Nästa avsnitt i den rafflande följetongen om humhumterrierns återuppståndelse följer här, återberättad av Johan Nilsson. Damaskus är alltså den plats där en känd person en gång för längesedan plötsligt såg ljuset och fick sin inställning till vissa saker helt förbytt. Dit är någon nu på väg igen. Fjärde Damen gör sin version av resan!
Den fjärde damen, den
"oplacerade" var den enda som faktiskt tog till sig den statistik
angående ögonstatus som redovisades. Hon hade under ett antal år varit
smått bekymrad över hur illa (eller inte alls) hennes hundar såg.
Utan att informera de övriga Damerna, och Herrn, hade hon börjat utesluta sina mest synsvaga hundar ur aveln. Och, tro det eller ej, hennes senaste kullar hade betydligt bättre syn än de tidigaste i hennes uppfödning. Hon anade att de där genetikerna inte alls var ute och cyklade – tvärtom.
Hon hade mycket sparsamt ställt ut sina hundar på mindre utställningar, där de haft avsevärd framgång. ”Bensinchampions” kallade Damerna, och Herrn, föraktfullt de hundar som premierades på små, provinsiella utställningar. Dessbättre var de också helt ointresserade av resultaten från dessa. Hennes långa och många resor runt om i landet hade tvingat henne att avstå från både luncher och de stora utställningarna. Och, förstås, från de övriga Damerna - och Herrn.
Den fjärde damen blev mer och mer övertygad om att Humhumterriern skulle kunna bli en ras med fullgod syn. Ju mer hon läste om genetik, desto säkrare blev hon. Och runt om i landets avkrokar började folk imponeras av den nya Humhumterriern som hon visade upp. Hennes uppfödning blomstrade rent av. De övriga Damerna, och Herrn, sålde även de fler valpar men fick också tillbaka många av dem från besvikna valpköpare. (Det hjälpte tråkigt nog inte att en hemsida framförde åsikten att blind eller avlivad ung - ja, det är priset man får vara beredd att betala för att få ha en så fin hund.)* Men registreringarna av Humhumterriers ökade markant och framför allt i landets mer avlägsna delar.
Det var därför det var så tyst omkring den fjärde Damen. Hon skötte sitt och hon gjorde det bra.
Utan att informera de övriga Damerna, och Herrn, hade hon börjat utesluta sina mest synsvaga hundar ur aveln. Och, tro det eller ej, hennes senaste kullar hade betydligt bättre syn än de tidigaste i hennes uppfödning. Hon anade att de där genetikerna inte alls var ute och cyklade – tvärtom.
Hon hade mycket sparsamt ställt ut sina hundar på mindre utställningar, där de haft avsevärd framgång. ”Bensinchampions” kallade Damerna, och Herrn, föraktfullt de hundar som premierades på små, provinsiella utställningar. Dessbättre var de också helt ointresserade av resultaten från dessa. Hennes långa och många resor runt om i landet hade tvingat henne att avstå från både luncher och de stora utställningarna. Och, förstås, från de övriga Damerna - och Herrn.
Den fjärde damen blev mer och mer övertygad om att Humhumterriern skulle kunna bli en ras med fullgod syn. Ju mer hon läste om genetik, desto säkrare blev hon. Och runt om i landets avkrokar började folk imponeras av den nya Humhumterriern som hon visade upp. Hennes uppfödning blomstrade rent av. De övriga Damerna, och Herrn, sålde även de fler valpar men fick också tillbaka många av dem från besvikna valpköpare. (Det hjälpte tråkigt nog inte att en hemsida framförde åsikten att blind eller avlivad ung - ja, det är priset man får vara beredd att betala för att få ha en så fin hund.)* Men registreringarna av Humhumterriers ökade markant och framför allt i landets mer avlägsna delar.
Det var därför det var så tyst omkring den fjärde Damen. Hon skötte sitt och hon gjorde det bra.
Och bäst av allt - hon gjorde det inte längre ensam!
Fort följer! Stor spänning! Äkta dramatik - fast självklart bara påhittat. Varenda liten sak! Särskilt den mening som lagts till i ursprungstexten ocj markerats med *. Ingenting sådant har någonsin sagts på någon hemsida om humhumterriern. Men det sägs i verkligheten på en amerikansk hemsida om en europeisk ras med en medellivslängd på 7 - 8 år orsakad av en förfärande anhopning av tumörsjukdom och en grundarpopulation som ni kan räkna på era fingrar...
Bodil Carlsson
