Många colliemänniskor är
uppgivna eller arga (eller bådadera) efter SKK:s beslut att avslå
Collieklubbens begäran om avelsregler för att komma till rätt med
ett stort, gammalt, välkänt hälsoproblem för vår ras –
troligen den största enskilda anledningen till de evigt fallande
svenska reggsiffrorna, även om de som ogillar förslaget förstås
alltid hittar andra skäl.
SKK tänker själva ta tag
i saken. Vi får väl se, hur det blir med det efter årsmötet. Och
om årsmötet finns bara en sak att säga efter alla rykten om
egendomligheter: hur det än går, kommer ingen att vara nöjd
efteråt. Så det kommer en fortsättning.
Jag blev medlem i SKK och
nu tänker jag berätta varför. Det hänger ihop med Donald McCaig.
Donald McCaig är tio år
äldre än jag. På det sista fotot av honom på den officiella
facebooksidan ser han gammal och trött ut. Han har ingenting skrivit
där på några år. Spelar roll? Livet handlar om att göra
någonting av det, medan man kan. Han gjorde det.
Han är författare. Ett
par av hans romaner om amerikanska inbördeskriget är prisbelönta,
men han är nog mera känd för sina hundböcker, för han är
fårfarmare och bordercolliekille först och allt annat sen. Han tog
en universitetsexamen i filosofi i början på sextiotalet. Sedan
drog han till reklamindustrins högkvarter i världen, Madison Avenue
mitt i New Yorks dyrkvarter, och ägnade sig åt att dra in pengar.
Efter tio år fick han alldeles nog. Han köpte en förfallen gård i
bergen i en fattig vrå av en fattig delstat, flydde dit med fru och
ungar, hyfsade till huset och skaffade får. Som anständigt folk gör
där gick han med i den lokala kyrkan och hörde gudstjänst med familjen var
söndag. Hans inkomst föll med nittio procent i starten och han har
aldrig ångrat en dag. Han hade väl aldrig trott, att det skulle
komma en dag när han återvände till Madison Avenue, men vad gör
man inte för sina hundar?
McCaigs respekt för
hundar lyser igenom på varenda sida i böckerna. Han tar dem på
större allvar än han tar sig själv. Det är en ovanlig egenskap i
hundvärlden, men McCaig har den. Kräks ni över Cesar Millan? Läs lite McCaig. Tittat på vinnande ekipage på Crufts? Sett att
engelska utställare låter operera bort sporrarna på hundframben
för att få en renare linje för domarens öga att följa? Läs McCaig om en lunsig, strulande bordercollies liv och leverne, det hjälper. Har ni
en gång för mycket hört om alla ädla huvuden och runda kattlika
tassar och att vi ju aldrig får glömma exteriören? Läs några
sidor McCaig, han tvättar ens själ.
Hursomhelst -McCaig födde upp får och
åkte runt på valltävlingar och skrev sina böcker, när han fick
en nyhet som han inte ville ha. Amerikanska kennelklubben ville ta
över hans ras!
Som AKC såg det, var det
ett flott erbjudande.
McCaig är en vänlig
människa med sinne för humor. Hans fåordiga referat av mötena med
AKC:s välklädda representanter och jurister i deras
huvudkontor på Madison Avenue, prytt av gamla oljemålningar med
hundar, är juveler av stillsam komik, men ljuset de bryter blir
obarmhärtigt klart. Det handlar inte om hundar, det handlar om
pengar och organisationsrevir. Hör här!
AKC tog över rasklubben
för Cavalier. Rasklubben hade en stenhård regel – deras uppfödare
åkte ut på öronen, om de sålde till zooaffärer eller försåg
valpfabrikerna med avelsmaterial. AKC tar gärna emot
registreringsavgifter från valpfabriker: pengar luktar inte etik, ni
vet. Rasklubbens majoritet – 91 % av uppfödarna -
vägrade gå med i AKC av det skälet. AKC hittade några ur
nioprocentsminoriteten, uppmuntrade dem att starta egen rasklubb och hey
presto! slöt den där
nyuppfunna rasklubben sitt avtal med AKC och cavvarna var lika
plötsligt en ras under AKC. Så kan det gå.
Samma
sak hände aussien. Där hade det vildvuxna aussiefolket hållit på
i åratal ute på vischan med att testa hur deras hundar föste
boskap och får – de hade till och med egna utställningar! De höll
sina egen stambok, de fixade sina egna registreringar och betalade
sin egen förening för stamtavlorna och de var alldeles nöjda så.
Tack för visat intresse! AKC var inte nöjda med det svaret. Så
AKC snokade rätt på några aussieägare som fasligt gärna ville få
ställa ut sina hundar på officiella utställningar, bestämde sig
för att deras lilla klubb var den riktiga rasklubben, tog nådigt emot dess
ansökan om att få tillhöra AKC och tog över registreringarna.
Nyheter
om hundar sprids långsamt och sällan utanför hundvärlden, men
snabbt som ögat inom den. Bordercolliefolket och andra hade helt
klart för sig vad som hade hänt med Cavalier och aussie. Så den
här gången sprang AKC på mothugg.
Storyn
om hur motståndet organiserades är bitvis rafflande, bitvis rolig.
Ibland är den hjärtskärande. Bordercolliens Försvarsfond fick
ihop femtusen dollar för att kunna betala jurister. En kvinna postade checken hon vann vid sin allra första
valltävling. En annan skickade tio dollar med orden: ”Låt dem
inte göra med er ras som de gjorde med min.” Bara sådär i
förbigående nämner McCaig den nationella kennelklubbens årsbudget på
29 miljoner dollar och de 2 000 dollar som den dagligen postade till
de uppskattade medarbetarnas pensionsfond.
Bordercolliefolket
skulle imponeras av AKC:s vallhundsgrupp genom en uppvisning av en
skock får, en sheltie, en puli, en malle, ett par tervar och så en
schäfer som flögs in från Kalifornien med sin matte just för
detta – och ovanligt nog fanns en journalist från Washington
Post på plats och skrev om katastrofen. Ingen av de
utställningsavlade vallhundarna fattade ett smack om får. AKC var
inte glada över den recensionen. McCaig skrev en debattartikel i New
York Times som väckte stor uppmärksamhet. Redaktionen var
chockad av hur många som ringde in och AKC:s dignitärer satt röda
i ansiktet av ursinne runt sitt polerade valnötsbord vid nästa möte. Värst
av allt var en artikel i en vallhundstidning, som rekommenderade att
bordercolliefolket skulle försöka göra slut på AKC som
skattebefriad ideell organisation. Han blev plötsligt riktigt
otrevlig i telefon, AKC:s ordförande, när han ringde runt för att
få reda på vem som hade vågat skriva detta.
Så
hur gick det? Jo, bordercollie är numera en ras under AKC. Men jag
tror inte att det betyder att AKC vann och jag tror absolut inte att
det betyder, att border collien förlorade. Det går visserligen
numera bra att ställa ut exteriöravlade hundar med
bordercolliepapper. De ser ut som den vackra, något kortbenta
varelse med lång päls i svart sammet och vitt siden, som nyligen
vann sin grupp på Crufts. Men när McCaigs bok kom ut, tolv år
efter AKC:s beslut, reggade AKC 2 000 border collies årligen.
Bordercolliefolkets egen klubb för arbetande hundar reggade 20 000.
Och
AKC:s sammanlagda registreringar hade fallit med 40%.
Inte
bara på grund av all negativ publicitet kring sättet att ta över
raser, även om det säkert bidrog, tillsammans med all information
om genetiska rasbundna sjukdomar som började bli spridd vid
den här tidpunkten. Som McCaig säger, är den viktigaste orsaken de renrasiga hundarnas minskande exklusivitet. Om något har
blivit så vanligt att var och varannan människa har det hemma, är
det svårt att fortsätta sälja varan med ord som handlar om ädelhet
och förfining. Har man inget annat att komma med, så kommer folk
att börja avla för husbehov och extraslantar, som de alltid har
gjort. I det läget kan det vara förståndigt om en nationell
kennelklubb prioriterar sina pensionsfonder.
Detta
om AKC. I ett liknande läge, vilken väg valde SKK? Något helt
annat. Fortsättning följer!
Bodil Carlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar