”I nuläget finns det inga bevis för att husdjur så
som hundar eller katter kan bli infekterade av det nya coronaviruset.
Likväl är det ändå bra att tvätta händerna med tvål och vatten efter
kontakt med ditt djur.
Det skyddar dig från att få vanliga bakterier så som E. coli, Salmonella, vilket kan spridas från djur till människa.”, skriver WHO.
Brittiska Evening Standard med en sammanlagd läsekrets på några miljoner är tidningen som refererar WHO. Evening Standard är inte ensam om att ta upp frågan. Den 4 mars skriver New York Times om samma sak.
WHO uttalar sig av en anledning.De har fått frågan! I Wuhan, staden där det nya cortonaviruset först klippte till, evakuerades människor från sina lägenheter och många lämnade sina husdjur kvar. De som fortfarande lever räddas av djurskyddsorganisationer nu. Ingenting tyder på, att de smittar människor. I andra kinesiska provinser har ryktet ändå påstått att det är hundar, som sprider viruset. Det finns rapporter om att hundar och katter kastats från taken på höghus och det finns andra uppgifter om att hundägare varit rädda för att ta ut sina hundar, oroliga för att både hunden och de själva skulle bli måltavlor för omgivningens hat. I Hongkong testades upprepade gånger en hund, en liten pomeranian, ägd av en person som insjuknade i covid-19. Hunden visade sig till sist vara "svagt positiv" för coronaviruset. Om hunden var svagt positiv för kompletta viruspartiklar, eller för fragment av viruspartiklar som inte medför smittorisk framgår inte, men hunden hamnade förstås i nyhetsflödet och sedan fick myndigheterna i Hongkong säga åt folk att inte pussa sina hundar, men samtidigt vädja till hund- och kattägare att inte överge sina djur. Upploppet på sociala medier kan man ju bara föreställa sig, men frågor om risken att bli smittad av sin hund har varit vanliga långt utanför Hongkong. Idag hittar jag frågan om hundars smittsamhet inte bara hos WHO och två stora tidningar, utan vid ett första snabbt sök hos två andra seriösa, populärvetenskapliga engelskspråkiga websajter också. Så kanske kommer den att dyka upp i flödet på nätet även här, tillsammans med fantasier om att man slipper coronaviruset om man bara äter vitlök, använder kolloidalt silver, petar i sig vitamin C, sköljer näsan med saltlösning, dricker varmt eller... gurglar sig med blekmedel. Nej, jag skämtar inte. Människor har frågat amerikanska CDC ( överstatliga Centre for Disease Control, ungefär Folkhälsomyndigheten) om den saken. Om det hjälper att gurgla munnen med frätande blekmedel.
Om en hund lever tätt inpå en människa och därmed hamnar i vägen för människans hosta och nysningar, är det väl ganska självklart att den kommer att andas in, och även slicka i sig, viruspartiklar och ha dem på pälsen. Det betyder inte, att hunden förökar viruset; det betyder inte, att den andas ut intakta och smittsamma viruspartiklar; det betyder inte, att den är sjuk. Hongkonghunden är i karantän och frisk. Att dess immunförsvar visade närvaro av viruset betyder ju inte, att hundar är mottagliga för viruset, eller sprider det - ingenting tyder på det och det vi vet tyder på motsatsen; men människors förmåga till rationellt tänkande i närvaro av ett upplevt hot är inte stor, vilket idag bevisas av alla de tomma butikshyllorna där toapapper normalt brukar stå. För sexhundrafemtio år sedan var det judarna, som förgiftade byarnas brunnar och spred pesten. Det fanns bara inga höghus att kasta ut dem från då.
Varför man skall tvätta händerna var gång man har klappat om sin egen hund och vad detta har med den nya coronasmittan att göra är lite svårare att begripa. Mycket sannolikt bär min hund i sin nosslemhinna en och annan tarmbakterie från sig själv, från andra hundar, från grannkatten eller från mig. Hade jag inte klarat det, hade jag inte suttit vid tangentbordet idag; jag hade varit död för längesen - precis som ni, kära läsare. Enstaka salmonellapussar klarar vi nog också. Fågelbajs brukar innehålla sådant och hundar rör sig ofta över ytor där fåglar rör sig. Det gör våra egna skor också, men icke desto mindre står de på hallgolvet i varje hem utan att resultatet är salmonella.
Vanliga bakterier är just vanliga. Om vårt immunförsvar inte känner igen dem eller kan stå emot dem, då är vi illa ute, men det har ingenting med hundar att göra. Dem har vi levt med tillräckligt länge för att kunna bedöma smittriskerna. Problemet med det nya viruset är, att det är nytt.
Så vad är ett coronavirus? Namnet betyder "krona". Det är en stor virusfamilj, som känns igen på att varje viruspartikel i elektronmikroskopet ser ut som en krona -den är klädd i taggar eller spetsar, som ett diadem.. Det finns coronavirus, som inte är alldeles ovanliga hos människor och som ger oss vanliga förkylningar. Det finns andra, som ger sig på grisar och nötboskap. Det finns åtminstone två, som drabbar hundar - ett som ger smittsam magsjuka och ett annat som ger luftvägssymptom. Det finns coronavirus, som håller till i vilda djur - fladdermöss, till exempel. I en värld där det finns oerhört många, tätt sammanpackade människor och där tillräckligt många kommer i nära kontakt med vilda djur - som när vi slaktar och äter upp dem - som kan ha burit på sin version av coronavirus i godan ro hundratals år, kommer det förr eller senare att hända, att en virusvariant hoppar över från en annan art till vår och upptäcker att vi går an, vi också. När virusvarianten gör det hoppet, landar den i en marknad som den aldrig hade kunnat drömma om i sin undanskymda ursprungsnisch. Åtta miljarder måltavlor som färdas över världen med flyg till nya måltavlor!
Obehagliga coronaversioner har redan dykt upp två gånger. Först SARS 2003 med hög dödlighet, men låg smittsamhet. 8 000 fall med nästan 800 döda - de flesta gamla människor med annan underliggande sjukdom, där dödligheten anges till närmare 50%. Fladdermöss var den misstänkta källan den gången och inga nya fall hos människor har setts på ett antal år. Sedan kom MERS på arabiska halvön sådär tio år senare. Den gången misstänktes dromedarer som smittkälla för människor och en ännu okänd djurart som smittkälla för dromedarerna. Även för MERS var dödligheten hög, men smittspridningen trög. Det som är nytt med det nya viruset är inte att dödligheten är oroväckande, utan att smittspridningen går så lätt och fort att vi bokstavligen har smittan framför (eller i) näsan innan vi har förstått viruset och innan vi har fattat att vi måste prioritera de många vårdkrävande coronafall vi troligen snart kommer att ha. Som med de två tidigare epidemierna ser de mest utsatta ut att vara gamla människor. Var är det ett problem?
I de delar av världen, där väldigt många av oss har fått möjligheten att bli gamla och där andra har fått möjligheten att fortsätta leva trots allvarlig sjukdom. Det är ingen naturgiven sak. Det är tvärtom ganska nytt. På pestens tid och många århundraden längre fram skulle ingen ha märkt en epidemi, som siktar in sig på 89-åringar; det skulle aldrig ha kunnat bli någon epidemi, för det fanns inga 89-åringar. En engelsk ekonom skrev i veckan, att det kanske rentav är en fördel om viruset "gallrar" bland alla dessa åldringar, som belastar samhällsekonomin. Vi är inte vana vid att se det så längre, så ekonomen fick be om ursäkt för ordvalet (om än inte för tanken). Säkert är det inte sista gången vi hör märkliga åsikter eller påståenden om coronavirus. Funderar man på att gurgla sig med blekmedel, så kan man väl tro på det mesta. Men det där om hund och katt som smittrisk - det kan vi rycka på axlarna åt. Det är inte de, som är smittkällan, utan vi.
Bodil Carlsson
Brittiska Evening Standard med en sammanlagd läsekrets på några miljoner är tidningen som refererar WHO. Evening Standard är inte ensam om att ta upp frågan. Den 4 mars skriver New York Times om samma sak.
WHO uttalar sig av en anledning.De har fått frågan! I Wuhan, staden där det nya cortonaviruset först klippte till, evakuerades människor från sina lägenheter och många lämnade sina husdjur kvar. De som fortfarande lever räddas av djurskyddsorganisationer nu. Ingenting tyder på, att de smittar människor. I andra kinesiska provinser har ryktet ändå påstått att det är hundar, som sprider viruset. Det finns rapporter om att hundar och katter kastats från taken på höghus och det finns andra uppgifter om att hundägare varit rädda för att ta ut sina hundar, oroliga för att både hunden och de själva skulle bli måltavlor för omgivningens hat. I Hongkong testades upprepade gånger en hund, en liten pomeranian, ägd av en person som insjuknade i covid-19. Hunden visade sig till sist vara "svagt positiv" för coronaviruset. Om hunden var svagt positiv för kompletta viruspartiklar, eller för fragment av viruspartiklar som inte medför smittorisk framgår inte, men hunden hamnade förstås i nyhetsflödet och sedan fick myndigheterna i Hongkong säga åt folk att inte pussa sina hundar, men samtidigt vädja till hund- och kattägare att inte överge sina djur. Upploppet på sociala medier kan man ju bara föreställa sig, men frågor om risken att bli smittad av sin hund har varit vanliga långt utanför Hongkong. Idag hittar jag frågan om hundars smittsamhet inte bara hos WHO och två stora tidningar, utan vid ett första snabbt sök hos två andra seriösa, populärvetenskapliga engelskspråkiga websajter också. Så kanske kommer den att dyka upp i flödet på nätet även här, tillsammans med fantasier om att man slipper coronaviruset om man bara äter vitlök, använder kolloidalt silver, petar i sig vitamin C, sköljer näsan med saltlösning, dricker varmt eller... gurglar sig med blekmedel. Nej, jag skämtar inte. Människor har frågat amerikanska CDC ( överstatliga Centre for Disease Control, ungefär Folkhälsomyndigheten) om den saken. Om det hjälper att gurgla munnen med frätande blekmedel.
Om en hund lever tätt inpå en människa och därmed hamnar i vägen för människans hosta och nysningar, är det väl ganska självklart att den kommer att andas in, och även slicka i sig, viruspartiklar och ha dem på pälsen. Det betyder inte, att hunden förökar viruset; det betyder inte, att den andas ut intakta och smittsamma viruspartiklar; det betyder inte, att den är sjuk. Hongkonghunden är i karantän och frisk. Att dess immunförsvar visade närvaro av viruset betyder ju inte, att hundar är mottagliga för viruset, eller sprider det - ingenting tyder på det och det vi vet tyder på motsatsen; men människors förmåga till rationellt tänkande i närvaro av ett upplevt hot är inte stor, vilket idag bevisas av alla de tomma butikshyllorna där toapapper normalt brukar stå. För sexhundrafemtio år sedan var det judarna, som förgiftade byarnas brunnar och spred pesten. Det fanns bara inga höghus att kasta ut dem från då.
Varför man skall tvätta händerna var gång man har klappat om sin egen hund och vad detta har med den nya coronasmittan att göra är lite svårare att begripa. Mycket sannolikt bär min hund i sin nosslemhinna en och annan tarmbakterie från sig själv, från andra hundar, från grannkatten eller från mig. Hade jag inte klarat det, hade jag inte suttit vid tangentbordet idag; jag hade varit död för längesen - precis som ni, kära läsare. Enstaka salmonellapussar klarar vi nog också. Fågelbajs brukar innehålla sådant och hundar rör sig ofta över ytor där fåglar rör sig. Det gör våra egna skor också, men icke desto mindre står de på hallgolvet i varje hem utan att resultatet är salmonella.
Vanliga bakterier är just vanliga. Om vårt immunförsvar inte känner igen dem eller kan stå emot dem, då är vi illa ute, men det har ingenting med hundar att göra. Dem har vi levt med tillräckligt länge för att kunna bedöma smittriskerna. Problemet med det nya viruset är, att det är nytt.
Så vad är ett coronavirus? Namnet betyder "krona". Det är en stor virusfamilj, som känns igen på att varje viruspartikel i elektronmikroskopet ser ut som en krona -den är klädd i taggar eller spetsar, som ett diadem.. Det finns coronavirus, som inte är alldeles ovanliga hos människor och som ger oss vanliga förkylningar. Det finns andra, som ger sig på grisar och nötboskap. Det finns åtminstone två, som drabbar hundar - ett som ger smittsam magsjuka och ett annat som ger luftvägssymptom. Det finns coronavirus, som håller till i vilda djur - fladdermöss, till exempel. I en värld där det finns oerhört många, tätt sammanpackade människor och där tillräckligt många kommer i nära kontakt med vilda djur - som när vi slaktar och äter upp dem - som kan ha burit på sin version av coronavirus i godan ro hundratals år, kommer det förr eller senare att hända, att en virusvariant hoppar över från en annan art till vår och upptäcker att vi går an, vi också. När virusvarianten gör det hoppet, landar den i en marknad som den aldrig hade kunnat drömma om i sin undanskymda ursprungsnisch. Åtta miljarder måltavlor som färdas över världen med flyg till nya måltavlor!
Obehagliga coronaversioner har redan dykt upp två gånger. Först SARS 2003 med hög dödlighet, men låg smittsamhet. 8 000 fall med nästan 800 döda - de flesta gamla människor med annan underliggande sjukdom, där dödligheten anges till närmare 50%. Fladdermöss var den misstänkta källan den gången och inga nya fall hos människor har setts på ett antal år. Sedan kom MERS på arabiska halvön sådär tio år senare. Den gången misstänktes dromedarer som smittkälla för människor och en ännu okänd djurart som smittkälla för dromedarerna. Även för MERS var dödligheten hög, men smittspridningen trög. Det som är nytt med det nya viruset är inte att dödligheten är oroväckande, utan att smittspridningen går så lätt och fort att vi bokstavligen har smittan framför (eller i) näsan innan vi har förstått viruset och innan vi har fattat att vi måste prioritera de många vårdkrävande coronafall vi troligen snart kommer att ha. Som med de två tidigare epidemierna ser de mest utsatta ut att vara gamla människor. Var är det ett problem?
I de delar av världen, där väldigt många av oss har fått möjligheten att bli gamla och där andra har fått möjligheten att fortsätta leva trots allvarlig sjukdom. Det är ingen naturgiven sak. Det är tvärtom ganska nytt. På pestens tid och många århundraden längre fram skulle ingen ha märkt en epidemi, som siktar in sig på 89-åringar; det skulle aldrig ha kunnat bli någon epidemi, för det fanns inga 89-åringar. En engelsk ekonom skrev i veckan, att det kanske rentav är en fördel om viruset "gallrar" bland alla dessa åldringar, som belastar samhällsekonomin. Vi är inte vana vid att se det så längre, så ekonomen fick be om ursäkt för ordvalet (om än inte för tanken). Säkert är det inte sista gången vi hör märkliga åsikter eller påståenden om coronavirus. Funderar man på att gurgla sig med blekmedel, så kan man väl tro på det mesta. Men det där om hund och katt som smittrisk - det kan vi rycka på axlarna åt. Det är inte de, som är smittkällan, utan vi.
Bodil Carlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar