LYCKA

 

I lördags satt vi på en stenbänk i det skarpa vinterljuset uppe i vårt förortscentrum och såg folk vandra omkring mellan Hyresgästföreningens stånd och ställena där femteklassarna i mössor och tjocka vantar erbjöd hembakt fikabröd. Tonåringarna smet in på fritids för att lära sig skriva raptexter och komma undan kylan. Gubbarna som rekryterar till den lilla lokala fotbollsklubben följde efter dem in. Det var så kallt att killarna från folkhögskolans musiklinje stod på scenen med händerna i armhålorna för att kunna hantera gitarrsträngarna när de skulle börja spela. Det vankades väl julvisor, tänkte jag. Julvisor på rad smakar som det spunna sockret som ungarna köpte, samma enformiga vadd, så jag reste mig för att gå... och då! Då kom de första ackorden från uppvärmda fingrar. Nånstans långt inne kände jag igen dem och tvärstannade. De där tonerna hade jag inte hört på många år.

 No, woman, no cry. Kom ihåg det som var fint, kom ihåg allt det roliga vi hade, säger texten, mannen som måste ge sig av, kom ihåg att det blir bra igen. Gråt inte, kvinna! Jag hade glömt hur lång tid det tog innan jag begrep vad den handlade om – rytmen villade bort orden så länge – och jag hade alldeles glömt hur mycket jag tyckte om den,

Men där stod vi nu, en vithårig dam i prydlig hellång yllekappa och så jag i hundpromenadkläder och gummistövlar och dansade framför en scen på ett betongtorg, medan hennes man på diskret svenskt karlmaner stampade takten och hundarna skällde - för mycket kan man säga om Bob Marley, men sockervadd är inte hans grej och dansande tanter är inte hundarnas. Killarna på scenen log åt oss. Mellanstadietjejerna levererade hett kaffe med hallongrotta och vår brukshundsklubb hade satt upp SBK:s standar och visade drag med två samojeder och en american wolf dog. Wolfdoggen drog en trehjulig grön cykel och lät sig klappas. Vinthunden i tomtedräkt visade rallylydnad. Den lät sig också klappas. Ungarna från alla olika länder var saliga.

Det var det bästa marknadsföringsjobb för en brukshundsklubb som jag har sett.

Nästa dag var lika grå som wolfdoggen, men åtminstone inte kall. Vi gick och åkte buss och gick igen till samma brukshundsklubb. Det var tjugoårsjubileum.Vi spelade fotboll och apporterade kastbollar och gick poängpromenad, drack kaffe och pratade hund, och så vandrade vi tre tillbaka igen genom hagarna, som är åtkomliga nu när köttboskapen har åkt hem. Man kan gå med kopplen över axlarna och sina hundar springande fria. Det var längesedan vi gick där. Den halta hunden – som inte var särskilt halt - sa att här skulle inte åkas någon buss hem. Vi går!

Så då gjorde vi det. Vi måste ha gått minst en mil, fem timmar sammanlagt, och hon var inte mera halt för det, bara  mycket mera glad.

Lycka är ögonblicket när man hittar det man har glömt och inser, hur mycket man har saknat det.

Bodil Carlsson