Om plan A är att byta ut
en hel styrelse i ett svep och den går i stöpet, då får man ta
till plan B. Plan B är att byta ut så många som möjligt.
Man kontaktar då i jisse
namn inte valberedningen och meddelar sina förslag i förväg på
vanligt sätt. Nej! Man tar med sig de i hemlighet vidtalade
kandidaterna och slänger fram dem på mötet i stället som popcorn ur en het kastrull. Pop!
Annan ordförandekandidat!
Har man tur, går det
vägen. Om man i förväg har fått ihop sin mötesmajoritet, förstås.
Således har Collieklubben
nu en ny ordförande, en person utan colliebakgrund – vilket i vissa
lägen kan vara en fördel på samma sätt som att inte själv vara
uppfödare: man har inga egenintressen att bevaka - men meriterad
genom uppfödning av dansk-svensk gårdshund och genom sin karriär
som domare av 104 raser. Han har lång erfarenhet av föreningslivet
i hundvärlden och är aktiv som utställningsansvarig på sin lokala
brukshundsklubb. Han vill satsa på att ”få ihop oss”, det var
så han sa. Han vill ha enighet och samsyn. Han vill också ta
krafttag mot otrevligheter på sociala medier.
Han fick 75 röster mot 71
för sittande ordförande.
På stolen intill sitter sedan förra helgen en person, vars offentligt framförda åsikter om
meningsmotståndare emellanåt har varit hisnande. Men pop! Dagen efter
årsmötet var den senaste tänkvärdheten borta från facebook. Med
tanke på tonläget behöver vår nye ordförande kanske inte leta
långväga efter arbetsuppgifter. Det kan måhända bli lite mera mödosamt att
få till enighet.
Den nya på stolen fick
76 röster mot 67 mot för valberedningens förslag.
På ytterligare en stol
sitter nu som revisor den man, som var så oroad över redovisningen
att det ledde till omröstning om ansvarsfrihet – en allvarlig sak
i föreningslivet. Det blev ingenting av den nekade ansvarsfriheten.
Den försvann i en omröstning. Om den nu inte hoppar upp ur
hundvärldens rykande rykteskastrull framöver. Pop! ”Jamen,
det var väl dom där
som nästan nekades ansvarsfrihet för nåt konstigt i
redovisningen?” Lustigt nog får den
misstänkliggjorda kassören sitta kvar ännu ett år i samma
styrelse som den oroade. Kassörens post var inte uppe till omval, så
där var inget att vinna på bråk enligt plan B.
I mina ögon levererade
årsmötet två resultat. Dels att klubben fick en styrelse, som inte
kan tala med en och samma röst i något viktigt ärende och vars
arbetsklimat knappast kommer att vara avundsvärt. Dels att ingen kan ha
en aning om, hur klubbens medlemsmajoritet verkligen tänker. Klubben
har över 600 medlemmar. 153 deltog på årsmötet och det var ganska
jämnt skägg i röstningen, som ni ser. Hur representativa är
röstsiffrorna? Ingen vet. Inte vi medlemmar, inte SBK och inte SKK.
Att stampa fram en knapp
mötesmajoritet genom att förbereda alla likasinnade som man kan få
med sig, är formellt oantastligt. Det är säkert inte första
gången, som sådant har hänt och det lär inte bli den sista
heller, eftersom strider i hundvärlden är strid på kniven och alla
tar sig själva på mycket stort allvar. Men nya medlemmar har lika
mycket rösträtt som gamla, så att årsmötet i den meningen gick
rätt till kan inte ifrågasättas.
Att många medlemmar,
inklusive uppfödare, efteråt är bestörta och rentav arga kan inte
heller ifrågasättas. Enighet och samsyn klev inte inte närmare
genom det här tillvägagångssättet. Inte förtroendet för
renrasavelns organisationskultur heller, om jag får lov att säga
det.
Men det var alltså inte
sådana saker, som var det överordnade målet. Det viktiga var något
annat.
När SKK:s jobb med att få
till en plan för arbetet med colliens mentalitet nu strax startar,
vill man ju inte ha en styrelse som säger det oönskade. Det var
hela anledningen till plan A och plan B och till det välplanerade
niotimmarsmötet. Nu skall jag, som inte är uppfödare utan bara en
vanlig tafflig valpköpare, säga det oönskade.
Dagarna efter årsmötet
gick jag på lediga stunder igenom hur många collievalpar, som under
åren 2012-2017 kommit till världen med ett MI under rasens
genomsnitt. Det var många. Med ett beräknat snittpris på 12 000
springer det sammanlagda cashflödet till deras uppfödare upp till
runt 17 miljoner. Om SKK skulle besluta att någon form av
restriktioner för avel på rädda hundar skall införas, kommer
någon att få ändra sitt avelsmaterial och sina prioriteringar.
Vad trodde ni att slaget i
aulan handlade om - kärlek till rasen?
* * *
Årsmötet 2018 var
stundtals underhållande. Det är intressant att få lära sig hur
föreningsteknik kan användas, om man själv inte är så invigd.
Men när ordförandevalet efter sju timmar var avklarat och ett antal
andra utdragna, slutna voteringar om styrelseposter återstod att
uthärda, då åkte jag hem. Som de flesta andra har jag inte hundar
för att de skall vänta i en kall bil, medan folk slåss timme ut
och timme in för att säkra sin förhandlingsposition gentemot SKK.
Det blir hundpang inför årsmötet 2019.
Och i väntan på det -
tänkte jag, när bilen i kvällningen rullade ut från skolgården i Jönköping -
borde vi kanske fundera på att ha en separat konferens för att
diskutera en på sikt mera väsentlig frågeställning än hur man
ska förhindra hänsyn till mentalitet i collieaveln.
Nämligen varför den
dominerande hårfärgen på alla mänskliga huvuden i hundvärlden är
grå. Och om det här spektaklet verkligen är det bästa vi kan
göra för att förhindra att renrasavelns organisationer går i
graven med den generation, som bär upp dem.
Föreningsteknik är bra
till mycket, men sviktande efterfrågan biter
den inte på. Om renrasboomen börjar försvinna in i skymningen
tillsammans med oss femtiotalister, finns det kanhända något bättre än evinnerliga bråk att sätta emot. Varför inte en klar och entydig uppmaning
till uppfödare? Vill de fortsätta att använda sig av SKK:s
varumärke i sina stamtavlor, så får de acceptera att satsa på
avel för psykiskt och fysiskt friska hundar.
Krångligare än så
behöver man inte göra det.
Bodil Carlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar