torsdag 28 juni 2018

ATT ANVÄNDA EN GENETIKER

TRE)

Det finns nu ett färskt genkombinationstest, som i tablåer visar risken för varje testad hund på Clark Laboratory på Clemsonuniversitetet. Det är inte heller ovanligt – att forskare börjar med att leta generna för mänskliga sjukdomar hos hund och slutar med att starta upp labb, där uppfödare och andra kan gentesta sina jyckar. Det som är lite ovanligt här är, att det inte är en utan tre olika samverkande gener som hundarna testas för. I en intervju för amerikanska Collie Health Foundation 2017 säger Leigh Anne Clark, att hon helst skulle slippa testa collies för DMS-gener överhuvudtaget. Hon ser fram emot den dag, då det inte längre är behövligt. Det hon hoppas på, är att uppfödarna långsamt skall eliminera de förändrade gener som ligger bakom DMS. Då behövs inga tester längre. Man måste, som hon säger, inte gentesta för en utrotad sjukdom.




Clark, who has owned two collies — Dr. Watson, her current dog, is a handsome devil with a merle coat resulting from a gene Clark has studied for years — would just as soon not have to do genetic studies for dermatomyositis.
“The end goal,” she says, “is that slowly breeders start eliminating these mutations. Then there won’t be a need to genotype the dog because the disease won’t exist.”


Vad är uppseendeväckande med det? Ingenting. Det är ju precis vad genetiker brukar säga om genetiska problem i en hundras. Det är liksom poängen med att veta vilka gener, som ställer till problem – att man skall kunna undvika dem. Man sorterar bort dem genom att välja avelsdjur med andra genkombinationer, men man kan inte göra så dramatiska förändringar i en stängd avelsbas att man riskerar att få andra problem i stället. Så man får ta ett litet steg i taget i rätt riktning. Det är, i förbigående sagt, precis vad förslaget om mentalindex handlar om: att ta ett steg i taget i rätt riktning för att komma bort ifrån ett problem, som uppenbarligen är grundat i vanligt förekommande gener med resultat som klart oftare än en gång på hundra ställer till bekymmer för hunden.
Varför är den approachen så väldigt fel och farlig i det ena fallet och helt i sin ordning nästa gång?

                                                       * * *

Jag måste ärligt säga, att jag har svårt att förstå försöket att använda Leigh Anne Clarks intressanta och klassiskt förlöpande forskning om gener bakom en mindre vanlig sjukdom hos barn, med upptäckten av tre samspelande gener hos hund som sidoeffekt, som argument i ett gräl om mentalindex. Hennes arbete med immunförsvarsaktiverande gener handlar om saker som inte hör inte hemma i det bråket. I den mån hon är medveten om hur hennes forskning används, är jag inte övertygad om att hon är glad åt det.

Däremot är jag rätt säker på en annan sak. Att förvandla en arbetsduglig ras till en stillsam sällskapshund att ta på promenad när det passar, det låter sig göras. Det har man gjort med den ena rasen efter den andra utan att ägna en tanke åt vilka gener man mixtrar med då. Så visst går det att göra! 
Men man kan inte göra så med genetiker - ta ut dem en sväng när man vill och ha dem sovande i ett hörn annars. 
Fakta går  inte att hantera så. Fakta brukar dyka upp igen i en eller annan form vare sig man vill eller inte. Fakta går inte fot.
Man kan inte rycka loss en grundprincip – som nyttan med variation i immunförsvarets gener – och vifta med den medan man struntar i att testa den mot verkligheten. Är den där ensamma genversionen farlig eller inte? Hur farlig är den? När är den farlig? Talar historien för eller emot att den är farlig? Finns samma sak hos andra raser och hur gick det då?

Bodil Carlsson











Inga kommentarer:

Skicka en kommentar