INTE EN GÅNG TILL! Öppet brev till CS - sista delen

Nästa sak jag önskar att Collieutredningen hade uppmärksammat mera utförligt hittar ni på s.19. Där summeras en enkät om hur hundägarna upplever rasen. Är de nöjda eller inte? Kan de tänka sig att skaffa collie igen?

”Enkätsammanställningen grundas på information från ägare till totalt 1766 hundar. Ungefär hälften av collieägarna upplevde att deras hundar visade någon grad av rädsla i olika vardagssituationer, till exempel för att gå på halt underlag eller i trappor. ”

Ungefär hälften, CS. Ungefär hälften! Låter det som många?

”Majoriteten av alla collieägare som svarade var nöjda med såväl hund som val av ras och hela 86% kunde tänka sig att skaffa en collie till. Det var dock framför allt rädslor som hade betydelse för om ägarna var nöjda eller inte med sina hundar. Den typ av rädsla som utmärkte sig i högre grad hos de hundar vars ägare svarat nej på frågorna ovan var huvudsakligen rädslor i miljön, (exempelvis höga ljud eller fyrverkerier, att gå på konstiga underlag eller skott), och/eller att det tog lång tid för hunden att komma över rädslan när den blivit rädd för något (Jansson, 2012)”

Låter det motsägelsefullt?

I min bokhylla ligger ett tjugofem år gammalt dokument, som jag gärna vidarebefordrar till CS. Det handlar om den collie, som först lärde mig uppskatta rasen. Hans sätt att ta socialt ansvar inom och utanför familjen, hans mod och hans stora hjärta gjorde honom uppskattad av vår omgivning, inklusive en mycket hundrädd granne – som slutade vara hundrädd efter att hunden på eget initiativ började med dagliga, försiktiga påhälsningar för att lugna denna rädda människa.

Jag skall inte trötta CS med att berätta om hans bedrifter - om den gången han sprang ikapp och vände en älgtjur och vallade den mot oss, om den gången han eftertryckligt satte sig i respekt hos en aggressiv häst utan att tillfoga hästen en skråma; om den natten han övervakade en kattförlossning och slickade varje nyfödd kattunge ren innan han kom och väckte oss för att vi skulle inspektera tillökningen; om den gången han i mörker och snö slog följe med oss och med kommunens jägare och hjälpte till att hitta en tågskadad död älg för att ställa sig över älgen och yla, just så som CS kan se på denna gamla litografi föreställande en collie, som levde för längesedan.

Det räcker kanske om jag säger, att han var den hund som fick mig att förstå, att alla de gamla berättelserna om colliens egenskaper inte är sagor. En del av dem är fortfarande sanna. Hur är det möjligt att inte uppskatta sådana beteendemönster? Att inte önska sig en sådan hund till? 

 

För oss var han en glädje att leva med tills hans med tiden allt värre skottfobi gjorde hans eget liv så jobbigt, att alternativen till slut var medicinering eller avlivning. Dokumentet i bokhyllan är en dagbok över effekten av medicinen klomipramin– exakt samma preparat, som på den tiden gavs till människor med svår fobisk rädsla.

Den hunden blev återställd tack vare medicinering. Han fick sitt liv tillbaka; vi fick tillbaka vår älskade hund. Han var familjens första mycket bra och svårt skotträdda collie, men han blev tyvärr inte den sista. Jag överlåter åt CS att bedöma, om behov av ångestlindrande långtidsmedicinering är en rastypisk egenskap; eller om det kan vara så, att avel med tyst acceptans för utbredningen av rädslor har tagit ett stort kliv över gränsen för vad som är acceptabelt ur djurskyddssynpunkt.

Ja, vi har någonstans fått in ett ärftligt anlag för fobisk rädsla i vår ras och nej – det var givetvis aldrig någon uppfödares avsikt. Men när tillräckligt många uppfödare under tillräckligt lång tid antingen har förnekat att ett problem existerar, eller inte kan se att det är ett problem – då har vi verkligen fått ett problem. Närmare bestämt det här – avel inriktad på mindre nyfikenhet, mindre mod, mindre aktivitetslust och mindre social kontaktyta har lämnat oss för många hundar med bara rädsla kvar. 
Det finns fler faktorer bakom colliens brant fallande registreringssiffror än att "dåliga nerver" i allmänhetens ögon närmast blivit ett varumärke för rasen, men att det är en viktig faktor är nog svårt att förneka. Ändå förnekas det.
Jag hoppas innerligt, att CS i sitt kommande beslut följer Collieutredningens rekommendationer och därmed inte bara förhindrar den allt tydligare delningen av rasen, utan också vågar stödja de uppfödare som inte förnekar och som genom sitt fokus på mentalitet i så många år arbetat för att hundarna och deras ägare skall ha ett gott, aktivt liv tillsammans.

Jag vet inte, om CS medlemmar kan leva sig in i hur det känns att gång på gång få stå och titta på, när en bra hund - och sedan ännu en bra hund - förvandlas till ett skakande vrak och kissar på sig av skräck, av ingen annan anledning än att ett skott avlossats en kilometer bort. Eller hörts inifrån grannens hus, där en västernfilm just visas på TV. Det finns collieägare, som övergett rasen för att de är intresserade av bruksträning och tävling och inte vågar ta risken att få en skotträdd hund igen. Det är ett mindre bekymmer. Det finns ett större. Vi är för många vanliga collieägare, som inte bara är nöjda med rasens goda egenskaper – vi ser dem som något mycket värdefullt - men som ändå tvekat länge inför köpet av nästa valp. Vi orkar inte med en illa skotträdd eller ljudrädd eller golvrädd hund igen. Vi orkar inte se det värdefulla saboteras av rädslor igen.Vi vill inte se livsglädje och självkänsla malas ner av rädslor. Inte en gång till!

Bodil Carlsson

.