I ÄNNU MERA HAST - DEN FINSKA STUDIEN

Den finska studien får vi säkert höra mera om. Den har fått uppmärksamhet inte bara i svensk radio. Stora engelska The Guardian skriver om den: tre fjärdedelar av alla sällskapshundar uppvisar mycket problematiska beteenden! Uppfödare, ropar rubriken, ni måste ta tag i detta nu! www.theguardian.com/science/2020/mar/05/dog-breeders-urged-to-act-over-high-levels-of-anxiety-in-pets

Hojtar till gör också ständigt beredda Daily Mail, med ett par miljoner dagliga läsare inte heller någon liten blaska, även om den inte direkt har det bästa ryktet för seriös faktaleverans. www.dailymail.co.uk/sciencetech/article-8078727/Nearly-three-quarters-dogs-suffering-anxiety-disorder.html Här bjuds vi inte bara på upplysningen att nästan tre fjärdedelar av alla våra hundar har ångeststörningar. Minsann har de ofta ADHD och tvångsmässighet också, precis som ägarna! Studien uppmärksammas även i amerikanska Scientific American, den mest kända populärvetenskapliga tidskriften i USA med 335 000 läsare varje månad. Rösterna som kommer till tals där pratar om bristande socialisering och överbeskydd. Amerikansk hundvärldskultur är annorlunda än vår.
Någonstans här börjar det kännas problematiskt med rubrikerna. Hundar är både vanliga och älskade, så det finns pengar och uppmärksamhet att tjäna inte bara på hundarna själva utan också på nyheter om dem. Vad är hållbara fakta?



Tittar man efter, så ser man en del oklarheter i studien. Författarna själva är de första att påpeka dem. För det första –studien bygger på självrekrytering. Man annonserar i rasklubbar och på facebook om svar på frågor om rädslebeteende hos hundar. Vilka tror vi kan vara mest benägna att svara – de som tycker att de har kolugna hundar eller de som upplever att de har rädda? Eller, ve och fasa, både och? Hurpass vana bedömare av hundbeteende är ägarna?
För det andra – man frågar efter hur ofta ägarna anser att hundarna är rädda; inte efter hur svårt rädda de är. Tänk er en hund, som tre gånger varje dag studsar till var gång en bildörr smäller igen alldeles i närheten, men sedan omedelbart fortsätter sin promenad utan att tänka vidare på smällen. Tänk er sedan en annan hund, som också tre gånger per dag går samma väg, men som inte bara rycker till, utan blir panikslagen och försöker fly och som alltid försöker slippa att gå längs gatan där bildörren smällde. Det är inte samma hund och inte samma beteende, men det resulterar i samma svar i studiens enkät: att hunden ”ofta” blir rädd. Det ena kan vara normalt hundbeteende, förenligt med ett bra liv– det andra är det inte. Skillnaden mellan dessa två hundar är inte klar i studien.
Författarna påtalar själva detta, precis som man säger att det inte är alldeles klart hur representativa bilderna av de olika raserna är. Den näst största gruppen är blandras och där vet man inget om vilka raser som finns i bakgrunden, precis som man vet mindre om blandrashundarnas egen bakgrund. Kan de vara rescue dogs med trasslig bakgrund? Är det därför de ligger högt avseende en del problembeteenden? Eller – min tanke – kan det vara så, att blandrashundens problembeteende mindre ofta bortförklaras som ”typiskt för rasen”?

Ägarna rekryterades alltså huvudsakligen via sociala media (facebook). Dessutom annonserade rasklubbar om studien på sina egna sajter och fb-sidor. Sammanlagt fick man in enkätsvar om 13 715 hundar från hela 264 raser. För att försäkra sig om pålitliga prevalensuppskattningar för rasjämförelser gjordes en beräkning – man kom fram till att ett minimum om 200 hundar krävdes. 200 eller flera svar kom från bara 14 av de 264 raserna, plus ”rasen” blandras, som var den näst största med sina 418 hundar. Största rasen var finsk lapphund med 538, sedan labrador retriever med 465, schäfer med 461, sheltie med 411, soft-coated wheaten med 351, lapphund med 294, border collie med 268, dvärgschanuzer med 255, spansk vattenhund med 251, långhårig collie med 248, lagotto romagnole med 248, berner sennen med 209, korthårscollie med 203 och staffordshire bull terrier med 200. Som ni ser, är siffrorna för varje ras inte jättehöga. Om man kan lita på de finska reggsiffrorna för långhårig collie - och det kan man nog - finns det några tusen av rasen i Finland. I studien finns bara 248 av dem. Hur väl representerar de rasen? Det vet vi inte.
Men i studien kommer långhårig collie med nästan 40% rädda på förstaplats, när det gäller rädsla för underlag och höjder; på femte plats med cirka 35% när det gäller ljudkänslighet; men inte förrän på sjätte plats med ungefär 15% när det gäller skotträdsla. Vet ni vad som gört mig fundersam? Jag hade väntat högre siffror för skotträdsla. static-content.springer.com/esm/art%3A10.1038%2Fs41598-020-59837-z/MediaObjects/41598_2020_59837_MOESM1_ESM.pdf
Scrolla långt ner på länken, så hittar ni staplarna med rasrädslor.


På ett mera principiellt plan blir jag fundersam över en annan sak. Tre fjärdedelar av alla våra hundar skulle alltså ha någon form av ”högst problematiskt beteende” eller rentav ”ångeststörning”? Verkligen? Hela tiden? Många fler än tre fjärdedelar av alla människor upplever ibland någon form av ångest, eller rädsla, eller stress. Såvitt jag vet finns inget liv utan de upplevelserna, inte ens i så fredliga samhällen som våra, och jag misstänker att samma sak gäller hundar. Vi blir alla rädda emellanåt, men det är inte samma sak som en ångeststörning. Det finns ingen tillvaro utan stundvis rädsla - men det finns liv utan kronisk rädsla. De två måste man skilja på, annars hamnar all diskussion om avelsmål i diket.
Dessutom ser jag inte, om eller hur man har graderat de situationer där hunden visar rädsla, tvångsbeteende, separationsångest och annat. En typisk nyårsafton där jag bor är gissningsvis mer än tre fjärdedelar av alla hundar mycket ljudrädda. Det är fåglarna, älgarna och rådjuren också. Lider allesammans av en ångeststörning? Nej. Lider gör de verkligen, men det är en normal reaktion på en onormal omgivning; de enda som inte fattar att ljudnivån är konstig är vi. Hur en helt normal hund kan reagera på den tillvaro vi tycker att den skall hålla till godo med – mycket ensamhet och lite aktivitet, t ex - kan vi gärna grubbla mera över. Vad är onormalt, hunden eller dess livsvillkor?* Min hund tuggar sönder inredningen och kissar på golvet, om jag lämnar den ensam i trekvart ibland? Eller min hund gör så, när jag lämnar den ensam nio timmar i sträck vareviga dag? Det är inte samma hund och inte samma sak och även om jag bara hunnit med en snabbtitt på studien, är jag inte klar över om den är tydlig på den punkten. Här behövs mera jobb.



Däremot är jag klar över en annan sak. Den finska studien är en riktigt intressant början på något. Den är ett av flera tecken på att vi börjar se våra hundar som personligheter, som kännande varelser, på många sätt annorlunda än vi men på andra sätt rätt lika oss. Och det tycker jag är mycket bra!



Bodil Carlsson



*Nyligen såg jag på amerikanska kennelklubbens hemsida ett inslag, där en s k hundtränare propagerade för metoden att använda låsbar bur för att träna in rumsrenhet. Jo, hundar är ju ”djur med lya” och de vill inte kissa ner lyan... så att stänga in valpen i buren är ett enkelt sätt att lära den att hålla sig. Den som tänker så har en låg uppfattning om sin hund och en hög uppfattning om sin egen bekvämlighet. Om valpen visar ”ångestbeteende” i sin instängdhet, vem är det då fel på? Hunden eller den korkade ägaren?