ETT BLYGSAMT FÖRSLAG

För längesen skrev en berömd författare en liten skrift, som fick heta A Modest Proposal – ett blygsamt förslag. Det gick i all korthet ut på att om man inte kunde bli av med alla dessa fattiga barnungar, som belastade föräldrarna och samhället, så gick det väl att tillaga och äta upp dem. Han var en skarp satiriker, Jonathan Swift. Varför jag kom att tänka på honom idag, när det enda jag har läst är ett CS- förslag till kommande Kennelfullmäktige?

Skämt åsido: jag har läst, flera gånger om, och det enda jag säkert förstår är att antingen hade den som skrev mycket bråttom, eller så är det väldigt svårt att hålla tungan rätt i mun, när man vill försöka få olika grupper med sinsemellan mycket olika syn på saker och ting med på samma tåg. Sunt förnuft inleder; sedan kommer påståenden av helt annat slag. Proposition till ny ordning för hälsoprogram finns som Bilaga 24:10 under punkt 24, Avelsfrågor, på dagordningen för KF i slutet av oktober. Ni hittar den på SKK:s hemsida. Läs den! Den börjar så här:

Centralstyrelsen, CS, vill skapa en samordnad utvärdering av de drygt 150 hälsoprogram på nivå 2 och 3 som idag administreras av SKK.

Ja, det låter klokt. Ingen vill ha hälsoprogram som bevisligen har gjort sitt jobb – finns ingen sjukdom kvar, behövs inga program för att hitta den. Och 150 hälsoprogram är mycket. Vilket jobb! Mängder av tid och arbetskraft måste gå åt till att följa upp och dokumentera alla dessa hundar och deras resultat så att rasklubbar, uppfödare och valpköpare skall ha nytta av kunskapsbanken i Avelsdata och Hunddata. Men givet att SKK erkänner och avelsansvarar för 363 raser, är det inte konstigt att de hälsoövervakande programmen blir många. Om något är konstigt, är det tanken att man kan skapa 363 separata varianter av en art, hålla dem strängt åtskilda genom var sin sluten stambok och sedan inbilla sig, att det är hälsoprogrammen som skapar den genetiska utarmningen. Men det ser ut att vara den tanken, som lyser igenom i propositionen. Hur kommer det sig?

Det förslag som CS vill att kennelfullmäktige ska bifalla börjar med att förklara sin syn på hälsoprogram på nivå 2 och 3. I båda fallen görs först en snabbdefinition på en enda mening. Nivå 2 betyder centralt registrerat resultat avseende specifik sjukdom, nivå 3 krav på visat godkänt undersökningsresultat avseende specifik sjukdom. Sedan serveras för båda nivåerna CS egen tolkning av vad detta innebär: en enda sak. Problem! Nivå 2 kan försvåra användningen av utländska avelsdjur, skriver CS, nivå 3 kan omöjliggöra användningen av utländska avelsdjur. Ja – det var väl det som var poängen? Att ingen importhund obesedd skall kunna tas in och sättas i avel?

För utländska som för svenska möjliga avelsdjur gäller samma genetik och därmed rimligen samma regler. Den svenska hund som bär på ett nedärvbart allvarligt fel går inte i avel i Sverige. Om felet är mindre allvarligt, går hunden inte i avel utan att felet finns dokumenterat, så att uppfödarna själva kan ta ställning till vad de vill använda och kanske undvika att kombinera två med samma fel. Är en utländsk import påtänkt för avel? Då bör samma sak gälla för den. Vem vill ha in en collie med svaga nerver och höftledsfel? Vem vill ha in en trubbnoshane som inte klarar BOAS-testerna? Någon kanske vill det. Tänk på den möjligheten, när ni läser propositionen. Det kan vara det den handlar om.

Propositionen utgår från att utländska hundar är genetiskt annorlunda än de svenska hundarna av samma ras. Om det stämmer, är import ett sätt att få till genetisk variation och en bredare avelsbas här hemma. Men stämmer det? Ofta inte, tyvärr. Om jag är en av ett fåtal svenska ägare av lika fåtaliga svenskfödda cesky terrier, rasen som yxades till av tre hundar och som i hemlandet repetitionsavlades i generationer på samma lilla avelsbas innan den spreds till andra länder, så kvittar det väl fullständigt om den hane jag vill importera är född i Tjeckien, i Nordnorge eller på Bahamas – det blir inte mera genetisk variation i den hunden för att den har annan nationalitet på kennelnamnet. Jag vill importera en doberman från Tjotaheiti, där det saknas hälsoprogram för hjärtsjukdomen som dödar rasen i alla länder. Ska jag vara arg för att Sverige har ett hälsoprogram, så hunden måste kollas innan han går i avel?

Snälla CS! Innan man pratar om att utländska hundar ger bredare avelsbas, måste man visa att de faktiskt gör det. Ibland är det så. Men i alldeles för många raser är det inte mycket bevänt med den genetiska variationen mellan olika länders hundar. Den internationaliserade renrasaveln har gjort hundarna till genetiska  kusiner, så samma nedärvbara sjukdomar finns i alla länder. Det bästa man kan hoppas i en del raser är faktiskt att någonstans, någon gång då övervakningen var mindre strikt än här och nu, breddade en löptik avelsbasen alldeles själv genom att smita ut från sin kennel och träffa på grannens högst blandade hanhund. Vill man göra mera än att bara hoppas på oplanerad hundförälskelse bakom husknuten behövs jämförande DNA-undersökningar – vilket går att få nu för tiden, som CS säkert vet, även om propositionen inte nämner det. Eller så får man helt enkelt fortsätta med kontroller genom hälsoprogram för avelsdjur, importerade och hemmafödda. I alla länder där hälsoprogrammen visar hög förekomst av samma problem inom samma ras är den genetiska variationen för liten för att det skall vara tillrådligt att utan vidare kontroll hämta hem avelsdjur: resultatet blir lätt att vi har samma brist på genetisk variation som före importen, men fler sjuka valpar efteråt. Där inga hälsoprogram finns, eller bara en liten minoritet av djuren genomgår dem, vet man inte ett skvatt om vilka gener man importerar.

Så varför dyker detta med breddning av avelsbasen och genetisk variation upp som argument i diskussioner om hälsoregler? Någon har förstått att det där med genetisk variation är något som det pratas mycket om i hundsammanhang nu för tiden och slänger man in den frasen några gånger, så blir det lättare att få som man vill, alltså inga krav på aveln. Då får man det som man egentligen är ute efter – den genetiska variation som ger ännu mera päls eller ännu mindre nos. Eller ännu fler och djupare rynkor i huden och ännu mera underbett. Eller...

DEN genetiska variationen är man mycket angelägen om i delar av kennelklubbarna i många länder. Variationen som vinner i ringen på de stora internationella utställningarna. Det är den man är ute efter. Inget annat.

Det kan väl ändå inte vara möjligt att CS proposition till kennelfullmäktige är ute efter samma sak?

Fortsättning följer!

Bodil Carlsson