… så hade ni också sett förändringen.
Runt vår gård på landet fanns jakthundar. Inne i den lilla stan vid Vättern fanns inte många hundar alls och de få som fanns, var de traditionella - en schäfer, någon boxer. En storpudel, en tax eller två. Så var det då, för tjugo år sedan.
Sedan hände något. Det tog kanske tio år – så fanns många fler hundar. De flesta var små, dvärgpudel och shihtzu och bichon frisé och jack russel. En adopterad irländsk lurcher sågs utanför ICA. Sensation! Hemma hos grannen blev de tyska jaktterrierhanarna gamla och dog. Deras ersättare var en trevägs brukshundskorsning, som såg ut och betedde sig som en bra småvuxen schäfer med vit bringa.
Vi flyttade till utkanten av en större stad. Hundarna var häpna – de hade aldrig förr mött så många andra hundar och aldrig så många små hundar! Nu var det plötsligt inte bara shih tzu och dvärgpudel och bichon frisé och chihuahua och jack russel och papillon och nakenhund, utan alla upptänkliga korsningar dem emellan och på den vägen är det. Stora hundar finns, även om de inte alls är lika många - oreggad amstaff eller pitbull eller något däremellan; den enstaka schabradoren, en klassiker som redan känns lite omodern; unghunden som är hälften flat och resten bordercollie och alltså sällan ses med mer än två tassar i marken samtidigt... och så förstås varghybriden. Visst är han en hybrid, gissningsvis mellan husky och golden och lika mycket färsk varg som min gamle katt, men namnet hämtade säkert hem en skaplig summa åt uppfödaren. Och varför inte? Sagor om ursprung har dragit in pengar genom renrasvärldens hela historia. Varför bli förvånad, när företagsamma blandrasuppfödare hoppar på samma tåg?
Varghybriden är född ute på landet några mil härifrån. Framför näsan har jag inte smuggelvalpar och fulimporter, utan svenska hundar. Här finns tre unga omisskännliga engelska bulldoggar. Två är oreggade Olde English, den tredje avsiktligt utkorsad för att säkra andningsförmågan. Alla är hemmasnickrade.
Häromveckan träffade jag min första schamstaff - inte det man skulle rekommendera som förstahund i en barnfamilj, men hon är född i trakten. Ett föräldrapar med barnvagn ute i vackert söndagsväder går med glada, lättbyggda, spänstigt svansviftande hundar, som jag först tar för svarta jaktlabbar. När de vänder sig om, lyser en stor vit fläck i bringan på den ena hunden. Den unga tiken är så lik honom att hon troligen är hans dotter. Importer? Icke. Femmånadersvalpen som jag har turen att träffa i rastgården ibland är född i närheten. Oansenlig till det yttre med sin grådaskiga schäferfärg och alldeles normala ländrygg blir hon vacker, när hon springer. Hennes ägare är stolta, när de sträcker fram mobilen med fotona av hennes schäfermamma och hennes vitaherdehundspappa.
Den där lilla blir en bra hund.Vore jag herdehundsmänniska, hade jag bett att få mönstra in henne. För tio år sedan hade tanken inte dykt upp i mitt huvud, men nu gör den det. För tio år sedan förstod jag inte de verkliga inavelsnivåerna i många av våra raser. Nu gör jag det.
Så där håller det på. Saker förändras, CS. Människors tänkesätt förändras.Om ni hade bott där jag bor, så hade ni sett det hända och ni hade sett hur fort det har hänt. Vilka är de renrasiga valparna här och nu? Några trendhundar. Kortnosarna som snörvlar när de går och snarkar när de springer, men de är redan färre idag än de var för några år sedan. Ett par nykomna dansk-svenska gårdshundar. Den tunga schäfervalpen med sina djupa, lysande färger och sin krökta rygg svajar i bakstället, när hon går: exteriörschäfer. Om ni hade bott där jag bor, hade ni sett andra hundägare titta på hennes rörelser. Det är inte beundran som syns i blickarna.
De yngre renrasiga hundarna här är ofta ändamålshundar. Goldenvalpen köptes som glad sällskapshund. Livsglädjen och påhittigheten i den kroppen får hans ägare och oss andra att skratta. Border collien köptes som lydnadshund, labbevalpen för att bli assistanshund åt ett barn. Beaglehanen köptes för viltspår. Stövaren köptes för att jaga. Senaste rådjursjakten sprang han två mil i terräng alldeles utan något domarbetyg som talade om för honom att han är rätt byggd för att klara det. De är sällskap och vänner resten av tiden, varenda en. Jämthunden som jag mötte förra älgjakten köptes också för jakt, men när matte inte är i skogen med bössan, jobbar hunden och hon på samma äldreboende.
Utställningsmänniskor pratar om dual purpose. Många av oss har dual purpose-hundar, men vi menar något annat med det. Det hade ni också sett, CS, om ni hade levt där de flesta av oss lever. Och kanske hade allt det här - den här stora förändringen - varit lättare att se, om valen till Kennelfullmäktige hade skett genom någon form av direktdemokratisk medlemsröstning.
SKK har runt 300 000 medlemmar. Kennelfullmäktige 2019 hade 167 röstande deltagare. Jag har varit på årsmöten i min rasklubb med fler deltagande än KF 2019. Kennelfullmältige väljer CS. Vem representerar CS?
Bodil Carlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar