tisdag 13 februari 2024

NÄR MAN MÅSTE STÄDA UPP RESTERNA

 


Varför faller reggsiffrorna för collie, när släktingraserna ökar? Det enda (men i gengäld ständigt återkommande) svaret från den missnöjda uppfödargruppen är att det beror på att den väldigt speciella svenska rasklubben har förstört allt genom att ställa krav för aveln i stället för att göra som andra vettiga länder – låta uppfödarna bestämma spelreglerna

Gör man det, blir det bra. Titta på England! Där vet de hur man gör!


Jaså?

Colliens hemland har 67 miljoner invånare och därmed många potentiella valpköpare. 2022 rapporterade engelska KC 499 reggade långhårscollies och 44 korthår. För 2023 finns bara siffror för de tre första kvartalen: 359 långhår och – håll i er! - 32 korthår.

Räddningsorganisationen Collie Rescue, som kan hittas på engelska rasklubbens hemsida, anger att de årligen tar hand om 150 – 200 collies i behov av nya hem.


Between 150 and 200 collies come onto the books annually.  The majority are domestic casualties; a smaller proportion are strays.  We deal with only pedigree Rough and Smooth Collies.


Om detta stämmer, motsvarar det ju en ansenlig proportion av antalet reggade  fortfarande levande hundar. Domestic casualties betyder ofta dödsfall eller sjukdom i hemmet. Många gamlingar bland collieägarna?



Ingen svensk uppfödare har givit den engelska rasklubben skulden för att rasen nästintill är försvunnen från kartan i sitt eget ursprungsland. Man har så fullt upp med att anklaga sin egen rasklubb för reggsiffrorna här. Men tänk om de upprörda hade kunnat ta en paus och förklara för oss vad som har hänt i England? Och i Finland?


Finland har 5,6 miljoner invånare. I det landet ökade reggsiffrorna sett över alla raser totalt med 17% coronaåret 2021. Sedan föll de, också sett över alla raser, med 10% mellan 2022 och 2023. Samma bild som här – det var nog färdigköpt för många efter pandemin. Tittar man däremot på reggade LH-collies, så var de 2021 642 stycken. Det är hälften så många som 1989, då 1 200 collies reggades, så rasen har tappat stort på trettio år även i Finland, men det är fortfarande fler reggade än i England. 2022 föll de finska till 594. 2023 reggades 568 - fler än i rasens hemland och inget stort fall. KH landade på 180! Det är sex gånger fler än i England, trots att befolkningen är mindre än en tiondel av Englands.

Kanske de missnöjda skulle kunna berätta vad som gör skillnaden mellan finsk och engelsk efterfrågan?

Inget av länderna har nämligen mycket till krav på aveln.


Det verkar som om det finns andra faktorer än just krav på aveln bakom svängningarna i hundrasers popularitet. En växande andel åldrande stadsbefolkning, som hellre väljer små och mindre krävande hundar för att de nöjer sig med korta promenader och är billigare i maten än stora raser, som behöver ett par timmars motion dagligen, gör slut på en fodersäck i månaden och inte bara kan plockas upp och bäras iväg, om de skäller hotfullt mot andra hundar? Små hundar behöver man inte ta på allvar, om de beter sig illa. Stora raser kräver hundkunskap och aktiv träning. Spelar det roll?

Eller handlar det om att den collieälskande generation dör bort och den yngre delen av befolkningen, som ser XL pitbulls, influencerfrallor och kändismopsar högt och lågt på Youtube, aldrig har hört talas om filmerna från 50-talet som avgjorde mormors val av hund? Finns det helt enkelt många fler raser att välja på än på mormors tid? Kommer en ny trend med korta nospartier och muskulösa fyrkantskroppar och får de blida långnosarna att se ut som ohäftiga rester från forntiden? Allt detta på en gång? Annat?



Tänk – bara tänk – om vi någon enda gång kunde få höra en diskussion om det här. Tänk om hundorganisationerna på olika nivåer skulle fråga sig själva om en enorm popularitetsvåg verkligen är det bästa som kan hända en hundras. Efterfrågeexplosionen skapar lyckliga uppfödare. Skapar den lyckliga hundar?

Titta och tänk.

Vet ni vad en seriös rasklubb måste göra, när explosionen faller ihop? Städa upp resterna.  Och det är i mina ögon vad den svenska rasklubben håller på med. Inte världens tacksammaste jobb, men det behöver göras.


Bodil Carlsson

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar