Avelskommittén nämns i CS proposition bara en gång. CS skriver att en importerad hund ofta måste undersökas på nytt i Sverige ”oavsett tidigare resultat” i hemlandet för registrering av avkomma. På nivå 3 kan detta ”omöjliggöra användningen av utländska avelsdjur i de fall då utländska undersökningsresultat ej accepteras.” Det blir då Avelskommitténs sak att fatta beslut om bifall eller avslag till avel, säger CS. CS verkar inte tillfreds med det.
Här har jag några frågor. Jag hoppas, att de kommer att ställas direkt till CS på Kennelfullmäktige, för de behöver besvaras. Är det inte så, att beroende på var och hur hälsoundersökningar i andra länder görs, kan det finnas goda skäl att acceptera dem – eller att göra om dem här? Är utländska undersökningsresultat att lita på? Det beror på. Det finns t ex ett institut i Bern, dit svenska uppfödare och ägare av bl a boxer och ACD skickar sina ryggröntgenplåtar för avläsning. De som arbetar där forskar på just den ryggförändringen. Kan man lita på deras avläsningar? Det törs vi nog utgå ifrån. Vilket intresse skulle de ha av att vara annat än tillförlitliga?
I en diskussionsgrupp på fb hävdade däremot en uppfödare av vit herdehund, att höftledsröntgen i hemlandet avlästes av den rasklubbens egen veterinär och därmed måste vara säkra, medan SKK:s svenska avläsare har en personlig motvilja mot rasen och ser till att få dåliga resultat vid omröntgen efter import. Vilket resultat skall man lita på, CS? SKK:s eller resultaten från en veterinär, som kan ha goda skäl att hålla sig väl med sin rasklubbs uppfödare och deras köpare från andra länder?
Varför inte låta Avelskommittén lista avläsningsenheter, vars bedömningar och intyg gäller även i Sverige?
Min andra fråga – är CS missnöjd med att det är Avelskommittén som beslutar om vad som får avlas på?
CS negligerade Avelskommittén, när den ville att 12,5% ökning av inavelsgraden skulle vara den maximala i SKK:s regelverk. Det rör sig alltså om förbud mot att ovanpå redan befintlig inavelsnivå få lägga en släktskapsgrad högre än en halvsyskonparning. (Ja, jag fettar, för det är häpnadsväckande att någon ens kan vilja göra så.) Norska kennelklubben införde den regeln, trots högljutt skrikande från vissa norska uppfödare, men det gjorde inte CS. CS körde över Avelskommittén. Varför? Jo, skriver man i ett protokoll, man fick ”motreaktioner”. Reaktionerna kom väl från samma sorts uppfödare som de protesterande i Norge - de som inte förstår konsekvenserna av höga inavelsnivåer och tror att de inte behöver lära sig. Varför ansåg CS att det var viktigare att lyssna på dem än på Avelskommittén?
CS påstår, att man ”ser exempel på hälsoprogram som nu varit gällande i två till tre decennier och där antalet hundar som t ex drabbas höftledsdysplasi är i det närmaste obefintligt utan att programmet har ändrats.” Ja, det låter ju onekligen klantigt – sköter Avelskommittén inte sitt jobb?
Tänk om Avelskommittén gör det och tänk om det är så, att beroende på vilken ras och vilken sjukdom det gäller, så har hälsoprogrammen olika förutsättningar! En ras har 10% av hundarna höftledsröntgade – avelsdjuren, inga andra. 90% är oröntgade. Hur många höftledsfel kan det finnas bland de oröntgade? Hur många av de friröntgade har nära släktingar med dåliga leder? Hur många av dem börjar halta en bit upp i åren, när de redan har lämnat (oröntgade) avkommor? Det har man ingen aning om. Lägg ner programmet för den rasen och ni kommer att få se antalet dysplaster växa. Inte i statistiken, för om man inte röntgar får man ingen statistik; hundägarna och veterinärerna är de som får se det. Jämför med en annan ras, där 70% av alla har röntgats i några generationer. Ni har ett litet mörkertal och därmed en mycket mindre risk för ökande antal höftledsfel, om programmet läggs ner.
En sjukdom som blödarsjuka hos schäfern visar sig tidigt och lär inte gå oupptäckt; även ovana valpköpare ser snart att något är väldigt fel. Där behöver man knappast vara rädd för dolda mörkertal, när programmet läggs ner. Det kan ju inte vara möjligt, att CS inte ser skillnaden mellan dessa olika utgångslägen för ett hälsoprogram.
Så varför nämner man den inte? Och varför lämnar man inte de här besluten till Avelskommittén?
Det är min tredje fråga. Jag kan inte ställa dem själv på kennelfullmäktige, eftersom jag inte kommer att vara där. Valpköpare brukar sällan vara det. Jag kan bara hoppas, att andra frågar.
Bodil Carlsson
Inlägget skickat för kännedom till SKK:s centralstyrelse med inbjudan till svar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar