HÄLSOPROGRAM - HUR MAN FÖRSÄKRAR FRAMTIDEN

Så här skriver SKK:s Centralstyrelse:

”Effekten av att inte regelmässigt avsluta hälsoprogram som uppnått sitt syfte och där få hundar är hälsomässigt drabbade blir att onödigtvis begränsa tillgängliga avelsdjur och möjligheten till att därmed långsiktigt kunna behålla en bred avelsbas.”

Ett hälsoprogram som inte längre hittar några hundar att plocka bort från avelsbasen fortsätter ändå att plocka bort dem? Ursäkta om jag är dum, men jag kan inte se annat än att det där är nonsens. CS tycks tro att om man har genomfört ett hälsoprogram i en ras så att nästan inga drabbade hundar finns kvar, då fortsätter programmet ändå att på självgång att plocka bort tänkbara avelshundar. Hur skulle det gå till?

Tänk er en ras, som drabbats av något i stil med den sorgliga recessiva ögonsjukdom som finns hos retrievers och som gör dem blinda i unga år. Under loppet av tio år, tänker vi oss, hittar veterinärerna 50 sådana hundar inom en ras som under samma period har 5000 registreringar. Veterinärerna larmar. Rasklubben höjer varningsflaggan – fara å färde! SKK:s Avelskommitté rycker ut. Hälsoprogrammet går igång. Alla drabbade djur och deras närmsta släktingar identifieras och rödmarkeras – undvik dem! Om genen kan identifieras, så testar man för den. Alla bärare utesluts från avel. Alla icke-bärare blir kvar, även om de är nära släkt med blinda hundarna. Antalet fall av ärftlig blindhet dimper till noll.

De som fortsätter i avel är de som inte drabbas. Om man plockar bort 1% av alla hundar plus deras närmsta släktingar, eller gentestar, och låter hälsoprogrammet pågå tills man inte har hittat en enda drabbad hund på de senaste femton åren, medan aveln i övrigt pågått som vanligt – har man då begränsat avelsbasen? Nej. Det finns tvärtom flera tänkbara avelshundar att välja på därför att de otänkbara har plockats bort. Uppfödarna behöver inte hålla sig till ”säkra linjer” längre. Ingen uppfödare behöver undvika något som inte finns kvar i rasen. Då är det dags att lägga ner hälsoprogrammet.

För HD är det annorlunda. HD-fel orsakas av flera samverkande gener. Bara de hundar, som har fått tillräckligt många av skyldiga generna, råkar ut för höftledsfelet. Det säger sig ju då nästintill självt, att om t ex 7 % av alla hundar i en ras har HD D eller E, så är antalet hundar som bär på en eller ett par av de inblandade generna mycket, mycket större än så. Det märks bara inte, förrän man parar två av dem med varandra och får se nya hundar med tillräckligt många HD-gener födas i kullarna, leva smärtfyllda liv och avlivas för tidigt. HD-programmen kan inte avslutas i en ras med den frekvensen av HD-fel. Gör man det, kommer antalet drabbade hundar att öka igen. Man kompletterar med HD-index: det blir en säkrare bedömning av risken för fel i nästa kull, om man tar med släktingarnas HD-status. Utesluter man då hela gänget? Nej – man kombinerar med lågriskhundar och sänker stegvis andelen med ledfel. HD-programmen tar tid. Låt dem göra det!

De kostar pengar för hundägarna och arbetskraft för kennelklubben. Men den kostnaden får man se som en försäkring av rasens framtid.

Om CS har svårt att se skillnaden mellan hälsoprogram riktade mot en enda recessiv gen och hälsoprogram riktade mot frekvensen av flera samverkande gener, kan Avelskommittén säkert hjälpa till med en förklaring.

Bodil Carlsson