VIKTORIANSKA VYKORT

Man blir lite less, om man börjar dagen med att läsa A Matter of Breeding i det tröstlösa snöfallet. Samma sak en gång till blir en gång för mycket. Maläten vinter utanför fönstret, malätna skönhetsideal i bokens värld. Ord som aristokratisk, ädel, stolt och elegant yr i kapp med flingorna. Man har hört dem så många gånger förr och de bara fortsätter komma.

Ni minns kanske att Steve Dean röstades bort som ordförande för engelska kennelklubben 2015? Han ansågs för radikal och hårdför. Dean är veterinär och det i sig var kanske inte illa nog; men han hade en del moderna synpunkter på saker som rör hundars hälsa. De verkligt radikala och hårdföra i sammanhanget var de traditionella brittiska utställningsuppfödarna. De ville stanna kvar i ett århundrade, där de kände sig hemma. Så Dean åkte ut och mannen som efterträdde honom höll ett bejublat tal. Han sa:

Hunduppfödning är konst, inte vetenskap. Vetenskapen skall stötta vår

konst, inte dominera den.

Om det uttalandet numera hänger som inramat korsstygnsbroderi bland rosetterna på uppfödarväggar runtom i England, blir jag inte förvånad. Det är ju trots allt ett rätt hövligt sätt att be omvärlden vara så vänlig och hålla tyst, inte komma här och störa med några otäcka moderniteter.

Vadå, tänker kanske någon, konst och vetenskap? Vad handlar det om? Betrakta det här fotot! Det ser ut som ett viktorianskt vykort, inte sant? Det är precis vad det är. Sorgligt nog är det en levande hund också.

Japanese chin är en mycket liten och åtminstone idag mycket kortnosad ras. Den uppges, som många andra raser, vara väldigt, väldigt gammal. Den kom som present från det koreanska kejsarhovet till det japanska på 700-talet, om den nu inte kom som present från en kinesisk kejsarinna till en japansk dito på 900-talet, för båda versionerna går lätt att hitta i olika rasklubbars berättelser. Förmodligen var ingen av uppgiftslämnarna med, när det begav sig. I Japan har rasen levt som den japanska adelns älskling i hundratals år, sägs det. Någorlunda säkert är väl, att den slutligen damp ner i England som present till drottning Viktoria. Viktoria höll sig med två chin, men hennes svärdotter drottning Alexandra – hon från tavlan med borzoi och collie – hade tjugosex och attraktionskraften var därmed etablerad: chin blev en av de raser, som presenteras som ”favoriten bland överklassdamernas knähundar” på artonhundratalet. Den är givetvis "intelligent och elegant", den är ”blid och älsklig”, den är ”nobelt reserverad” mot främmande... och allt det här har vi hört förr. Vad är så speciellt med chin?

Det finns faktiskt en sak, som är mycket speciell och som intensivt värnas av utställningsuppfödarna. Ett ”uttryck av förvåning”. Man åstadkommer inte det genom att förvåna hunden. Man gör det genom att sabotera dess ögonmuskler.

Oavsett vad de traditionella brittiska uppfödarna tycker att de skall behöva höra är det så, att däggdjursögt ser i stort sett likadant ut. Det försöker hålla sig inom vissa mått, för att ljuset skall brytas i näthinnan och inte framför eller bakom den. Elefanten är hundra gånger större än jag, men elefantens öga är inte hundra gånger större än mitt. Det är mindre än så. En husmus är en hundradel av min storlek, men musögat är inte en hundradel av mitt ögas storlek, det är större än så. Skillnaden i storlek mellan elefantens, människans och musens öga är mindre än skillnaderna i kroppsstorlek: det beror på att ögat insisterar på att det är till för att se med, så det strävar efter att hålla sig inom vissa mått. Japanese chin är en mycket liten hund med ett mycket litet ansiktsskelett. Men ögat är av nästintill normal hundstorlek. Så klämmer man in det ögat i en liten grund ögonhåla, då får man ögon, som inte är ”stora”, oavsett vad det står i rasstandarden, bara framträdande och utstående. Sött?

Alla däggdjurögon har också en uppsättning styrmuskler. Vi har sex stycken – två raka och två sneda. Det tycks som om hunden har en sjunde, en som drar ögat längre in i ögongloben – säkert en mycket bra sak att ha som skydd, när man förföljer vilt i hisnande fart genom snåren, eller råkar i slagsmål med vargen i flocken intill. Men i övrigt ser det för mig ut att vara samma ögonmuskler. Vad de sysslar med, ser ni här. Det är människans, men evolutionen ändrar sällan på ett vinnande lag, så hundarnas är i stort sett desamma.

Illustrationerna från Sobota/Becher, Atlas of Human Anatomy. Klottret med nervnamn är mitt.

De arbetar samstämmigt med stor precision för att vrida båda ögonen samtidigt i samma riktning, så att pupillerna skall fokusera på samma sak. Tanken är ögonens ägare skall se skarpt och slippa dubbelseende. Det händer ibland, att en ögonmuskel tappar greppet – då kommer det ögat att titta åt ett annat håll. Vi kallar det för skelning och opererar, när det går: vetenskap, inte konst. Hos japanese chin kallas två skelande ögon för uttryck av  förvåning och prisbelönas: konst, inte vetenskap.

Exakt hur man har burit sig åt för att få fram den ständiga förvåningens vykort vet jag inte. Men jag törs garantera, att det vet inte de här uppfödarna heller. Det troliga är, att det finns en förkortning av den sneda övre ögonmuskeln, m. obliquus superior, som roterar ögat nedåt/utåt. Den muskeln har ett specialarrangemang – den löper genom en liten plutt av brosk och bindväv, som heter trochlea m. obliqui superioris: den sneda övre muskelns trissa. Namnet tar upp större plats på ett papper än vad plutten gör inne i ögonhålan, men alla har den, hundar också. Är den försnävad eller förändrad i det hopträngda ansiktsskelettet hos en chin? Krokar den upp sin muskel på fel sätt? Kärvar muskelns sena i stället för att löpa lätt i trissan? Eller är det tvärtom så, att det är motsatt muskel, den sneda undre, som inte fungerar och inte kan hålla emot den övres dragning neråt/utåt? Tre olika kranialnerver är inblandade i styrningen av ögonmusklerna. Ligger någon av dem i kläm i den grunda ögonhålan, så att muskelfunktionen påverkas? Och varför i så fall bara hos denna ras och inte hos andra i motsvarande storlek?

 Vilka gener bygger det här komplicerade samspelet mellan muskler och nerver, där så mycket skall stämma och få plats på så litet utrymme?
Ingen vet, minst av allt de uppfödare som satsar på felvarianter dem, därför att de betraktar dubbelsidig skelning som ett omistligt värde hos en hund. De flesta av dem skulle inte kunna leverera en beskrivning av ögats anatomi, om deras liv hängde på det, men de har inga problem med att ta sig rätten att tala om för alla oss andra hur ögat hos de valpar som de säljer skall se ut; de blir dessutom väldigt arga, om någon vågar säga emot. Ingen vet heller vad den lilla hunden tycker om att livet igenom behöva se dubbelt, när den tittar på världen. Ögon brukar ju vara till för att se med, men här har vi alltså ögon som mera är till för att tittas på än tittas med. Utklädda i artonhundratalsanspråk på exklusivitet skelar de sorgset emot oss ur det levande vykortets ansikte. Sött?

Femårig tik efter Cruftsvinnande hanhund. Ägaren säger att hon älskar sin hund för hennes personlighet, men att hon blivit illa bemött efter att hon påtalat tikens hälsoproblem - knipta näsborrar, extremkortnosad. Ögonens ställning ser ni själva. För att hon tagit upp detta har ägaren fått hatmail och hot. 

Måste hunduppfödare vara experter på anatomi? Kunna rabbla ögonmusklernas namn om man väcker dem mitt i natten? Självklart inte. Det räcker att avla på normalstora, normalställda ögon i någorlunda normalformade huvuden. Håll er till det, så gör biologin jobbet åt er!

Och vi andra, vad skall vi göra ? Vi skall sluta vara lättimponerade! Att föda upp hundar och vinna på utställningar är ingen garanti för att man vet vad man håller på med. Inte att springa efter engelska uppfödare heller. Det är inte så man hjälper renraserna att hålla ställningen och det är inte därför som folk har hund..

Ibland tror jag, att SKK lite diskret tänker samma sak. Frasen uttryck av förvåning har försvunnit ur den senaste svenska rasstandarden för japanese chin, trots att den står kvar i den brittiska och den amerikanska. Svenska rasklubben, Japanese Chin Societe, beklagar sig: deras ”största fråga är att få tillbaka detta in i standardtexten igen”, står det i RAS. Jag tror inte att de kommer att lyckas. Jag tror, att SKK – i motsats till en del andra kennelklubbar – har tagit klivet in i nutid och jobbar på få sina uppfödare med sig.

Bodil Carlsson