ON REPEAT: En rasklubbs första skyldighet

 

2019 reggade Finland med fem och en halv miljon invånare nästan lika många långhårscollies som Storbrittannien med sina över 66 miljoner. Men även den siffran är ett fall – från 1 200 trettio år tidigare. Varför? Inget svar.

Nej, jag vet – man kan inte vänta sig en saklig diskussion från människor som i trettio år har vant sig vid att om efterfrågan på just deras valpar minskar, så måste det vara någons fel, och om någon påstår att det finns ett problem som har blivit för vanligt inom rasen, så är det lögn. (Eller så är det valpköparens fel, eller rentav något unikt och fint för rasen, så inget problem alls.) Som ni ser i inlägget från 2017, Världen vi lever i, om en MI-collie på utflykt, så påstods det då att just sådana hundar hade avlivats, jobbiga och farliga som de är. Collievänner erbjöd sig att ta emot namnen på hundarna och titta närmare på uppgifterna. Det kom inga namn.

I det senaste pajkastandet påstods samma sak. Jodå, folk har visst avlivat sina MI-collies! Så nu säger även jag samma sak en gång till. Leverera namn och antal, så lovar jag att kontakta deras ägare för att fråga vad som hände och sedan publicera uppgifterna.

Varför tar jag illa upp? Leda. Samma visa igen och igen. Samma lösa påståenden om hur mycket bättre det går nånannanstans. Samma vårdslöshet med fakta. Samma totala ointresse för att kolla upp dem. Något som fastnat i mitt minne hände för ett par år sedan, då det påstods att en medlem i CS hade uttalat att så fort Danmark tog bort kraven för att få avla hund, då ökade minsann registreringssiffrorna totalt i landet med 30%. Jubel på nätet! Två mail och en dags väntan på svar från danska Kennelklubben var allt som behövdes för att ta reda på att det där var påhitt. De som ville bli av med krav på sina avelsdjur utgick från att det var sant och spred det helt enkelt för att de ville att det skulle vara sant. Att ta reda på om det stämde hade de inget intresse av.

Det finns ytterligare en anledning att känna leda. Några av namnen i den senaste facebookbataljen känner jag igen från den gången då de tryckte till en annan valpköpare från samma uppfödare för att hon efter fem års kamp med rädslorna hos en älskad hund till sist gav upp och lät den få sluta. Mitt intryck då som nu är att det nog var det bästa som kunde hända den hunden. Men det tyckte inte uppfödarens supportergrupp. I hur många andra sammanhang beter sig vuxna kvinnor som hang-arounds?

Det här är inget nytt och inget specifikt för colliefolk. Det har hållit på i mer än hundra år. Det har, vill jag påstå, pågått från den stund då hundar togs bort från sina arbetsuppgifter och flyttades in till städer där folk med pengar över köpte dem för att visa upp sig. Konkurrensen om vem som sålde vad till vilka blev omgående knivskarp. Förtigandet av det som var mindre bra och förtalet av andras hundar följde med som ett brev på posten. Det arvet lever vi fortfarande med - och inte bara i vår ras.

När kopplingen till funktion försvann blev det fritt fram för hittepå. Collien måste ha tippade öron för att kunna höra fåren! Collien måste vara ljudrädd för att förstå varför fåren är åskrädda! Collien måste ha enorm päls för att kunna valla i kyla! Ibland blir det tokroligt för utomstående, som när collieägaren förklarar för ägaren till en BC som arbetat sig igenom livet att det kunde den verkligen inte orka, så lite päls som den hade.* BC-ägaren skrattade. Collieägaren fortsatte tro på sagor. Det har man råd med, när man aldrig har behövt sätta sin hund i arbete. Men man har inte råd med alltför mycket sagoberättande, när man vill ta reda på varför ens ras faller i popularitet och hur man skall agera för att säkra dess framtid.

Om man tycker, att en rasklubbs främsta uppgift är att kratta försäljningsmanegen för tongivande uppfödare, då ser man krav för reggad avel bara som ett knep för att kratta manegen för andra. Jag tror, att detta är den verkliga orsaken till det ständigt uppflammande grälet: man tycker att kraven riggar till konkurrenternas fördel och känner sig åsidosatt. Utträngd från den position man har rätt till. Det handlar inte om hundar, det handlar om människor.

Att valpköparna, majoriteten av rasklubbens medlemmar, tycker något annat kan man tydligen strunta i. Att en rasklubbs första uppgift måste vara att säkra bra liv för hundarna och därnäst att identifiera och  bevara de nedärvda egenskaper som ger hundarna en plats i dagens och i morrondagens samhälle har man inte tid över att tänka på. Det är sorgligt. För utan rasklubbar med de målen behöver vi inga raser.

Bodil Carlsson

* Det finns (minst) en saga för varje ras. Min personliga etta på listan handlar om engelsk bulldog. Deras risiga höftleder beror på deras förflutna. De kastades ju högt upp i luften av hetsade tjurar och när de då damp ner i backen igen, så var det bara bra om lederna liksom kunde glida runt lite inuti bäckenet. Säg det till Armand Duplantis, någon?