HISTORIEN OM DQA1*009:01 - NÄSTA KAPITEL

TVÅ) VARFÖR ÄR INTE ALLA COLLIES DÖDA?

Våra moderna hundraser har en sådan historia av släktskapsavel och slutna stamböcker – där inga nya gener någonsin släpps in – att de har blivit en kickstart för DNA-jämförande forskning. Det finns inga mänskliga populationer och inte många kända vilda djurarter med en sådan genetisk likriktning som en ordinär renrasavlad modern hund. Letar man sjukdomsgener hos människa, så är det alltså ingen dum idé att starta med en hundras där en viss diagnos hopar sig. Det finns flera att välja på. Det är dessutom lättare att få anslag för forskning på hund, om man kan tala om att nästa steg är att leta motsvarande gener hos människor.

Poängen är att man får två kunskaper till priset av en. Man upptäcker något som människor kan få nytta av när det gäller att diagnosticera och behandla sjukdomar. Och man upptäcker något som hundarna kan få nytta av, om uppfödarna lyssnar och anpassar sin avel efter det nya. Win/win!

Det var så det började för Leigh Anne Clarke. Hundar har alltid tyckt om. Hon funderade på att bli veterinär som ung, men kom på att hon hellre ville förstå varför hundar blev sjuka än att lägga ner sitt yrkesliv på att behandla dem. 2015, när hon föreläste här i Sverige, visste hon alltså om colliens specialversion av genen på kromosom nummer 12, där hundar har sina transplantionsantigener. I februari 2017 hade hon och hennes team upptäckt en ännu viktigare sak. Specialversionen på kromosom 12 är långtifrån ensam på jobbet!

DQA1*009:01måste ha hjälp av två helt andra gener i andra specialversioner för att kunna orsaka DMS. Det är faktiskt en stor insikt.

Där har ni förklaringen till den inneboende motsägelsen i tanken om att det måste vara oerhört riskabelt med bara DQA1*009:01.

Om nästan alla collies har den genen och den orsakar DMS - hur kan det då komma sig att nästan ingen collie har DMS?

Vi repeterar! Mer än 90% av undersökta collies i USA har bara DQA1:009:01. I Sverige och andra länder ser det likadant ut.  Om det är så väldigt farligt med avsaknad av genetisk variation på den enda punkten– hur kan det då komma sig, att så få är sjuka? Jo – det behövs mer än den enda genvarianten för att ställa till det för våra hundar.

Förutom DQA1*009:01 på kromosom 12 finns två andra spelare, gener på kromosom 10 respektive kromosom 31, med i leken. Båda finns i olika versioner. Det är inte förekomsten av en enda genvariant, utan kombinationerna av den enda genvarianten och olika versioner av två andra, som avgör om risken för DMS är liten, måttlig eller hög. Kombinationernas vanlighet kan man gissa sig till, när man vet att DMS finns hos kanske 1% av alla amerikanska collies*. 99% har inte DMS trots att de har samma version av DQA1 som de sjuka.

Och för den som undrar om andra sjukdomsrisker: det finns tiotals andra gener med liknande arbetsuppgifter. Varenda en av dem finns i dubbel upplaga, en från vardera föräldern, och de har (med undantag för just DQA1 hos collie) sammanlagt hundratals olika varianter, som tillsammans aktiverar eller lugnar ner immunförsvaret hos hund. Och, som ni ser, de har tänkbara samarbetspartners på andra kromosomer, som talar om för dem vad de skall göra och vad de skall låta bli.

Här kommer nästa fråga. Att ha ett begränsning i sitt immunförsvar kan betyda en ökad risk att dö i infektion. Alldeles riktigt. Rätt tänkt. Så...

Varför överlever rasen?

Collien började spridas från sitt hemland för bara 120 år sedan. Sedan dess har den etablerats i många sinsemellan mycket olika miljöer. I dagens värld finns det collie lite varstans. I nordligaste Sverige och sydligaste Afrika, från Ryssland till västra Californien. I Latinamerika, i Australien. De finns i stadsmiljöer och i lantliga miljöer. Man kan bara föreställa sig den mängd nya smittor - bakterier och virus och parasiter - som de under tiden har utsatts för på så olika platser med så många olika nya djurarter och så många andra hundar. Förutom valpsjuka och annat, som vi numera vaccinerar emot. Det gjorde vi inte förr, som ni minns. Många, många hundar dog i epidemierna i dessa olika länder.

Så varför har inte alla collies dött?

Ni får göra som jag. Gissa! För min del satsar jag på att det är samma svar som ovan. DQA1*009:01 är inte den enda aktören och vilka de andra inblandade genvarianterna än är, så har de räckt till hittills.

Eller hur?

Bodil Carlsson

*Personligt mail från Leigh Anne Clark 2018 06 18. Att förekomsten av DMS hos amerikansk collie ligger på runt 1% är hennes gissning. Hon påpekar att hennes forskning inte handlade om att fastställa hur vanlig en hundsjukdom är.