Humhum i hundvärlden

Få saker i vårt samhälle förblir ogranskade, allt brukar komma fram i ljuset förr eller senare. Toppolitiker ertappas allt som oftast med byxorna nere och med fel sällskap, företagsledare med verksamheter på randen till konkurs ser till att ge sig själva en rejäl bonus och den samhällsnyttiga socialtjänsten missbedömer totalt och katastrofalt en mängd ärenden. Det är bara några exempel. Allt kommer fram, oavsett yrke, status eller rykte, ingen slipper undan.



Men det finns ett undantag: Hunduppfödning.
Här har det smusslats glatt under många decennier. Pråliga rosetter har vittnat om fantastiska hundar och lika fantastiska uppfödare. Det finns förstås både fantastiska hundar och uppfödare, men hur ska valpköparna kunna urskilja dem från mängden?
Ofta har meriterna fungerat som ett försäljningsargument för oerfarna valpköpare, för det bästa med oerfarna valpköpare är att de inte ställer några jobbiga frågor. Inget tjafs om kontroller av höfter, ögon, mentalitet osv. De är bara så genuint glada över att få köpa en valp som de tror ska bli en frisk, snäll och härlig vän under kommande år. Och nu finns ju plötsligt den bästa av garantier för ett lyckat valpköp: Uppfödarna följer SKK:s rekommendationer. Hur seriöst som helst!

När nu SKK påbörjar sin valpförmedling sänker sig mörkret över valpköparna. SKK har ”glömt” allt arbete som rasklubbarna lagt ner på sina RAS. Det är nämligen inte så viktigt längre. Det viktiga är att få fler renrasiga hundar registrerade för det ger klirr i den sinande SKK-kassan, även om det officiellt nog heter att det viktiga är att föra fram renrasiga hundar som ett bättre alternativ än blandraser.
Någon gång, förhoppningsvis snart, kommer även kolossen SKK inse att den här idén med en valpförmedling utan rasklubbarnas krav, kanske inte var så smart ändå. Det kommer att bli en hel del besvikna valpköpare framöver och kanske kommer de att ifrågasätta både renrasaveln, dess uppfödare och, hemska tanke, självaste SKK! Några kanske tom bestämmer sig för att gräva lite djupare än så. Granskningen närmar sig alltså med stormsteg, av både uppfödare och SKK. Och det är väl på tiden!

Bodil listade i tidigare inlägg en rad saker valpköparna bör och vill få veta. Det är mycket märkligt att ingen på SKK tänkt på dessa faktorer innan de sjösatte sin valpförmedling som faktiskt kringgärdas av en massa humhum och icke uttalade sanningar.
SKK – hur tänkte ni då? Vi vill veta!

Johan Nilsson

NUTRITION INSPIRED BY CHINA?

Versele-Laga heter ett belgienbaserat företag, vars hemsida talar varmt om produkter som tagits fram i samarbete med universitet och som strävar efter att fylla djurens behov. Ett innovativt, internationellt, växande företag med en vacker devis:
Nutrition inspired by nature.
Fint, va?

Veresele-Laga är det företag, vars hundfoder GROWTH nu undersöks som bäst av belgiska jordbruksdepartementet. Svenska Jordbruksverket följer analysarbetet med uppmärksamhet och säger idag via telefon, att första misstanken gällde ämnet melamin. Kommer ni ihåg det?
Melamin hittades i kinesisk spädbarnsmat för ett par år sedan. Maten innehöll mjölkpulver. Mjölkpulvret var utspätt för att bli billigare och för att det inte skulle märkas, tillsatte man melamin. Några spädbarn dog på kuppen och ett stort antal fick njurskador. Så då utökade myndigheterna sina undersökningar och upptäckte, att det fanns flera företag som var innovativa på samma sätt.

Första misstanken beträffande Versele-Lagas GROWTH var att tillsatsen var just melamin, men det visade sig vara fel. Idag verkar ingen veta mer än så, men arbetet med att analysera foderproverna pågår. Jordbruksverkets kontaktperson säger att det väckte misstankar när det angivna kväveinnehållet i fodret var orimligt högt i relation till angiven halt aminosyror. Kvävehaltigt ämne tillsatt för att ge intryck av högt proteininnehåll?

Vi hoppas på att ha mer att berätta i början på nästa vecka på Collieinfo. Trevlig helg tills vidare!

Bodil Carlsson

SÄLJAHUND.SE

Så nu är den här till sist, kennelklubbens nya satsning för att hjälpa renrasuppfödarna! Köpahund.se öppnar idag. Där ska valköparna få all information som man behöver, står det.

Kennelklubben lämnar gratis annonsplats på nätet för SKK-anslutna uppfödare av reggade valpkullar.
Kennelklubben berättar om att hundars mentalitet är ett prioriterat område. Kennelklubben berättar om MH och BHP och att många uppfödare satsar på mentalbeskrivning.

Kennelklubben glömmer att berätta för valpköparna att en del av uppfödarna på collielistan har lämnat sin rasklubb för att man inte gillar krav på avelsdjuren. Är inte det information som valpköparna behöver?

Kennelklubben glömmer att berätta för valpköparna att av uppfödarna på listan finns en bunt som struntar i MH – inte i att få det gjort, förstås, för då blir det ju ingen reggning. Man struntar bara i resultatet! Och smyger in den smidiga förtroendeskapande frasen ”känt mentalt status” när man inte vill säga ”skotträdd”. Behövde inte valpköparna den informationen heller?


Kennelklubben glömmer att berätta för valpköparna att uppfödarna på listan inte alls är likvärdiga och att deras intresse för det där jätteprioriterade området, ni vet, är ytterst varierande. På listan ser de ju alla lika bra ut. Behöver valpköparna inte veta att det finns skillnader?

Kennelklubben lånar legitimitet till uppfödare som använder SKK:s prioriteringar till att torka av skorna med. DET är information som valpköparna behöver!


Bodil Carlsson

TILLFÄLLIGT STÄNGT P G A ÅSKA

Men i denna korta paus i blixt&dunder när vi väntar på det välbehövliga regnet - fundera på det som kommer fram i Jemima Harrisons blogg.
Klipp som visar hur man anpassar hundvalpars öron till standarden.

En amerikansk colliemänniska säger att "praktiskt taget INGA collies har naturliga tippöron, ALLA ändrar öron och öronen är en komplett fejk".

Jemima H skickar en länk till amerikanska klubben för Irish Terrier, som skriver: " Man kan säga att i stort sett alla valpar, oavsett om de är tänkta för utställning eller som sällskap, behöver få öronen behandlade så att de följer standarden."

Är det terriervalparna som behöver ingreppet?

Och om det inte är valparna som ber om att få sina öron ändrade, vem är det då? Och varför?


Bodil Carlsson

Självklart, eller?

Såg just några klipp på Jemima Harrison’s blogg (se länk till höger) om hur man fixar perfekta öron på bl a en bulldog: Häftapparat är ett fint litet verktyg man kan använda sig av då. Man häftar helt enkelt fast öronen i den önskvärda positionen. Men varför ska man sätta häftklamrar i ett hundöra? frågar sig säkert många. Förklaringen följer:

Because the Kennel Club breed standard stipulates: "Rose ear correct, i.e. folding inwards back, upper or front inner edge curving outwards and backwards, showing part of inside of burr".

Är det verkligen sant eller är det en sk nätanka? Om det är en anka så måste ju rasstandarden också vara en anka, eller? Hm, jag tror att vi lämnar det spåret och fortsätter som om inga ankor alls är närvarande.



Ok, man sätter alltså häftklamrar i hundens öron för att de ska överensstämma med ovan citerade rader från rasstandarden. Förstås. Vad är väl ett normalt hundöra mot en rasstandards konstruerade skönhetsideal?

Det är synnerligen oetiskt att med häftapparat omforma öron på levande varelser. För mig är det på gränsen till ett sjukligt beteende att ens tänka tanken. Vidare kan man ju undra hur den som skrev rasstandarden tänkte eller snarare underlät att tänka.
Man upphör aldrig att förvånas över den skruvade hundvärlden, men man fortsätter att förfasas…

Johan Nilsson

ALLA SKÖTER SITT

Hedersknyffeln Johan lägger spår i skogar som har varit snöfria i två veckor – och det är han glad för!

Johan, flytta hem. Så här såg det ut för en vecka sedan på den här plätten.



Körsbärsblommen är borta nu och det som finns kvar av den är ett minne av natten när Lilltiken väckte mig för vad hon påstod var ett plötsligt påkommet behov. Det plötsligt påkomna var behovet att jaga bort grävlingen så där stod jag barfota på bron och hörde trummandet av hennes tassar i mörkret - hon lät som en liten stridshäst, galopperande fötter kors och tvärs över gårdsplan, rasande flämtanden som närmade sig eller försvann. Hon hann inte ens skälla, så bråttom var det.
Det var nästan varmt ute, mitt i natten. Och så doften. Det luktade svagt, svagt av körsbärsvin!

Idag ser det ut så här. Nu är det päronträdet som strör blomsnö i trappan.



Päronträdet är en skurk och bondfångare. Päronträdet lurade mig att köpa det här bygget, som jag varken har kunskap eller pengar att sköta. Det insåg jag första gången jag såg stället. Jag insåg det tills jag råkade titta på det stora trädet vid huset och såg ett moln av sorgmantlar lyfta från grenarna. Alla stora träd viskar saker och jag vet precis vad det här sa. Hade mäklaren släpat hit mig vid den här tiden på året, när humlorna och vildbina dånar i alla vitblommande grenar, hade han lätt kunna lägga på en miljon. Eller två.


Hur som helst har man inte tid att bara titta. Alla sköter sitt. Katten flyr med panikuppspärrade ögon från jordkällartaket, han har upptäckt en Alien på sitt revir. Det är Hästtjejen, som hjälper oss att sätta upp en grind i stängslet runt den nyharvade gräsfria åkerlappen där fånghästarna får gå. Hans väg korsar hundarnas, som rusar dit för att skälla på Hästtjejen för att hon ska fatta att vi ropar om matdags.



I pausen mellan åskskurarna motionerar shettisarna oss



och sedan samlas fåren runt havrehinken och Colliebusen försöker slå i mig att han visst intresserar sig för får och inte bara för fårskit



och hela tiden står Cunningham´s White, som också sköter sitt, och lyser. Kort sagt, ursäkta att det har dröjt med inlägg. Livet är snärjigt och ibland jäkligt och slutar alltid illa, men det finns dagar då de kunde ha lagt på en miljon till – man hade köpt det ändå.



Inte sant?


Bodil Carlsson

Premiär i spårskogen

Vintrarna är på ett sätt oändliga här uppe i norr, man går som en värpsjuk höna från november till maj då det brukar vara dags att lägga säsongens första spår. I år har vi varit lite lata, premiären blev först idag trots att det varit snöfritt i skogen minst en, nästan två veckor.
I ett antal sekundmeter blev spåren upptrampade och snitslade. Sedan blev det en promenad i skogen tills spåren legat till sig. Härligt väder med sol men, som sagt, den där blåsten gjorde att vi funderade på hur själva spårandet skulle gå.
Lite oförberedda skulle vi börja när timmen var slagen och jag och hanen skulle gå först eftersom vi glömt den ena spårselen hemma… Så vi gav oss av och han tuffade på i gammal god stil, hittade sin första pinne och sedan var det totalstopp. Jag såg hur han vädrade för att hitta spåret men det gick inte alls. Fokuseringen var bortblåst, inte så konstigt med tanke på just vinden. Han hittade dock flera fina granar som behövde kissas på…



Själv funderade jag på exakt vilka träd jag passerat innan första vinkeln men, nej, det var omöjligt att avgöra då. Vi tragglade oss fram, jag och hanen, tills jag bedömde att slutapporten måste ligga alldeles i närheten. Och det gjorde den. Han fick hitta den och vara glad över det. Svansen i topp och dagens lite annorlunda spårarbete avslutat.
Nu tror jag vi går tillbaka ett steg i spårningen för att friska upp minnet hos mig och hos hanen. Det blir ett väldigt långt uppehåll på vintern så det är nog bara naturligt att kunskaperna går i ide också.
Tiken däremot, gick som en klocka och plockade alla pinnar utan problem. Tror det blåste mindre på den sida av vägen där matte la sitt spår. :-)
Men, nu blir det spårträning fler gånger i veckan. Ända fram tills den där eländiga snön gör det omöjligt igen.

Johan Nilsson