SE OM SITT HUS

Denna vinters uppskovlade snö börjar likna betongen som vittrar i grunden under ett övergivet hus: allt solitt och stadigt smulas bort en rännil i taget. Hundvandringarna har blivit tunga och asfalten farlig och blank.

Bilen har sovit i garaget sedan september. Nu skall den få kliva i vinterdäcken. Om inte sjukdom i familjen sätter stopp, startar den tidigt lördag morron mot Jönköping och årsmötet. Det känns lite tungt och motigt, det också. Man blir så fruktansvärt trött på tjafs.

Varför håller man på? Står ut ännu ett varv i bråket om hundars utseende och insida? Krigandet om renrasaveln har hållit på i hundra år på ungefär samma premisser och med ungefär samma tillmälen. Eller kanske har det det rentav ilsknat till nu, när femtio år av renrasig attraktionskraft har bytts mot fallande siffror? Bråk brukar bli värre, när marknaden sviktar.* Tonläget överallt, inte bara i hundvärlden, har skenat mot sanslöshet, när sociala medier klev in på banan, för nu säger man offentligt det som man bara sa i enrum förr.

Den engelska kvinnan som föder upp chin/cavkorsningar messar om ett dödshot på telefon från en renrasvän. Hon har inte vågat sova. ”Your days are numbered, bitch!” Här hemma skickar någon en facebookskärmdump, där en svensk uppfödare förklarar att hon nu förstår att folk med annan uppfattning om mentalitetskrav är sjuka, riktigt sjuka, ”med samma diagnoser som de vi omhändertar”. Hon fick gillaklickar för den visdomen. Förr hade man fått ett obehagligt samtal med sin arbetsgivare.

För de flesta av oss som håller på med hundar är hundarna en passion och en livsstil, så att starka känslor väcks är inte konstigt. Men gränslösheten i samtalet – eller grälet – är faktiskt just konstig. Oliktänkande människor samsas i andra sammanhang utan att hota eller prata strunt om varandra. Vad beror det på?

Min högerkristna kollega och jag, gamla vänstersosse, jobbade utmärkt ihop. Vi hade samma regler för hur man diagnosticerar och behandlar, så vi fungerade bra på samma arbetsplats. Utanför regelverket har vi så olika åsikter om samhället, att orden inte betyder samma sak. Han säger frihet och menar en sak; jag säger frihet och menar något helt annat. Vi har ingen samsyn. På jobbet under samma regelverk gick det bra ändå. 

 

Hundvärlden är lite likadan. Vi säger allesammans bra hund, men vi menar väldigt olika saker med orden. Fundera över vad som hände en svensk familj för ett antal år sedan!

De köpte en collie av en på den tiden känd engelsk uppfödare. När de fick hem tiken, gjorde de en oväntad upptäckt: hon var så golvrädd att det var svårt att ha henne inomhus. Familjen ringde den engelska uppfödaren: vad skulle de göra?

Uppfödaren sa: Vad är problemet? Ni får väl satsa på sommarutställningar!

Köpte den valpköparen en alltigenom bra hund? Absolut – i uppfödarens ögon. Hon hade gjort allting rätt, hade de bästa linjer i sin kennel, hade parat med bästa tänkbara hane, hade kollat meriterna och släktskapet bakåt och säkert tänkt på sitt rykte i Sverige, när hon sålde. Hur skulle hunden ha kunnat vara något annat än bra? Och vem skulle kunna avgöra det, om inte hon?

Sålde den uppfödaren en alltigenom bra hund? Absolut inte – i hundägarens ögon. Hundägaren köpte en familjemedlem, en kompis: en insida. Uppfödaren sålde en utsida. Så ser den engelska traditionen ut. Det är därför man ställer ut hundar. Det är faktiskt därför man har stamboksförd hund. I England, alltså. Det är sällan därför man har stamboksförd hund här.

De här två sätten att tänka går inte så bra ihop.

Hur skall vi få en samsyn?

Jag tror inte, att det går. Däremot går det att införa ett gemensamt regelverk, som alla i organisationen får tycka precis vad de vill om, men måste acceptera. Och det regelverket skall handla om vad som är bra för hundarna - inte om vad som är bekvämt för aveln. Med tiden kommer grälandet att sluta. Det kommer att ta tid, men det slutar.

Det skulle vara så otroligt skönt. Lagrade på datorn ligger en samling berättelser skrivna av människor, som har kämpat med sina rädda collies och lidit med dem. Människor som älskade sina skotträdda/åskrädda/allmänrädda hundar, precis som jag älskade mina. Någon fick ge upp och avliva sin unga hund. Någon kände sig skuldbelagd av sin uppfödare. Någon bytte ras. Det är det här det handlar om: vi har för många sådana berättelser, därför att vi har haft för många  sådana hundar. Hur mycket strunt man än pratar om diagnoser och att förinta rasen, så är detta vad det handlar om. Rasens enskilt största, och mest kända, hälsoproblem. Det som varenda hundmänniska känner till.

Vet ni, SKK?

Jag skulle vilja radera de där berättelserna för gott. Jag skulle vilja veta, att det inte kommer att bli så många fler. Ni ställde upp för bordercolliefolket. Ställer ni upp för oss? Då ställer ni på sikt upp för er själva.

Ni ser om ert hus. Jag tror att det är en bra sak att göra, innan rännilarna ökar. Vad har renrasaveln att sätta emot blandavel till husbehov, om vi inte kan visa bättre resultat?

Bodil Carlsson

* Sverige har länge haft en mycket hög andel renrasiga, registrerade hundar. Det har vi fortfarande, men andelen minskar. 2010 var 20% av alla hundar i Sverige blandraser, vilket ger 80% renrasiga (SKK:s presstalesman Hans Rosenberg i en intervju i DN 28 juni 2011). 2018 säger både SKK:s ordförande Pekka Olson och vd Ulf Uddman att antalet ligger på, eller strax under, 70%. (Hundsport 1/2018) Den höga andelen renrasiga hundar här beror enligt min uppfattning på att SKK haft ett gott rykte för att man stöttat ansvarstagande avel.