EDWARD LAVERACKS SORG

Engelsk setter var alltså en av de tre raser, som ståtade med en immundirigerande gen i monoupplaga i den amerikanska studien av 25 raser. Hur klarar rasen det? Tackar som frågar: den lever än. Åtminstone dess ena gren verkar må riktigt bra. Det som har hänt med den andra grenen är en lärorik historia för alla som stjärnögt beundrar brittisk hunduppfödning. Men ingen genetisk katastrof har sopat ut den engelska settern på historiens bakgård, även om det var nära ögat ett tag och börjar skymta som en möjlighet bakom hörnet igen i rasens hemland. Det beror inte på den där enda genversionen. Det beror på Edward Laverack och hans efterföljare.

Sir Edward Laverack var en av de män, som under första halvan av artonhundratalet hade tid, pengar och mark nog att satsa på hunduppfödning. Han gjorde det så som man gjorde i England då, oavsett djurslag eller hundsort. Han höll hårt på det rena blodet. Det är en vacker omskrivning för något som vi skulle kalla för huvudlös inavel på nära släktingar i generation efter generation; det var så man gjorde. Rent var fint. Rent var ädelt. Ännu renare måste betyda ännu bättre. Inte sant?

Laverack var inte ensam i det tänket, när han 1825 började sin uppfödning av hundarna som han älskade. Femtio år senare skriver han på ålderns höst ett brev till en vän. Han berättar, att han har bara två hundar kvar; den ena är en tik som heter Dora och om henne säger han: ”Jag har på tre år endast uppfödt en tik av trettio.”

De andra tjugonio dog. Så gick det ofta för Laveracks valpar mot slutet. ”Nästan utan undantag”, står det på SKK:s rasinformationssida. De dog ”av sjukdomar orsakade av alltför långvarig inavel.”

Laveracks uppfödning slutade i diket. Nästa generation uppfödare i rasen startade med laveracksetters och blandade dem. Någon säger att ”Laverack-settern, ren, är ömtålig och särdeles svår att uppföda”, men mixade med andra settrar gav de fantastiska jakthundar. Så folk köpte Laveracks uppfödning och blandade med vad de ansåg vara lämpligt – det fanns att ta av då, för stående fågelhundar hade funnits i hundratals år i landet.

Nästa stjärna på uppfödarscenen var Mr. Llewellyn, en man som gjorde sig ett sådant namn på sina sålda setters att folk hellre kallade sina hundar för ”llewellyns” än för setter, vare sig det stämde eller inte. Det lät ju flottare. Llewellyn sålde setter högt och lågt och exporterade dem för stora pengar till amerikanska miljonärer, som på sin sida av sjön hade tagit upp den engelska godsägaradelns förtjusning i rapphöns och bössor. Colliemänniskor kommer att känna igen den här delen av storyn: vi har hört det förr. Det är bara fåglarna och bössorna som saknas i vår version av exporten över Atlanten.

Bodil Carlsson