Några av den sort man har lärt sig förvänta:
Detta är världens undergång! Vilket attentat mot oss uppfödare! Hela tjusningen med vår sport har ju varit att vi har kunnat avla på vem och vad vi har haft lust med och följa våra egna önskemål!
Margaret Carter, kvinnan som födde upp och ställde ut upp Cavalier King Charles i trettio år och som bidragit mycket till allmänhetens kännedom om den rasens två vanliga och farliga sjukdomar, svarar kort och enkelt:
Ni gjorde som ni ville väldigt länge.
Hundarna fick ta konsekvenserna och hundägarna fick betala
veterinärräkningarna. Det brukar ni glömma att berätta.
Margaret Carter är en person som man får stor respekt för. Hon talar sanning om sin ras och om sin uppfödning. Hon har fått ta mycket stryk för det, men ger sig inte. Hon får hinkvis med de vanliga, arroganta replikerna över sig, men återkommer med sakliga svar utan att tappa humöret. Det kan vara så, att hon älskar sin hundras mer än hon älskar sig själv och sin position – kort sagt, är en hedervärd människa.
Och så kan det för all del vara så, att hon har förstått en sak som den ylande rösten på webbsidan och hans meningsfränder i England och här hemma inte har fattat alls.
Ingen kan välja att sitta kvar i det förflutnas fåtölj.
I hundvärlden som överallt annars gäller att den som inte är beredd att ta till sig nya kunskaper och metoder är dömd att bli förbisprungen och förpassad till glömskan. Det kan man leva med, när det handlar om en del av traditionerna inom renrasaveln. Risken är bara att de rena hundraserna följer med på kuppen. Folk väljer hellre blandras.
Margaret Carter är en modig människa. Lyckligtvis är hon inte den enda av sitt slag! Inom varje ras finns hedervärda uppfödare. De inbillar sig inte att en hundras är deras privata revir. De ser inte en rasklubb som ett ständigt slagfält för olika kuppförsök och maktkamper. De accepterar diskussion om rasernas förtjänster och problem. De kör inte renrasuppfödningens anseende i botten med att babbla på om hur en rosett i syntetiskt siden är det enda beviset på att en hund är genetiskt frisk och stabil och bra och överlägsen och fulländad på alla sätt och vis. De ser inte veterinärer och genetiker som fiender. De respektabla uppfödarna vill ta fram friska, fungerande hundar idag och de vill att den ras de tycker om ska finnas kvar i morgon.
TÄNK OM DE SLÅR SIG IHOP!!!
Bodil Carlsson
En stor bukett röda rosor till dig Bodil - och till Margaret Carter!!!!
SvaraRaderaJag är lika stolt för mina sidenrosetter som olympiamedaljörerna är för sina metallmedaljer.
SvaraRaderaDet finns inga seriösa uppfödare i Sverige som hejar på de extrema uppfödarna i England. Ni kan sova lungt och sluta att var så oroliga över "ER" ras Collie.
Det som kan ni kan oroa er över är, vilka, vem, som vill och kan ta över uppfödningen av den Collie som ni fastnade för. Några av er har "fuskat" lite och har valpar som förmodligen gör valpköpare lyckliga:-)
Ni har och vet hur aveln skall genomföras.
Taina
Hej Taina!
SvaraRaderaVar så stolt du vill över dina rosetter! det har åtminstone jag inga synpunkter på. Så länge hundarna som får rosetterna är friska och stabila i psyket och har colliens gamla egenskaper kvar - du vet de där som rasen en gång var känd och omtyckt för - så är jag alldeles nöjd.
Nu var det inte det jag sa något om. Det finns uppfödare och andra även här som på fullaste allvar hävdar att den där rosetten är det ENDA bevis som behövs på att en hund är frisk och förnämlig i alla avseenden - och det vet du också.
Om man jämför reg siffrorna för collie i Sverige med hur de faller i England, rasens hemland med tio ggr större befolkning, så ser man att colliens fotfäste här är mycket starkare. För min del tror jag att det beror på att det finns rasklubb och uppfödare här som satsar på att valpköparna ska vara lyckliga även efter köpet. Vad tror du?
...och en del inavlar så till den grad att man måste behandla sina hundar med klomipramin!Ett antidepressivum som ingår i bla a Anafranil som man ger folk.SÅ seriöst och vilken makalöst bra avel.Klart attt ni har problem med era collies mentalitet, ni gör ju dem till missbrukare!
SvaraRadera"De förflutnas fåtölj" är det bästa som har skrivits på mycket länge! Tack!
SvaraRaderaKära Anonym!
SvaraRaderaTack för ditt inlägg. Det lämnar mig med 2 st intressanta möjligheter. Jag funderar ofta på dem, när jag läser en del bloggkommentarer och påståenden på vissa forum och andra bloggar.
Kan du inte läsa? Eller ljuger du medvetet?
Om du tittar in på Collieinfo och läser de senaste avsnitten om genetik, Den stora rädslans gener, långsamt - behöver du hjälp så säg till,för det hör till spelets regler att man ibland får förtydliga sina texter.
Det du då ser, om du orkar fram till slutet, är att jag skriver om EN hund. Han var en fantastisk hund. Som det står i texten - hans uppfödare kan vara stolt över honom.
Den uppfödaren var inte jag. Uppfödaren är en seriös och bra person, som jag inte har något otalt med, tvärtom hoppas jag. Och hundarna bakom kommer delvis från en ansedd och framgångsrik annan uppfödare med utställningsinriktning.
Sedan har du inte en siffra rätt om klomipramin/Anafranil/Clomicalm, som är samma preparat - ifall du vill antyda att detta är vanebildande.
Det är den inte. Till skillnad från den peppande sektglädjen i att sitta och blåljuga fram den verklighet som passar en. Vilket jag tror är vad du gör, kära Anonym.
Den andra tänkbara förklaringen är att du helt enkelt inte kan läsa, men det är ju inte så sannolikt - med tanke på att du tyvärr kan skriva.
Anonymn apropå inavel. På Collieinfo har vi skrivit om detta. Nu gäller detta Collie. I England är inavelsgraden hög och så var det också i Sverige för ca 20 år sedan. Men sedan dess har man uppmärksammat detta problem och från att för ca 20 år sedan ha avlat på collie som om det fanns endast ca 50 individer så är vi idag uppe i 500 indvider. Detta gäller collieaveln i snitt. En mycket bra siffra. Enstaka uppfödare kan ha hög inavelsgrad ibland men det är inte så vanligt idag i Sverige.
SvaraRaderaDet är mycket tråkigt att du inte vågar stå för dina åsikter genom att vara anonym.
Äsch, Wanda! Vår Anonym pratar ju inte om collieaveln i stort, inte! Som alla andra med samma släktnamn (väldigt vanligt namn hos hundfolk, för övrigt, hur det nu kan komma sig)tror hon att hon plockar poäng genom personangrepp. Min olycksaliga far/dotter-parning är väl det som är på tapeten....igen.:-) Undrar vilken gång i ordningen hon eller andra medlemmar av familjen Anonym tror att de kommer med ett motargument genom att komma med den gamla nyheten?
SvaraRaderaWanda, du försöker resonera med en person som saknar förmågan att skilja genomsnittlig inavelsgrad inom en ras från en enstaka oönskad, men redovisad, händelse. Ingen av de två valpar som blev resultatet av den parningen har behandlats med Clomicalm, ingen är skotträdd, och ingen av dem är släkt (mer än vad alla collies är släkt med varandra) med den den hund som för mer än tio år sedan fick medicin mot skotträdsla under en period av sitt liv.
Det vet vår Anonym, för det kan vem som helst läsa sig till på Collieinfo och Hunddata. Anonym har bara missat slutklämmen: det är bra att Clomicalm finns. Men det är dags att börja avla så att den inte skall behövas.
Suttit bekvämt länge i fåtöljen, Anonym?