TRE)
Det
finns nu ett färskt genkombinationstest, som i tablåer visar
risken för varje testad hund på Clark Laboratory på
Clemsonuniversitetet. Det är inte heller ovanligt – att forskare
börjar med att leta generna för mänskliga sjukdomar hos hund och
slutar med att starta upp labb, där uppfödare och andra kan gentesta
sina jyckar. Det som är lite ovanligt här är, att det inte är en
utan tre olika samverkande gener som hundarna testas för. I en
intervju för amerikanska Collie Health Foundation 2017 säger Leigh
Anne Clark, att hon helst skulle slippa testa collies för DMS-gener
överhuvudtaget. Hon ser fram emot den dag, då det inte längre är
behövligt. Det hon hoppas på, är att uppfödarna långsamt skall
eliminera de förändrade gener som ligger bakom DMS. Då behövs
inga tester längre. Man måste, som hon säger, inte gentesta för
en utrotad sjukdom.
Clark, who has owned two collies — Dr. Watson, her current dog, is a handsome devil with a merle coat resulting from a gene Clark has studied for years — would just as soon not have to do genetic studies for dermatomyositis.
“The end goal,” she says, “is that slowly breeders start eliminating these mutations. Then there won’t be a need to genotype the dog because the disease won’t exist.”
Vad
är uppseendeväckande med det? Ingenting. Det är ju precis vad
genetiker brukar säga om genetiska problem i en hundras. Det är
liksom poängen med att veta vilka gener, som ställer till problem –
att man skall kunna undvika dem. Man sorterar bort dem genom att
välja avelsdjur med andra genkombinationer, men man kan inte göra
så dramatiska förändringar i en stängd avelsbas att man
riskerar att få andra problem i stället. Så man får ta ett litet
steg i taget i rätt riktning. Det är, i förbigående sagt, precis
vad förslaget om mentalindex handlar om: att ta ett steg i taget i
rätt riktning för att komma bort ifrån ett problem, som
uppenbarligen är grundat i vanligt förekommande gener med resultat
som klart oftare än en gång på hundra ställer till bekymmer för
hunden.
Varför
är den approachen så väldigt fel och farlig i det ena fallet och
helt i sin ordning nästa gång?
* * *
Jag
måste ärligt säga, att jag har svårt att förstå försöket att använda Leigh Anne Clarks intressanta och
klassiskt förlöpande forskning om gener bakom en mindre vanlig
sjukdom hos barn, med upptäckten av tre samspelande gener hos hund
som sidoeffekt, som argument i ett gräl om mentalindex. Hennes
arbete med immunförsvarsaktiverande gener handlar om saker som inte
hör inte hemma i det bråket. I den mån hon är medveten om hur
hennes forskning används, är jag inte övertygad om att hon är
glad åt det.
Däremot
är jag rätt säker på en annan sak. Att förvandla en arbetsduglig
ras till en stillsam sällskapshund att ta på promenad när det
passar, det låter sig göras. Det har man gjort med den ena rasen
efter den andra utan att ägna en tanke åt vilka gener man mixtrar
med då. Så visst går det att göra!
Men man kan inte göra så med genetiker - ta ut dem en sväng när man vill och ha dem sovande i ett hörn annars.
Fakta
går inte att hantera så. Fakta brukar dyka upp igen i en
eller annan form vare sig man vill eller inte. Fakta går inte fot.
Man
kan inte rycka loss en grundprincip – som nyttan med variation i
immunförsvarets gener – och vifta med den medan man struntar i att
testa den mot verkligheten. Är den där ensamma genversionen farlig
eller inte? Hur farlig är den? När är den farlig? Talar historien
för eller emot att den är farlig? Finns samma sak hos andra raser
och hur gick det då?
Bodil
Carlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar