Följande är ett medborgarremissvar på förslaget om förändring i konsumentköplagen, SOU2020:51. Mina synpunkter gäller undantag för levande djur, i första hand hund. Jag ber på förhand om ursäkt för att mitt svar är långt.
Sammanfattningsvis vill jag uppmärksamma lagstiftarna på följande:
I det bakgrundsmaterial som ni har tillgängligt dominerar hästnäringens beskrivning i sådan omfattning, att de särskilda svårigheter som hunduppfödare och deras köpare ställs inför i stor utsträckning döljs i textmassan.
Det föreligger skillnader mellan häst- och hundavel av sådan omfattning och karaktär, att djurens hälsa påverkas olika mycket. Renrasaveln på hund präglas - med visst undantag för utpräglade arbetsraser, som jakthundar och vallhundar - av två prioriteringar som knappast förekommer inom hästnäringen: dels renrasigheten i sig, dels utseendefokuseringen.
Beträffande det förstnämnda se följande, skrivet redan under 1980-talet av den kände och av SKK anlitade genetikern Per-Erik Sundgren.
”Flertalet hundraser är just i början av den tidsperiod då inavelsskador kan förväntas börja visa sig på allvar. Om inga planerade motåtgärder genomförs kommer med största sannolikhet problemen inom rasaveln att förvärras kraftigt de närmaste 10 - 20 åren.”
Åtgärder i form av regler för t ex avel på djur med höftledsfel, temperamentsfel eller skadliga genetiska mutationer har redan under många år successivt införts av Svenska Kennelklubben, inklusive regler och rekommendationer för att motverka den stegring av inavelsgraden som per automatik följer av en sluten stambok och som med samma automatik över tid ger en förtätning av skadliga gener. I själva verket kan många av de regler, som gäller för uppfödning av hund inom SKK-organisationen, ses som just planerade motåtgärder mot effekterna av hunduppfödningens avelstradition med slutna stamböcker och släktskapsavel. Sådana regler har ofta mötts av uppfödarmotstånd.
Vidare bör tas i betraktande, att hundaveln ofta har fokuserat på utseende. Hundraser blir populära och säljs p g a accentuerade yttre drag – det kan gälla kroppsstorlek, rikliga hudveck eller extremt förkortade nospartier. Samtliga medför risker: mycket storvuxna hundraser har en ökad risk för ledproblem till följd av belastningen på skelettet under uppväxttiden och generellt en påtagligt förkortad livslängd; mycket små raser har andra problem. Raser med hudöverskott har hög risk för besvärande infektioner i hudvecken. De s k brachycefala raserna, med extremt förkortade nospartier, drabbas av bl a andningssvårigheter men även av andra hälsoproblem i sådan omfattning, att flera europeiska länder förbereder lagförbud mot avel. Uppfödarna av dessa raser motsätter sig genomgående regler för aveln.
Konsumenten, valpköparen, ställs vid köp på grund av av båda dessa faktorer – den ökade risken för genetisk sjukdom och följderna av inriktning på extrema yttre drag - i en situation, där hon eller han skulle behöva lika stora kunskaper som uppfödaren för att bedöma kommande hälsorisker. Detta är inte rimligt.
Hästnäringen saknar överlag de för hundaveln kännetecknande problemen. Det finns inga på motsvarande sätt inavlade hästraser. Hästar föds upp och säljs för funktion. Synpunkter på tvister och hälsorelaterade problem och därmed sammanhängande ansvarsfrågor inom hästnäringen kan därmed inte obesett överföras till att gälla hunduppfödning, såsom sker i lagförslagets bakgrundstext.
2.Vidare föreligger en viktig skillnad i själva försäljningssituationen. Köp av häst innebär en kostnad, som oftast avsevärt överstiger kostnaden för köp av en hundvalp. Köp föregås ofta av långvarigt intresse för hästsporten – köparen har själv ridit, eller har en familjemedlem som rider. Stallplats och dyrbar utrustning behöver anskaffas. Allt detta motverkar impulsköp. Det är rimligt att anta, även med tanke på det växande antal hundar som årligen säljs, att den genomsnittlige köparen av en hund har mindre erfarenhet av hundar än vad den genomsnittlige hästköparen har av hästar. Det finns helt enkelt många fler oerfarna hundköpare än oerfarna hästköpare. Även försäljningssituationen är annorlunda. Hästköparen ser en vuxen häst visas upp på stallbacken eller på hoppbanan och bedömer dess användbarhet utifrån dess beteende och historik. Valpköparen träffar hemma hos uppfödaren i dennes bostad en tilltalande, späd valp och med en redan påbörjad emotionell anknytning till valpen. Ofta säger valpens veterinärintyg föga eller inget om vad som kan förväntas beträffande hundens hälsa och temperament som vuxen. Många s k rastypiska sjukdomar debuterar i likhet med andningssvårigheter hos de kortnosade raserna och höftledsfel först månader eller t o m år efter köpet. Den genomsnittlige valpköparen kan inte rimligen förutsättas vara medveten därom.
Mitt förslag är, att lagstiftarna inför sitt beslut noga överväger skillnaderna mellan köp av häst och köp av hund och därigenom undviker formuleringar, som i praktiken skulle göra det lättare att vara hundsäljare, men svårare att vara hundköpare. Jag vill särskilt uppmärksamma er på den passus på s 203 i lagförslaget , vari hävdas att ”En hund eller katt som inte trivs hos sin ägare kan utveckla lynnesproblem.” Detta är en missuppfattning.
Ett djur, som vantrivs, kan precis som en människa under liknande förhållanden uppvisa ett oönskat beteende. Men detta är en beteendestörning, inte ett lynnesfel. Beteendestörningar är betingade av yttre omständigheter – för lite eller för mycket fysisk aktivitet, för monoton eller överstimulerande daglig miljö, fysisk sjukdom eller smärta – och är till sin natur reaktiva och temporära: förändras livssituationen, så försvinner beteendeförändringen.
Ett lynnesfel är en återkommande, oproportionerligt kraftig och till sin natur ensartad reaktion på förhållanden, som andra individer reagerar föga eller övergående på. Det kan röra sig om oprovocerad aggressivitet, t ex vid möte med andra hundar eller obekanta människor; eller om ständiga och för ägaren svårhanterliga rädslereaktioner i vanliga vardagssituationer. Lynnesfelet förändras inte om djuret byter ägare eller miljö och kan ofta bara till liten del påverkas av träning. Lynnesfel är en inneboende egenskap, inte en reaktion.
Lynnesfel förekommer bland hundar. Ofta föreligger en påvisbar ärftlig bakgrund, vilket är anledningen till att SKK och dess underorganisation Svenska Brukshundsklubben (SBK) infört och rekommenderar s k mentalitetsbeskrivningar av avelsdjur. När resultaten redovisas, framkommer likartade reaktionsmönster hos besläktade djur inom samma ras. Andra släktskapsgrupper har till följd av annorlunda bedriven avel genomgående andra reaktionsmönster på samma beskrivning. Inom den ras som jag sedan trettio år känner till, är lynnesfel i form av överdrivna rädslereaktioner ett vanligt problem. Hundar har avlivats till följd av detta. Rasklubben har under många år kämpat för att få samtliga uppfödare att uppmärksamma problemet och genom förändrade prioriteringar i aveln bidra till en förändring, inte minst av djursskyddskäl. Många uppfödare har varit ledande i arbetet; andra har starkt motsatt sig alla förslag om regler och hävdat att felet ligger i köparens kunskap om rasen, eller i handhavande av djuret. I skrivande stund ligger på SKK:s bord ett redan två gånger uppskjutet förslag om stegvis genomförande av mentalitetsbaserad avel inom denna ras. När ett lagförslag nu beskriver ”lynnesfel” som orsakat av djurets vantrivsel hos ny ägare blir jag mot den bakgrunden undrande. Återigen får jag tanken, att det lagförslag som presenteras speglar säljarens önskemål och förhoppningar mera än verkligheten.
Beträffande de farhågor, som uttrycks angående att uppfödare drar sig för att sälja sina djur till konsumenter av rädsla för lagstiftningen, föreställer jag mig att detta i högre grad gäller hästnäringen, inte minst därför att beloppen som står på spel där är så mycket högre. Antalet sålda hundar ökar på ett sätt som inte talar för någon större rädsla hos uppfödarna. När SKK:s nybildade Kommitté för uppfödarsamverkan i sitt mötesprotokoll från maj 2020 skriver (protokoll 3-2020, s 3/5):” § 11 Brist på uppfödare gör att import och pris ökar, vi måste göra det enklare för uppfödare” är ju intrycket knappast, att det är rädsla för att sälja som för ordet.
Kommittén för uppfödarsamverkan har som en av sina uppgifter att förenkla reglerna för aveln på hund. Att kommittén tillsatts under samma tidsperiod som en utredning om undantag från konsumentköplagen gällande försäljning av levande djur pågått, gör mig betänksam. Som Maria Wiezell uttrycker det i sitt särskilda yttrande: ”Det är också oroväckande med det försämrade konsumentskydd som utredningen föreslår vid köp av levande djur. Möjligheten att avtala bort den omvända bevisbördan när det gäller köp av djur som kostar mer än en tiondel av prisbasbeloppet, kommer att innebära en försämring jämfört med dagens sexmånadersregel.” Om man från hunduppfödarsidan skär ner regelverket samtidigt som uppfödarens omvända bevisbörda efter en lagändring rutinmässigt kan avtalas bort, betyder detta en potentiellt allvarlig försämring inte bara för den enskilda hundköparen, utan för hundaveln som helhet. Intresset för att arbeta mot hälsorisker inom aveln på hund lär knappast öka därefter.
Jag vill slutligen uppmärksamma er på, att spannet i kunskap, prioriteringar och intentioner med aveln är stort bland uppfödare liksom bland valpköpare. För en illustration med utgångspunkt i lagförslagets beskrivning av hundar med höftledsfel, se bifogad bilaga. Därtill är biologiska frågeställningar komplexa och kan sällan dras över en och samma kam; det som ser ut att vara ett fel betingat av redan föreliggande sjukdom eller skada kan visa sig vara betingat av omständigheterna och tvärtom - det som ser ut att vara betingat av yttre påverkan är lika ofta något, som inte skulle ha visat sig, om de genetiska förutsättningarna hos det levande djuret hade varit annorlunda. Här är det lätt att gå vilse!
Det finns bland SKK:s uppfödare många mycket seriösa och kunniga personer, som lägger ner avsevärd möda och resurser på att förbättra utgångsläget för sin uppfödning och därmed för sina valpköpare. När lagen formuleras, ber jag er att formulera den så, att även intentionerna hos uppfödaren vägs in – vilka åtgärder har uppfödaren i sin avel vidtagit för att minimera risken för fel? - och att seriösa uppfödares ansträngningar beaktas i tvister. Ingen lag bör gynna de mindre omsorgsfulla producenterna av en vara.
Men än mer ber jag er komma ihåg, att av SKK:s cirka 350 000 medlemmar är en liten minoritet uppfödare. Den stora majoriteten är vanliga hundägare, som önskar våra hundar rimligt långa och bra liv. Även vårt intresse bör tillgodoses av lagen.
Skövde den 29 oktober 2020
Bodil Carlsson
medlem i SKK samt i SBK
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar