INTE EN GÅNG TILL!

Första delen av ett öppet brev till SKK:s CS

Vad handlar konflikten inom collieklubben i Sverige om?

Det är inte en utan två sammanhängande konflikter. Båda är tydliga i vår rasklubb, men de dyker upp i ras efter ras. Klyftan mellan hunden med bevarade ursprungsegenskaper och den exteriöravlade sällskapshunden - och klyftan mellan uppfödarna, som väljer sida. I några raser är den klyftan så stor, att det snudd på existerar två parallella raser med samma namn. Det finns jaktgolden och sällskapsgolden; det finns jaktcocker och sällskapscocker; jaktspringer och sällskapsspringer, jaktlabb och sällskapslabb. Det finns bruksschäfer och exteriörschäfer.

Jag vill minnas att det var Per-Erik Sundgren som sa, att man inte kan begära av dagens stadsbefolkning att de skall bli jägare eller hålla får i radhusträdgården bara för att kunna ha hund. Eller, kan man tillägga, skaffa tjurar att hetsa, eller billiga hundar att bita ihjäl. De flesta av oss lever långt borta från jaktmarker och fårbete, för att inte tala om hundkampsgropar och forna tiders slakthus.Vill vi ha de gamla arbetande hundraserna med oss i vårt nya samhälle, så får vi moderera de egenskaper som de en gång avlades för.

Då har vi ett val, som det sällan talas tydligt om. Det pågår hela tiden mitt framför ögonen på oss, och det har pågått länge, men vi pratar inte om det. Vi är mera upptagna med att berätta för oss själva (och valpköparna) om rasernas storslagna förflutna än att fundera på vad som måste fungera bra i deras nutid och på hur deras framtid kan tänkas se ut.

Valet ser ut så här. Vi kan antingen avla bort så mycket av de gamla egenskaperna, att vi får hundraser som visserligen ser olika ut - helst mer och mer olika, mer och mer speciella exteriört - men som på insidan blir allt mera lika varandra. Alltmera lätta att ha, alltmera bekväma att leva med; givna konsumenter på den växande marknaden för lågenergifoder och rutinmässiga kastrationer. Alternativt får vi alla, uppfödare som valpköpare, acceptera att satsa på de raser som aldrig avlades för något annat än sällskap.

Eller så kan vi välja att ha kvar delar de ursprungliga egenskaperna, men sätta dem i arbete i vår nya värld. Tävling för den som vill, visst, -agility eller nosework eller bruks - men lika gärna sökhund hos Missing People, jakthund på deltid, epilepsivarnare, hundrädsleträningshund, patrullhund eller vårdhund. Eller det överlägset vanligaste - ”bara” familjehund, kompisen som hänger med på allt och delar med sig av sin livsglädje som tack. Den hunden väntar sig mer av oss än en stillasittande tillvaro, det är sant. Men det får vi se som den andra sidan av det vi väntar oss av hunden – ett gemensamt liv.

Det finns alltså olika sorters hundägare, olika varianter av hundraser och olika delmarknader för uppfödarna. Det finns därmed olika uppfödarintressen. Vilken marknadsandel satsar man på – exteriört frapperande, stillsamma sällskapshundar (med en ibland rätt avlägsen likhet med sitt ursprung) som låter uppfödaren ägna sig åt utseendetävling och ger lättsålda avkommor? Eller rasvarianterna med mera lågmäld utsida och mera talför insida? Vad skall hundorganisationerna satsa på?

Skall de satsa på att hålla alla uppfödare nöjda? Går det? Och är det hundorganisationernas egentliga uppgift?

Skall de lyssna på de högljuddaste rösterna inom uppfödargrupperna?

Skall de oroa sig för sina registreringsintäkter? Anpassa sig till marknaden för oförargliga sällskapshundar och uppfödare som inte vill veta av krav?

Problem: den marknaden kan lika gärna tillgodoses av blandrasaveln – vilket redan håller på att hända. Också mitt framför ögonen på oss.

Skall hundorganisationerna satsa på det trendiga, just nu småraserna med förkortade andningsvägar? Samma problem: den marknaden lockar visserligen många idag, men trender är definitionsmässigt inte eviga – särskilt inte när försäkringskostnaderna börjar gå i taket - och även trender kan försörjas via smuggelimporter eller köksavel (vilket också håller på att ske). På nätet går det lika bra att sälja det ena som det andra.

Så vilket ben vill hundorganisationerna stå på?

Bodil Carlsson