Musörondagen

Kom och gick!
Samma sak varje år. Samma mix av förväntan och fasa. Knivens dag! Sekatörens timma!
En gång för väldigt länge sedan kände jag en zoohandlare – det var i mina gröna yngre medelålder,då jag ruinerade mig på vattenväxter och frysta mygglarver till små firrar, i stället för att grandiost ruinera mig på en sönderfallande gammal bondgård och några hundar – jo, alltså, det var för så himla längesedan att det fanns riktiga fristående små zoobutiker ägda av originella individer som faktiskt älskade ciklider, eller hasselsnokar, eller dvärgpapegojor, och drog sig fram på att göra det de tyckte mest om.
Och den här killen berättade om damen som ville köpa en mus. Zoohandlarn blev lite fundersam, eftersom damen var sisådär femtio år äldre än den genomsnittlige musköparen och inte verkade besjälad av något riktigt glödande intresse för gnagare. Varför ville hon absolut ha en mus?
Jo, sa damen, det ville hon egentligen absolut inte! Hon hatade möss.
Hon stod bara inte ut med ovissheten längre.
Hon älskade rosor. Och i varenda bok hon skaffade om konsten att sköta rosor stod samma mening.
Rosor skall beskäras när björklöv är stora som musöron!
Zoohandlaren förbarmade sig. Han tog fram pennan och ritade . Beväpnad med en teckning av två musöron marscherade damen ut från hans butik med sekatör i blicken.
Till skillnad från damen har jag faktiskt sett en och annan mus IRL. Senast den vi avlägsnade från köket genom utsvältningsmetoden – soppåsen ut varje kväll, hundgodis i mussäker förvaring, inga stearinljus i skåpen...Hursomhelst, där satt den en kväll på kanten till den tomma sophinken och tittade förebrående på mig. Oformligt välnärd efter en behaglig vintervistelse. Eller nära slutet på en månglinggraviditet, kanske, för den orkade knappt kila iväg. Men ljuvligt söta små öron hade den.
Och i förrgår var det dags!
Den yngsta björkslanan i södersluttningen i grusslänten hade små marsipangröna blad i just den storleken!
Sekatören letades fram. Matte styrkte nerverna med en extra kopp te. Hundarna suckade och la sig apatiskt tillrätta på gårdsplan. De vet när det är dags. Egentligen har de inget att klaga för och rakt inte jag heller, för rosorna är allihopa gamla godingar av det slaget som inte alls ska beskäras, bara befrias från dövirke, och hela jobbet är gjort på en timma eller två. Varför denna vånda?
Jo....tänk nu om kvisten jag skar bort som dövirke i själva verket inte alls var död! Och om det jag tog för rotskott och rev bort med tjockhandskat våld i själva verket var ett sprillans livskraftigt skott av konditorrosen, som skulle ha glött djuprött...eller den doftande persiska rosen, vars olja fraktades på kamelrygg som gåva till sultanen i Bagdad... allihopa i händerna på en jäkla klåpare som med ett snitt omintegör en hel växtsäsongsstart för den arma plantan!
Denna tanke förföljer mig varje Musörondag.
Nu är det iallafall gjort. Hundarna har tålmodigt lidit sig igenom alltsammans – rosrensning och lövkrattning och gräsavlägsnande under unga fruktträd och ännu mera krattning; utdyngande av maskkrälande innehåll ur varmkomposterna, vattenbärande, kalkpudrande och ännu mera krattning. Bara ibland har de lättat upp stämningen genom att dra iväg i sporrsträck för att ställa sig och vrålskälla på hästarna som i sin vilda ungdom.
Framåt kvällskvisten samlades vi på förstubron. Matte pustade ut. Hundarna myste.
Katten kom. Han ville upp i knät pch mysa, han också. Han är halvperser, så hans nos är såpass lång att han kan andas. Men hans päls är inte tillräckligt kort för livet på landet och hans mage tål inte alltid inmundigandet av musöron med vidhängande mus.
Där låg han alltså och tryckte behagfullt ett brunt, vått akterparti mot de i och för sig redan stinkande och fläckiga stalljeansen. Nå! Lilla vassa saxen, avsedd för de allra spädaste skadade rosskott, fanns till hands!
I kvällens sena timma gav katten begreppet häckklippning ett nytt ansikte.
Sedan raglade matte in till sömnen. Och i morron, i morron, när restskatten är inpyntad och viktiga brev postade, skall vi ringa om Kursen! Tänk om det finns platser kvar...

Bodil Carlsson