EKON 2)

En av de mest hjärtlöst roliga hundböcker jag läst är Michael Brandows A Matter of Breeding från 2015. Den är också en av de mest sorgliga. Skrattet fastnar ofta i halsen. Den långa undertiteln A Biting History of Pedigree Dogs and How the Quest for Status Has Harmed Man´s Best Friend säger vad det handlar om: en bitsk historik över renrasiga hundar och om hur jakten på status har skadat människans bästa vän. Och nog biter den, alltid. Jag lägger den ifrån mig gång på gång och tänker att här har vi en man, som ser på hundvärldens dåtida och nutida framstående personer med ett enda stort, svart öga.

Men hur hade jag själv sett på dem, om jag hade försörjt mig som hundrastare åt förmögna New York-bor i tio år?

Brandow går på anställningsintervju hos en kvinna med en fralla, som behöver komma ut medan hon jobbar. Kvinnan älskar uppenbart sin hund och tycker om Brandon för att han tycker om hunden och Brandon – som tycker om alla hundar – lyssnar till berättelsen om vad lilla Winnie gillar och inte gillar när hon är ute på promenad, att hon vill ha TV:n på när hon är ensam hemma så att hon kan titta på Animal Planet och var hennes godis finns. Då – säger Brandon – smyger sig en okänd närvaro in i rummet. En skugga faller över kaffebordet. Winnies matte sänker rösten. ”Uppfödaren säger att hon inte håller utställningskvalitet”, erkänner hon. Hon ber nästan om ursäkt: ”Hennes öron hänger.”

Hur kunde det bli så illa för stackars Winnie? Ett arv i öron från den engelska bulldoggen följde med hundar, som flyttade från England till Normandiet tillsammans med sina ägare, spetsmakare och vävare. De var familjehundar. De blandade sig alldeles självmant med lokala hundar - råttjägare, terrier, vem vet? De blev mindre. De hade varken stamtavla eller erkännande som ras, när de plockades upp av damer i de finare kretsarna i Paris och blev favoritknähundar. Men de hade  någonstans längs vägen fått två sorters öron! Dels de tippade så kallade rosenöronen, som hos engelska bulldoggar. Dels de stora, upprättstående öronen som påminner om fladdermössens utrustning.

Engelsmännen höll på traditionen – rosenöron var det som gällde! – och vid den här tiden var det ju England, som bestämde. När hundarna så dök upp i USA hos damerna i den amerikanska versionen av pariselit dömdes de av engelska domare, som titt som tätt tog sig över Atlanten för att döma på de nya fashionabla utställningarna, vars deltagare och resultat slogs upp stort i New York Times. Ibland måste de engelska exporthundarna ha seglat på samma ångfartyg, för amerikanerna var inte sena att skaffa just den sortens hundar som de ansedda engelska domarna var kända för att döma fram. Om de var frallor, då hade  de rosenöron. Men pass upp, för nu samlas redan åskmolnen! I de stolta husen längs Femte Avenyn bodde frallor, vars huvuden pryddes av fladdermössöron.

Och här startade kriget. Inte rosornas, men rosenöronens.

Vad hade hänt? Den engelske domaren George Raper gav pokalen till fel hund en kväll i New York 1897.

”När priset gick till en rosenörad fransk bulldog i Madison Square Garden smällde det hårdkorsetterade och vasstandade tjejgänget ihop sina solfjädrar som drakkäftar. De reste sig från sammetsklädda säten, kastade luxuösa djurskinn över sina skuldror och stormade ut ur visningshallen, medan fjäderprydnaderna på deras huvudbonader darrade av ursinne.” (S 39, min övers*)

Redan på samma dag och samma plats hölls det första mötet med krav på att domarens beslut skulle ogiltigförklaras, att vinnaren skulle återlämna silverpokalen och att varenda hund med rosenöron fortsättningsvis och i all evighet skulle anses diskvalificerad. Det gick inte hem den gången, men damerna fick sina äkta män att starta en rasklubb åt dem – det var så det gick till, för kom ihåg: det var klent med både rösträtt och annat för kvinnor då – och i april 1897 hölls det första mötet. Det nedkom med en rasstandard, som andäktigt publicerades i New York Times: ”Örat skall hädanefter gå under namnet ´fladdermusöra´´”. Handsken var kastad.

Det blev ilskna motattacker i utländsk press, inte minst den brittiska. Jänkarna hade kapat statussymbolen! Vanställt rasen! Hur skulle detta sluta?

Det slutade på det viset, att donationerna till förstaprispokaler uteblev, när domare som höll på rosenöron dök upp på de stora utställningrna. Det slutade med att newyorkdamerna bildade den allra första rasklubben ”för att främja franska bulldoggars intressen” och fick den erkänd. Och det slutade med ett kortvarigt namnbyte för den nyskapade rasen: den skulle nu heta Boule-Dogue Francais, tyckte damerna, eftersom det passande i att ge den ett engelskt namn som antydde att den var en bulldogg måste ifrågasättas. Namnet är i sig underbart – boule är det franska ordet för boll, klot eller kula, och dogue brukar på engelska bli mastiff, men att behålla uttalet och döpa om stavningen var tydligen värt det, bara man slapp bli påmind om England. *

De amerikanska damerna vann alltså matchen – de hade resurser – och slog på stort med en segerstillställning på självaste Waldorf Astoria mot en bakgrund av marmorpelare, palmer och hängande ljuskronor. Rader av burar med fladdermusörade frallor visades i en gravyr i New York Herald, medan New York Times lade ut texten för de oinvigda, som behövde upplysas: ” I syfte att allmänheten skall få ett perfekt begrepp om denna särskiljande kvalitet riktar vi särskild uppmärksamhet mot återgivandet av huvudet på Schutto, vilken belönades med en magnifik pokal som särskilt pris till ´hund eller tik med de bästa öronen, både avseende form och position, och han besitter detta attribut i högst remarkabel grad.”

Så gick det till, när fladdermusörat vann kriget och blev det enda godtagbara.

Men – säger Winnies matte tappert etthundra år senare om sin rosenörade tik :”Vi älskar ju henne ändå.”

                                                                 * * *

Med jämna mellanrum stöter jag ihop med en fransk bulldog. Långt borta från Waldorff Astoria bor han i ett vanligt bostadsområde hos en vanlig människa. Det är anledningen till att han inte hamnar i världsledande tidningars rubriker längre. Det är i sociala media, som hundraser annonseras och sprids och debatteras idag, kanalerna för vanligt folk. Milo är reggad, han har stamtavla och han följer standarden. Han har praktfulla fladdermössöron. Han går lös – det nya modet här för kortnospromenader – och springer så gärna fram till min tik för att hälsa. Inte alla hundar vill hälsa på honom. Collien var lite bekymrad de första gångerna, för ljuden från den lilla hanhundens andningsvägar när han blir ivrig låter som morrningar. Hans ägare skrattar. Han är fäst vid sin hund. ”Han låter som en gris, men det är bara hans sätt att prata. En liten gris är vad han är. En gris i hundkropp!”

Min hund har vant sig. Den lilla hanhundens beteende, när han nosar och snackar in sig, är helt normalt, så hon svarar med inget annat än den lätt besvärade hållningen hos en tik som inte löper; men jag förstår av ägaren att andra hundar har trott att hanen är aggressiv.

Hundarna hälsar: två standards möts. Den ena är hörbar. Sedan fortsätter de åt sitt håll, den storvuxne mannen med sina långa kliv och den kortbenta hunden med amputerade övre luftvägar, som är lätt att ha lös. De påminner om ett youtubeklipp, som gick runt på nätet för några år sedan, där halva världen kunde se den kände amerikanske skådisen Hugh Jackson med sin fralla längs en gata i New York.

Det är ofta oklart för mig, när människor inom hundvärlden talar om rasens standard, vilket de tar på störst allvar, standarden eller sig själva. Det brukar i vilket fall sällan vara hundarna.Vi kan väl alla vara tacksamma för att namnbytet till klotmastiff blev kortvarigt, men vems intresse var den där rasklubben till för att främja? Hundarnas?

Eller damernas?

Vad tror vi? Hade Schutto kul i buren och tackar Milo standarden för att den har ordnat så att en människa kan springa fortare än han?

Bodil Carlsson

*Apropå att vara hjärtlöst rolig.