EKON

Som underhållning denna dag av dubbla underställ, dubbla sockor och dubbla vantar (och för att bidra till ett perspektiv på saker och ting) bjuder vi på en kort skildring av ett hundra år gammalt hundbråk återgivet i den utmärkta boken Bred for Perfection av Margaret E. Derry, en historik över renrasavel av nötboskap, hundar och hästar.  Varenda hundnörd borde ha den i hyllan. Boken berättar hur det kom sig, att vissa människor började föra stamböcker över djur för tvåhundra år sedan och hur begreppet ”ren ras” har använts sedan.

Det här är ur kapitlet Patterns in Collie breeding and culture. Händelserna utspelar sig under de första tio åren av nittonhundratalet. Bakgrunden är den då mycket framgångsrika aveln av utställningscollie, en betydande inkomstkälla för brittiska uppfödare och en lika betydande statuskälla för rika amerikanska importörer och wannabeuppfödare. En huvudperson på scenen var engelsmannen William E. Mason, utställare, uppfödare, hundauktoritet och framför allt mäklare i kontakten mellan brittiska säljare och amerikanska köpare. Det är litet svårt för oss nutidingar att ta in hur stort detta med collie var, vilken status rasen hade, vilka belopp det rörde sig om, och vilken celebritet Mason hade blivit på kuppen – tänk Ingvar Kamprad spetsad med en dos Carl Bildt, ständigt på seglats mellan gamla Englands traditioner och USA:s växande förmögenhetskoncentrationer. Men målningen från 1902 säger en del om hur man såg på collien: den sägs visa det brittiska imperiets drottning med sina barn och hundar, men ger snarare intrycket att visa nobla hundar omgivna av nobelt folk. Två borzoi, presenter från ryska tsarfamiljen, och två collies – den tredje är på väg från vänster i språng - dominerar bilden. Från bakgrunden sprider kungafamiljen glans över hundarna.

Detta var den position, som skulle försvaras, och Mason hade goda möjligheter att göra det. Vid den här tiden var han ovanpå allt annat utgivare av den framgångsrika amerikanska tidskriften Collie Folio. Den uppdykande rasen från Shetland ställde till det för alla inblandade.

Mason deltog på den brittiska collieklubbens årsmöte 1908. Han ställde sig upp och begärde ...

”... att klubben skaffar sig kännedom om bruket av ordet ´collie´ i relation till en ras av gatukorsningar, som ställs ut i Skottland som Shetland Collies. Det står klart att många av de närvarande medlemmarna icke har insett, att de personer som bär ansvaret för att allmänheten påprackats denna föraktliga, korsavlade leksak i den letargiska allmänhetens föreställningsvärld gradvis inför den felaktiga tanken, att den har anspråk på eller rätt att dubbas till collie.” ( s 93, min översättning)

Ord och inga visor i en brännande fråga! "Dubbad" har inte med vinterväglag att göra. Det är beteckningen på den dask på axeln med ett kungligt svärd, som gör en ofrälse till  riddare. Skratta ni, men striden engagerade heta viljor på båda sidor av Atlanten och läsarbreven strömmade in till Collie Folio. Många höll med Mason – givetvis inte alls för att man var avundsjuka på ”den växande populariteten hos denna rival till colliens herravälde”, som någon uttryckte det, utan för att dessa nya hundar ”inte hade avlats från collies och inte hade någon likhet med rasen.”

Andra tyckte tvärtom - ”Varför skulle inte den här lilla hunden få chansen att bli presentabel, när collien hade fått det?” - och någon frågade sig oroligt, vem eller vad Mr. Mason skulle få för sig att krossa härnäst. Till och med den man, som i brittiska parlamentet representerade Shetlandsöarna, var djupt involverad i kontroversen.

När kennelklubben våren 1909 beslöt att inte registrera några Shetland Collies, just med motiveringen att de inte liknade collies och inte var avkomlingar till collies, gick Damernas Kennelsällskap i taket. Damerna hade själva  varken rösträtt eller ens rätt att vara medlemmar i Kennelklubben, utan fick hålla till godo med att vara just ett Damsällskap, men de verkar ha varit ganska duktiga på att göra sig hörda ändå. Damsällskapet hade planerat en utställning med fyra klasser för shetlänningar den våren. Uppfödarna måste ju ha stamtavlor för att kunna ställa ut. Skulle stamtavlorna nu frysa inne? Vafalls? Alla började skriva till Kennelklubben.

...och för att göra saken knivigare för den stackars Kennelklubben, så var den tilltänkta domaren för utställningen förstås hustru till parlamentsledamoten för Shetland och hade själv fött upp shetlandshundar i hela sitt liv.

                                                  *   *   *

Varning! Man bör inte dricka sitt te, medan man läser den här boken. Man sätter i halsen många gånger, ömsom av förfäran, ömsom av igenkännandeskratt. Vissa saker förändras drastiskt med tiden. Andra verkar inte ändra sig alls.

Margaret Derry avslutar sitt förord till boken med att säga att hennes berättelser visar att ”passion, girighet, idealism och kärlek spelade roll i uppfödarnas värld och att vissa handelsavtal hade en central roll i utvecklingen av djurindustrin.” And what else is new?

Kärlek är ett starkt ord. Men om min gamla sheltie kan jag säga, att jag gladeligen skulle ge mig av till Shetland, om jag trodde att det gick att hitta hennes like där. Domarnas synpunkter på hennes öron intresserar mig lika mycket som Mr. Masons åsikt om hennes bakgrund; en resa till öarna skulle vara liten möda för att få komma hem med en sådan hund i famnen en gång till.

Därmed har jag säkert placerat mig som en i raden av röster som i mer än hundra år har sagt att utställningsaveln eroderar hundrasernas inre egenskaper och gör dem till kommers. Låt gå för det! Kanske är jag en oförbätterlig romantiker. Men jag skulle vilja säga något, som jag ibland tror att kennelklubbarna, damsällskapen och många uppfödare nu som då kanske har missat.

Det är hunden, som gör stamtavlan värdefull. Inte tvärtom.

Bodil Carlsson