POSTAT OCH KLART!

Sådär!
Två stora kuvert adresserade till SKK:s centralstyrelse och SBK:s förbundsstyrelse, för säkerhets skull frankerade med fyrdubbelt porto för att PostNord inte ska ha något att klaga på, ligger i postsäcken på Hemköp uppe i vårt lokala utanförskapsområde. I övrigt firades den 8 mars med en trevlig promenad genom en iskall och blåsig stadskärna, vars gator dagen till ära hade fått nya namn. Clara Zetkins gata, Anna Linds gränd, Emmeline Pankhursts gata, Katas gata... Varje nyuppsatt skylt möttes med megafonutrop och applåder, talkörer hördes, en stor banderoll smällde i vinden och ingen hund var rädd.
Inte welsh corgin, inte frallan, inte den huttrande italienska vinthunden i sin flanellpyjamas, inte den gullige blandraskillen och inte colliesarna heller. Alla verkade tycka, att hela tillställningen visserligen var ovanlig, men klart intressant och rätt så kul. Människorna var ju glada!

På väg tillbaka springer valpen uppför trappan till ett av de större hotellen och försöker forcera de ståtliga trädörrarna. Hon har just förstått, att dörrar finns lite överallt och att de leder någonstans; hon vill veta vart. Sedan hoppar hon upp på kanten till fontänbassängen utanför Resecentrum och balanserar sig runt halva bassängen och därefter kräver hon att få gå in och ta sig en ny titt på Resecentrum. Alla dessa människor, som sitter där och äter varmkorv!
På den långa bussturen hem däckar hon. Hon är ett år gammal och trött i huvudet efter timmarna i stan. Hon får sova. Var gång bussen stannar och dörren öppnas framför henne tittar hon upp på mig och frågar: är det nu vi går av?
Den vuxna hunden ger henne ett ögonkast. Nej, inte än!
Valpen somnar om.

Bland de här hundarnas förfäder fanns de, som vallade får och kor längs de långa vägarna mellan landsbygden och Londons slakthus. De drev undan flocken från vägen, när diligenserna kom; senare  släpptes de ner från lokomotiv för att hålla halvvilda får borta från rälsen. De började arbeta när de var yngre än valpen är nu och det var inte gosedjur de förväntades hantera.

Avelsurvalet under etthundrafemtio år har förändrat dem. Men så till den grad att det skall vara en prestation av just en collie att följa med sin ägare på en stadsresa och ha lika stor behållning av upplevelsen som andra hundar? Så mycket, att det tar emot att berätta om det, därför att det känns som någon sorts debattinlägg?
Hur hamnade vi här och är det verkligen här vi vill vara?

Bodil Carlsson