Vintrarna är på ett sätt oändliga här uppe i norr, man går som en värpsjuk höna från november till maj då det brukar vara dags att lägga säsongens första spår. I år har vi varit lite lata, premiären blev först idag trots att det varit snöfritt i skogen minst en, nästan två veckor.
I ett antal sekundmeter blev spåren upptrampade och snitslade. Sedan blev det en promenad i skogen tills spåren legat till sig. Härligt väder med sol men, som sagt, den där blåsten gjorde att vi funderade på hur själva spårandet skulle gå.
Lite oförberedda skulle vi börja när timmen var slagen och jag och hanen skulle gå först eftersom vi glömt den ena spårselen hemma… Så vi gav oss av och han tuffade på i gammal god stil, hittade sin första pinne och sedan var det totalstopp. Jag såg hur han vädrade för att hitta spåret men det gick inte alls. Fokuseringen var bortblåst, inte så konstigt med tanke på just vinden. Han hittade dock flera fina granar som behövde kissas på…
Själv funderade jag på exakt vilka träd jag passerat innan första vinkeln men, nej, det var omöjligt att avgöra då. Vi tragglade oss fram, jag och hanen, tills jag bedömde att slutapporten måste ligga alldeles i närheten. Och det gjorde den. Han fick hitta den och vara glad över det. Svansen i topp och dagens lite annorlunda spårarbete avslutat.
Nu tror jag vi går tillbaka ett steg i spårningen för att friska upp minnet hos mig och hos hanen. Det blir ett väldigt långt uppehåll på vintern så det är nog bara naturligt att kunskaperna går i ide också.
Tiken däremot, gick som en klocka och plockade alla pinnar utan problem. Tror det blåste mindre på den sida av vägen där matte la sitt spår. :-)
Men, nu blir det spårträning fler gånger i veckan. Ända fram tills den där eländiga snön gör det omöjligt igen.
Johan Nilsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar