DÄFFÖ GÖR DI PÅ DETTE VISET! The Dog Wars

I många sammanhang ställer vi upp för att ge ett handtag åt våra bekanta. Särskilt i små grupper, som handlar om personliga, vardagsnära saker – tvättstugetiderna, ungarnas fotbollsklubb eller kattpiss i sandlådan på lekplatsen. Inte är det särskilt konstigt, om en kattägare i bostadsrättsföreningen i Västra Tunhem får klagomål på katten, fattar att detta kommer upp på den lilla föreningens årsstämma och tar med sig man och barn dit? Eller om kattägande grannar, som förstås är rädda om sitt, sluter upp och stöttar? Det är svårt att förhindra. Vi är en social art. Vi ställer upp för att hjälpa familjemedlemmar, kompisar och kollegor – vi är biologiskt kodade för att göra så. Men det sätter oss i svårigheter ibland, när grupplojaliteten stör vårt konsekvenstänkande och får oss att agera på sätt, som vi inte skulle göra en och en. Längst bak och högst upp i klungan i en föreningslokal i Västra Tunhem tror vi att vi hjälper våra familjemedlemmar, kompisar och kollegor längre fram genom att ropa att kattkiss i sand är normalt, man kan ha som målsättning att sandlådorna skall vara kattpissfria  men Rom byggdes inte på en dag och varför är det ingen som klagar någon annanstans än just här? Själv har man aldrig ens sett en sån katt, så det kan ju inte vara jätteproblem. Eller va?

Samarbete är inte lika okomplicerat i en större organisation. En rasklubb har många bollar i luften. Den organiserar säljare på en marknad och den organiserar köparna, som om deras intressen alltid sammanfaller. Den har ett förtroende att försvara hos både säljare och köpare och dessutom hos allmänheten, plus ett överordnat myndighetsförankrat regelverk om djurskyddsaspekter att hålla i minnet. Den behöver öppenhet i redovisningen av både pengar och avelsresultat. Den behöver hjälp av genetiker för att bedöma riskerna med lång avel på sluten stambok och av veterinärer för att förstå de vanliga rasbundna sjukdomarna. Den behöver faktiskt vanlig hundkunskap också. Det den inte behöver är osynliga nät av personliga lojaliteter och ekonomiska egenintressen.

Det fälldes en del intressanta kommentarer på collieklubbens årsmöte. Jag besparar er de flesta. Men det ropades iallafall en vettig fråga från längst bak längst upp. Visst ingick den i taktiken att anklaga styrelsen för allt mellan himmel och jord utom vädret. Men det var en bra fråga ändå:

Vad har styrelsen gjort för att vända colliens fallande reggsiffror?

Den som frågade vet nog lika bra som någon annan, att bruksraserna och många andra av de större raserna har haft fallande siffror länge. Gamla raser går ur modet och nya dyker upp. Småhundar önskas i stadsmiljöer. Plattnosar är all the rage. Men att collien är ett extremfall av utförsbacke är lätt att hålla med om. Motfråga: vem efterfrågar en hund som folk tror inte kräver aktivitet, aldrig drar i kopplet, behöver tröstas när någon tappar en kastrull i golvet och har väldigt mycket päls att pyssla med?

Svar: en liten köpargrupp. Den är bara inte tillräckligt stor för att alla uppfödare skall vara nöjda. Därför letar de ansvariga för det vikande intresset.

Var det hårt sagt? Se er omkring! Hur många collies träffar ni ute på stan? Folk skaffar hellre flattar. De är ånglok som unga och inte lätta att hålla i, men okomplicerat livsglada är de. 700 flattar per år hittar hem. Schäfer, hejdlös som ung. Runt 1 700 hushåll betalar vart år för att få se dem mogna till orädda, pålitliga familjekompisar, som visserligen behöver hållas igång, men inte får spader när avgasröret på en bil knallar. Border collien, med sådana krav på aktivitet för knopp och kropp att inte många slår den, reggade 740 förra året och det var inte bara fårägare, som köade till valplådorna. Så varför köar de inte till collievalplådorna?

Svar: det finns inte många, i eller utanför den mest invigda hundvärlden, som inte har hört om collienerver. Det pratet har många år på nacken och – inte alltid, men för ofta - en sorglig bakgrund i verkligheten. Säljarna kör på. Köparna backar. Så en gång till: vad har den avgående styrelsen i rasklubben och ett antal tidigare styrelser gjort för att vända reggsiffrorna?

Rätt svar:

De har satsat år av sin tid på att få uppfödarna att förstå vad MH är, vad det säger om hundar och hur mentalindex kan användas för att vända en utveckling som ingen kan vara glad åt.

Och det tåget vägrade exteriöruppfödarna kliva ombord på.

Därför har många av dem stått utanför rasklubben i åratal. Men nu kom de. De hade ett viktigt ärende och i bakfickan bar de med sig oväntade styrelsekandidater.

Bodil Carlsson