INTE EN GÅNG TILL! Öppet brev till SKK:s CS - andra delen

Hur hanterar man anpassningen till marknaden för bekväma sällskapshundar med låg aktivitetsnivå ? Var går gränsen för det acceptabla? Det är inga enkla frågor för hundorganisationerna. Men vare sig det handlar om andningsvägar eller ängslighet, får man inte ställa sig på fel sida om djurskyddslagen.

Senast rasklubben för collie kom med ett förslag om att åtgärda problemet med överdriven rädslebenägenhet, drog vissa uppfödare med hjälp av utländska kontakter igång en mailkampanj riktad till CS. På en facebooksida för collieägare från olika länder läste man rentav att alla nu måste hjälpas åt för att hindra ”the crazy Swedish Kennel Club” från att göra collien till rottweiler – vilket var den information en agilityintresserad italiensk collieägare hade fått och i god tro förde vidare. Varifrån informationen kom, hur den spreds och vilken kvalitet den hade, får var och en själv fundera på.

Jag hoppas, att det är annorlunda den här gången och att CS i lugn och ro kan gå igenom Collieutredningen, men jag vågar inte lita på det. Jag ser det som mera troligt, att man försöker organisera påtryckningar en gång till.

Därför skriver jag till CS. Det finns en annan sida av saken än den som förs fram av vissa uppfödare. Det är valpköparnas sida – och hundarnas.

Om någon obetänksam själ skulle få för sig att sälja malinois till ovant folk som tror att tre kisspromenader om dagen räcker, så är det inte mycket en rasklubb eller ens SKK kan göra åt saken – där är det bara information till allmänheten som gäller. Men om någon avlar på mallar med D-höfter, så kan SKK ingripa. Det är en djurskyddsfråga. Inte en informationsfråga, där ansvaret kan läggas på köparen som inte bättre tog reda på vad hen betalade för och i värsta fall står med en hund som måste avlivas ung.

Vad är, ur djurskyddssynpunkt, skillnaden mellan D-höfter och begränsande rädsla i vardagssituationer?

Att den ena plågan syns på röntgen och inte lika lätt kan skyltas om till rastypiskt beteende?

Alla känner igen svår hälta, även den oerfarne valpköparen. Men känner alla igen den ängsliga hunden, som som flyr ur köket när en kastrull ramlar i golvet och som helst håller sig hemma från den skrämmande omvärlden - särskilt om man har fått höra av sin uppfödare att det ”är ett typiskt collietemperament som funnits i rasen sedan den bildades”? (Citat ur en uppfödares reservation mot Collieutredningen, s 38)

Samma ängslighet, som ses som ett misslyckande i avelsarbetet av flera av våra uppfödare, är en obetydlighet, ett rastypiskt drag eller rentav ett försäljningsargument för andra uppfödare. Jag förstår att en sådan grad av splittring i avelsmålen kan vara svår för SKK att hantera. Hur får man i det läget till den önskade "samsynen"? Vilka uppfödare skall man lyssna till? Det är ett dilemma. Men det förändrar inte vad djurskyddslagen säger. Lagen handlar om vad som är ett problem för hunden.

Här är en annan uppfödarberättelse.

”Själv hade jag en import från England som var livrädd när flagglinan smällde när det blåste. Livrädd när tåget körde förbi trots att jag bodde ganska nära järnvägen. Efter ett tag blev han rädd även för ljudsignalerna, snart kommer det ett tåg. En dag när vi var ute och gick kommer det ett par gåendes mot oss, samtidigt börjar ljudsignalen ringa. Efter det blev han rädd för folk också. Han blev 9 månader. ”

(Svensk uppfödare, vars namn kan lämnas till CS om så önskas)

Det kan avfärdas som anekdotisk bevisföring. Men när det finns många berättelser med likartat innehåll och när studier och sammanlagda MH-resultat pekar i samma riktning som berättelserna, är det dags att överväga om anekdoterna kommer ur en verklighet, som alldeles för många har erfarenhet av.

Bodil Carlsson