Hur det ser ut i de
övriga mer än trehundra raserna kan vi inte ha en aning om, för
ingen har tittat efter.
Frequency and distribution of alleles of canine MHC-II DLA-DQB1, DLA-DQA1 and DLA-DRB1 in 25 representative American Kennel Club breeds.*
Angles JM1, Kennedy LJ, Pedersen NC.Abstract
Frekvensen och fördelningen av hundens leukocytantigener (DLA*) i klass II – DQA1, DQB1 och DRB1/ med alleler bestämdes för 25 registrerade AKC-raser, utgörande 360 hundar from var och en av de sju rasgrupperna. Mellan sex och tjugoåtta (genomsnitt = 11) hundar per grupp studerades med undantag för akita (94 st). Alla hundar var obesläktade utan några gemensamma far- eller morföräldrar enligt AKC:s stamtavlor. Variationen i DLA klassII alleler var stor sett över raserna. 31 avd 61 beskrivna DLA-DRB1 alleler, 11 av 18 beskrivna DLA-DQA1- alleler, och 31 av 47 beskrivna DLA-DQB1 alleler hittades bland de 25 raserna.Men variationen i alleler var strikt begränsad inom varje ras. Sjutton av DLA-DRB1-allelerna hittades var och en endast i en ras och bara sju alleler delades av sju eller flera raser. /.../ .Långhårig collie, engelsk setter och skotsk terrier hade bara en allel på DLA-DQA1.*/.../ Fyrtio procent av de gentypade hundarna var homozygota** i sitt DLA-DRB1, 52% i sitt DLA-DQA1 och 44% i sitt DLA-DBQ1./../ Jämförelse mellan vår studie av renrasiga nordamerikanska hundar med tidigare gjorda studier på europeiska raser visade en liknande användning av vanliga alleler, förenligt med kända rasgrundareffekter.*** Emellertid fanns flera alleler i de europeiska raserna jämförda med deras nordamerikanska efterkommande, vilket antyder att DLA klassII-variation gick förlorad när de europeiska raserna etablerades i Nordamerika.* min fettning, min översättning. Sök på titeln, så hittar ni originaltexten och kan kolla själva..
- **homozygota: de hade alltså samma immunförsvarsgener från
sin mamma som från sin pappa
- ***rasgrundareffekt: följden av att varje ras skapades med
ett litet fåtal ursprungshundar. Dessa hundar är rasens ”grundare”
och det är deras gener, som finns kvar idag. Den slutna stamboken
släpper inte in något nytt, som ni minns.
Vad säger rapporten? Att sett över 25 studerade raser, så finns det sammanlagt en rätt skaplig genetisk variation i immunförsvarsgenerna hos våra hundar. Men tittar man på en ras i taget, är bilden helt annorlunda. Ras efter ras håller sig med ”egna” gener och mellan 40% och drygt 50% är homozygota i en av de tre typade immungenerna – d v s de fick precis likadana gener i present av sin pappa som av sin mamma i ögonblicket då de blev till.
Här snackar vi genetisk likriktning! Eller gör vi det? Snackar vi?
Den enda gång jag har hört hundfolk prata dålig variation i immungener var på svenska collieklubbens årsmöte 2018. Och då handlade det bara om att vissa uppfödare till varje pris ville försöka förhindra att rasen skulle ha mentalitetsindex på rasens genomsnitt, inte sämre, som krav för registrering. På något sätt skulle just det kravet tydligen öka den genetiska likriktningen på just den punkten. Det är inte lätt att förstå hur man tänker då.
Leigh Anne Clarke gentypade 225 collies i sin jakt på generna bakom dermatomyosit. 10 av hundarna var svenska. Ett antal var europeiska och ett större antal var amerikanska. Hon anger i ett mail*, att hon har fått ihop totalt max 10 stycken collies med något annat än den dominerande allelen – och ingen av de tio var svensk. Man kan ifrågasätta, om ett så litet urval som 10 hundar är något att bry sig om. Men i det här fallet tror jag tyvärr, att urvalet är representantivt av det enkla skälet, att alla de andra 265 med mycket få undantag såg likadana ut, och av det lika enkla skälet att alla collies är släkt med varandra. De delar därmed gener som ger CEA-frekvenser på 66,7% hos amerikanska collies och i runda slängar lika mycket hos de svenska. De delar gener som ger MDR1-mutationsfrekvenser på 50% hos brasilianska collies (studie från 2014) och 59% på engelska (studie från 2011). Att de delar generna för den här immunallelen också är bara alltför sannolikt. Så här står jag – tänker vi oss - med min tik och letar hane. Tiken har ett mentalindex på 90 för N/O och eftersom hon är collie är hon som alla andra collies – hon har bara sin DQA*009:01 att spela med. Vilken hane skall jag välja till henne? Skall jag ta den med mentalindex 80 och samma DQA1*009:01? Eller ska jag ta den med mentalindex 110 och samma DQA1*009:01?
Vilken jag än väljer, förändrar det ju inte bilden för immungenen ett skvatt. Båda hanarna är exakt samma som tiken. Så valparna måste också bli samma. Jag kan inte ge dem andra versioner av DQA1. På den punkten är läget låst. Det enda jag kan välja på är att ge dem mer eller mindre av nyfikenhet och framåtanda.
* * *
Hur stora växlar kan man dra på en immungen? Man borde vara oroad, men mera över den rasbundna likriktningen i stort än över den enda genen. Självklart är detta allt annat än bra! Självklart är det ni ser i den här studien (och många andra) bakgrunden till rasbundna sjukdomar. Sköldkörtelstörningar, pankreassjukdom, Addisons sjukdom, diabetes, vissa tumörsjukdomar, von Willebrandts sjukdom, autoimmun hjärnhinneinflammation med dödligt förlopp hos 1 -2% av mopsarna, hjärtsjukdomar, blödarsjuka, pyoderma; hos collie och sheltie dermatomyosit, liksom de våldsamt mycket vanligare men mycket mindre bekymmersamma CEA och MDR1 - you name it. Sett över alla raser blir listan lång. Det är vad det kostar att starta en ras med ett litet antal hundar och sedan aldrig låta något nytt komma in. Det är priset för den evigt stängda stamboken.
Accepterar man den stängda stamboken som tio Guds bud, då får man acceptera att rasgrundareffekterna permanentas för gott och dessutom ökar litet i taget, allteftersom hundgenerationerna går. Accepterar man den inte som överordnad allt annat, då får man tänka över sina handlingsalternativ. Jag vill minnas från gamla anteckningar, att Leigh Anne Clark nämnde utkorsning som ett alternativ på sin föreläsning 2015. Vill man göra något åt DQA1*009:01- monopolet hos collie, för att man verkligen tror att det är en överhängande fara, då får man avla in närmsta närstående ras med andra versioner av den genen. Det finns tyvärr inget annat sätt. Men jag kan inte minnas, att en enda av våra exteriöruppfödare i sin omsorg om avelsbasen har påmint om att hon sa det. Jag kan faktiskt inte minnas, att motståndarna till mentalindex har nämnt några alternativ överhuvudtaget annat än att få fortsätta göra som de vill och avla fram kullar som mentalt ligger under rasens genomsnitt.
Bodil Carlsson
*personligt meddelande
2018 06 18
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar