I DESSA TIDER 4): Kriget som kommer

2015 höll självaste Bill Gates ett tal om hur vi rustar och förbereder oss för krig, men inte ser det krig som verkligen kommer – nästa stora virusepidemi. Det är det kriget, sa Gates, som vi borde förbereda oss för och slå ihop våra resurser mot i stället för att lägga ner dem på militär upprustning. Det han pratade om då var ebola. Men hur var det med HIV? 

 

Den historien har många år på nacken. Jämfört med den är ebolautbrotten färskingar på scenen. Det ser ut som om HIV-virusen – ja, det finns flera av dem! - första gångerna hoppade från schimpanser och gorillor över till människor någon gång i slutet på 1800-talet någonstans i centrala Afrika, kanske i det sydöstra hörnet av det som nu är Kamerun nära gränsen till Congo. Men hur kom det sig att bara ett enda av dessa virus, det som vi idag kallar för HIV-1 M, drog vinstlotten och lyckades infektera så många människor, när de andra inte gjorde det? Är HIV-1 M så väldigt mycket smittsammare och farligare än sina släktingar?

Det ser inte så ut. HIV-1 M är rätt likt släkten. Alla HIV-virus kommer till oss från primater, våra kusiner i utvecklingshistorien, som vi har för nära kontakt med – mest genom att döda och slakta dem och äta deras rökta kött. Men det slumpade sig så, att just HIV-1 M var det virus som hade hamnat i en människa, som någon gång under 1920-talet färdades nerför nerför floden Congo till den stad som då hette Leopoldville i landet som på den tiden kallades Belgiska Kongo och som hade franska som officiellt språk. Kongofloden har flera armar; en av dem rinner upp i sydöstra Kamerun.

Och vad var Leopoldville? Varför färdades man dit? Leopoldville var en av de mest åtkomliga och arbetskraftsattraherande städerna i hela Afrika på den tiden, navet i det förhoppningsfulla Belgiens försök att skaffa sig ett eget imperium. Gruvor hade startats i den glest befolkade landsändan Katanga, men där fanns inte tillräckligt med gruvarbetare. Unga arbetsföra män kom i mängder från landsbygden till Leopoldville för att tjäna pengar i gruvorna och belgarna skickade tiotusentals av dem på nybyggda järnvägar till Katanga. Killarna fick lön att shoppa för och Leopoldville fylldes med kvinnor, som bara hade en sak att sälja. Den utbredda prostitutionen anges som en huvudorsak till att HIV-1 M fick fotfäste.

Det första konstaterade dödsfallet av HIV i området var en man, som dog redan 1959, men då visste man inte varför han dog. Det dröjde länge, innan han fick sin diagnos. Någon måste ha tyckt att det var något udda med hans sjukdom, eftersom man tog blodprover och sparade för kommande bruk. Exakt vad som dödade honom upptäckte man många år senare, när blodproverna undersöktes med modern teknik. Vad hittade man? HIV-1 M.

Då hade staden för länge sedan bytt namn till Kinshasa, landet hade blivit den självständiga Demokratiska Republiken Kongo, men franska var fortfarande det officiella språket och fransktalande haitier hade börjat åka dit för att få jobb. Sedan åkte de hem igen med viruset i den kappsäck, som var deras egna kroppar.

Från Haiti spreds det till USA. Numera tror man, att folk började dö av HIV-1 M i USA redan på sjuttiotalet; det var bara inte rätt sorts folk för diagnos då. Det var prostituerade och sprutnarkomaner, folk utan sjukförsäkring: utanförskapsfolk. Inte förrän vanliga, vita, unga sjukförsäkrade män började duka under i märkliga infektioner seglade immunbristsjukdomen AIDS upp på sjukvårdens radar.

Idag uppger WHO 75 miljoner smittade med HIV-1 M, nästan 38 miljoner döda i AIDS och en extrem utbredning i delar av Afrika; det finns områden, där nästan 4% av alla vuxna bär på HIV-viruset. Inte för att HIV-1 M är så mycket aggressivare mot människor än andra HIV-virus, utan för att människor skapade förutsättningarna för dess spridning.

Vad kan man lära sig av det här? Att det mindre handlar om virus än om de möjligheter vi ordnar åt dem. Det handlar om ekonomi och sociala förhållanden. Virus talar inte franska och söker sig inte till andra med samma språk. Virus bygger inga järnvägar. De bryter inga mineralfyndigheter, fäller inga skogar och skapar inga slumstäder. Bill Gates har nog rätt i, att det kommer ett krig. Men vi har svårt att se, att det är vi själva som bygger slagfältet.

Bodil Carlsson