som var både far och morfar till Sharon McCurdys ena njursjuka hund och far till hennes andra njursjuka hund... och till 192 andra boxervalpar.

Cattanach berättar:

Examination of Sharon McCurdy's and further cases that quickly came to light revealed an extraordinary picture of litters with one or more kidney deaths occurring with very close inbreeding (father x daughter, half-brother x half-sister, g’father x g'daughter, etc, focusing on one dog).  But as more cases were found, some revealed close inbreeding on dogs that were further back in the first pedigrees.  There was therefore clear evidence of an inheritance that nobody could miss.  The close inbreeding suggested a recessive gene inheritance.  But there were also a few cases that derived from total outcrosses.  This meant either that they had a different causal basis (poisons, etc) or that the gene responsible was more widely spread than yet recognized. (Min kursivering)

Cattanach insåg alltså snart, att njursjukdomen dök upp där man nyligen eller längre bakåt i tiden hade ägnat sig åt hård inavel - knappast en förvånande upptäckt för en genetiker. Men han insåg också, att sjukdomen hade dykt upp hos hundar som han betraktade som utavlade. Han såg för sig en obehaglig möjlighet: att den skyldiga genen var mera spridd än man visste. Tänk om den fanns lite varstans i rasen? Han gjorde igen vad genetiker brukar göra i det läget: han visade upp de misstänkta bärarnas stamtavlor för rasklubbens hälsoråd, rådde rasens uppfödare att undvika inavel och startade jakten på skurkgenen. Men han kom inte långt.

Week after week thereafter, I therefore put requests in the dog press for blood samples.  I needed samples from both affected cases and parents, but the response for each was very poor.  People seemed frightened.  Two owners actually told me that the breeder had told them not to cooperate.

Först får han ett hotfullt brev. Sedan vågar valpköpare med laglig förfoganderätt över sina hundar inte ställa upp med blodprover för DNA-jämförelser. När Cattanach 2012 gick med på att delta i Jemima Harrisons uppföljare till Pedigree Dogs Exposed för att prata om sjukdomen blev bråket bittert. Han sågs som en förrädare, en som svek sina egna. Vad hade han gjort som var så illa? Han kände att han måste förtydliga sig:

Coming now to the film, when Jemima Harrison informed me that she had been besieged by Boxer breeders to take up the JKD problem and asked me if I would contribute and explain the genetics, I of course agreed.  I could not possibly stand back and let other brave souls fight alone.  I therefore told her the story much as above, but eventually had to produce the evidence – the pedigrees – and I know these were then carefully analyzed by two other geneticists. 

Det som händer är alltså, att boxeruppfödare vänder sig till en kontroversiell filmskapare och bönfaller henne - inte sin rasklubb! - att ta upp njursjukdomen. De vet inte hur de annars ska få ut informationen till hundägarna. Filmmakaren frågar Cattanach och Cattanach ställer upp. Han tänker inte låta dem kämpa ensamma, så i filmen förklarar han vad man vet om den genetiska bakgrunden. Till sist måste han presentera belägg och då tar han fram stamtavlorna. Han är inte den enda, som har tittat på dem – två andra genetiker analyserade dem också. Efteråt säger han, att han var missnöjd med att filmens speakerröst framhöll, att så länge ingen skyldig gen är identifierad, är det inte bevisat att sjukdomen är ärftlig. Som genetiker anser Cattanach det nu klarlagt, att JKD är ärftlig; det enda som inte är klart är hur den nedärvs. Men det kan bli en juridisk ansvarsfråga, får han veta, att påstå att JKD är ärftlig.

Vad skulle ha hänt, om speakerrösten rakt ut hade sagt ”Ärftlig”? Ett nytt hotfullt brev? En stämningsansökan? Mot Cattanach eller Harrison? Det här börjar låta som en historia som inte handlar om gener, utan om personer som är vana att knäppa med fingrarna för att få tyst på sin omgivning... och det är kanske precis vad det är.

Bodil Carlsson