VAD ÄR FRAMGÅNG?

De blandade laveracksettrarna spreds över världen. Hade de tur, fick de fortsätta vara jakthundar. Precis som collien finns settern numera i andra miljöer än sitt ursprung och verkar inte stupa i infektioner ändå. I Italien är det idag en stor jaktras. I Norge är det en av de populäraste av de raser, som huvudsakligen avlas för jakt. I Sverige är den liten, med färre än 200 reggade per år, men i stort sett alla svenska uppfödare avlar för jakt. Men hur gick det på hemmaplan?

I sitt första hemland är settern sedan länge en ren och skär utställningsras. Den sålde bra på 1980-talet. Ett par setters blev BIS på Crufts och då kom tydligen efterfrågeexplosionen. De engelska utställningskennlarna ökade antalet reggade från 200 till 1250 på några få år. Glädjen stod högt i tak, uppfödarna ställde in GPS:en på ännu flera Crufts och tryckte linjeavelspedalen i botten. Några vinnande hanar fick ett mycket omfattande kärleksliv. Under femårsperioden 1981 – 1984 svarade den halva av avelshanarna som användes mest för 83% av alla reggade valpar. Under åttiotalets senare del tycks de tre mest använda pojkarna ha haft mellan 180 och 350 valpar per skaft. www.thekennelclub.org.uk/media/685683/english_setter.pdf

Sedan slutade det att gå bra. Rasen föll brant i antal till bestörtning för de nyss så framgångsrika engelska uppfödarna, som sin vana trogna förde Laveracks tradition vidare och fortsatte satsa på vinnare. Så sent som 2014 hade de mest använda 50% av hanarna 75% av alla valpar. Nu är rasen nere på runt 200 reggade per år igen och släktskapsgraden ökar.

2015 hade den brittiska utställningsvarianten av engelsk setter en effektiv population på 29, 8 vilket brukar kallas  ”överlevnadshotad ras” av populationsgenetiker. Genomsnittlig inavelsgrad ligger på 14,5% enligt engelska kennelklubben. Det betyder att den genomsnittliga engelska settern i England har en inavelsgrad halvvägs mellan en kusinparning och en far/dotter-parning. Kullstorleken tycks ligga stilla på 6 - 7 – den ser hittills inte ut att ha påverkats så mycket av inaveln. Däremot visar en genomgång, som man hittar via KC:s hemsida, att kullstorleken minskar i parningar där extra inavlade hanar används. Påverkan på spermaproduktionen är en känd effekt av inavel, så det är kanske inte så förvånande. Sinsemellan pratar uppfödarna bekymrat om att det har blivit vanligare med resultatlösa parningar. Tikarna går tomma. Men där finns inga uppgifter, för icke-kullar registreras ju inte. Och vem vill skylta med att deras framgångsrike hane inte levererar?

Listan över sjukdomar på engelsk setter i England är lång. En siffra på 24% med sköldkörtelfel svischar förbi i mängden och jag ramlar nästan av stolen. Hur är det möjligt? Annars nämns HD-fel, armbågsfel, medfödd dövhet, allergier, tumörformen lymfom, svampinfektion i huden, bukspottskörtelsjukdom, den obotliga ögonsjukdomen PRA som slutar med blindhet, och den lika obotliga, dödande sjukdom som kallas CL och som innebär en ständigt ökande ansamling av ämnesomsättningsprodukter i hjärnan.* Både PRA och CL är recessiva sjukdomar: hunden måste ha anlagen från båda föräldrarna för att drabbas och uppfödartraditionen har givit dem en skaplig chans att få det. Populationen minskar och inavelsgraden stiger brant – två spegelvända kurvor, som hänger ihop med varandra. Ju färre hundar, desto större genomslag för matadorerna.

I den engelska kennelklubbens översikt över sina raser från hösten 2015 – som ledde till stora tidningsrubriker – framstår engelsk utställningssetter som ett av de tristaste av flera trista kapitel.

Behöver ni lite tröst? Läs det här inlägget på en engelsk uppfödares hemsida från samma år! I hennes värld var det ett djärvt steg hon tog - en experimentkull, kallar hon det. Efter tre resultatlösa parningar bestämde hon sig för en riktig chansning. Hon vågade satsa på en jaktlinjehane!

Så här presenterar hon kullen som kom.

Over the last few days there has been a lot of press about the intense inbreeding within certain breeds by British dog breeders (including the English Setters).  The figures are of great concern but have not gone unnoticed by some Breeders prior to the Kennel Clubs press release.  Here at Upperwood Kennels we have thought that many breeders need to start planning for the future and not just about the next 'Big Winner'.

The working English Setters have no concerns at all as they have a huge gene pool across the world, full of quality dogs. But the UK show 'type' English Setter doesn't have this luxury.  For this reason we have bred an experimental litter of 0% COI.  This means that sire and dam of the litter are not related in any way at all.  The father is of pure working bloodlines and mother of pure UK show type lines. The photos you can see are of the litter (4 puppies) taken when the puppies were 6 weeks old.  Interesting, prior to this mating 'Martha' had been mated 3 times to 2 different proven stud dogs of UK show type bloodline but never produced any puppies. Obviously only time will tell as to how successful the puppies will become but a lot will depend on how you measure success!

Den här uppfödare gjorde enda man kan göra, när ens ras har hamnat i en sådan situation: man tar en överblick över allt tillgängligt avelsmaterial, justerar sina prioriteringar och utavlar. Hennes kull har i verkligheten inte noll inavelsgrad – det har ingen hundras - och det hon tror om jakthundsversionen av engelsk setter i andra länder stämmer förstås inte riktigt heller. Även om det finns gott om arbetande engelska setters i Italien, är genpoolen inte radikalt annorlunda. En setter är en setter. Det finns tyvärr ingen ”huge” annorlunda genpool att ta av någonstans för någon modern ras, ingen rikedom av skillnad i generna inom samma ras. Skillnaderna finns i hur man hanterar den genpool man har. Satsar man på användbarhet och hälsa och låg inavelsgrad? Eller fortsätter man köra på utseendepoäng och matadorer och låter hundarna ta smällen?

                                                               * * *

Edward Laverack föddes år 1798 och dog 1875. Den första genetiska kunskapsrevolutionen hade knappt hunnit börja, innan hans liv var över. Det är hans ursäkt. Hur ursäktar man dagens brittiska uppfödare?

Brevet som Laverack skrev två år före sin död är sorgset. Av alla sina hundar har han bara två kvar och av trettio födda tikvalpar på tre år har bara en enda klarat sig. Mycket troligt kommer den enda immungenen som sågs hos engelska settrar i USA från Laveracks inavelsprojekt. Men var det den genen som på egen hand dräpte hans valpar och som svarar för ansamlingen av problem hos den engelska settern i hemlandet idag?

Det vill mycket till innan man kan hålla den ensamma genversionen ansvarig för allt. Det är uthålligheten i projektet att dubbla så många som möjligt av de andra 19 000 generna i hundens DNA, som ställer till det. Genetiken gör inte som man vill, bara för att man inte förstår den. Insisterar uppfödare på att dela Laveracks kunskapsnivå, så får valpköparna dela hans sorg.

Till slut är det uppfödarnas tur att bli sorgsna.

Bodil Carlsson