Nionde delen, i vilken en resa mot nya trakter påbörjas - fortfarande bara påhitt, förstås!
Fjärde Damen hade gjort en lång resa under åren då hemsidekampanjen byggdes upp. Hon hittade gott om igenkänningsfaktorer på nätet, där hundhistorik serverades. Det fanns visst mycket av samma sort?
Bulldoggens ansikte är rynkigt för att tjurblodet ska rinna av... colliens smala huvud utvecklades för att minska luftmotståndet när den vallade får... bassetens öron måste släpa i marken för att skärma av synintryck som skulle störa nosarbetet...aussien måste vara skotträdd för att reagera snabbt när en ko sparkar... humhummarnas ögon måste vara små som ögonen på mössen de jagar, annars skulle de inte gå ner i sorkhål...
Ehh, okej...det lät ju bra. Fjärde Damen hade aldrig tvivlat på auktoriteter. Men - tänkte hon plötsligt - hur kom det sig att alla de här sakerna dök upp precis när raserna slutade göra allt det där som utseendet var till för? Och kunde det verkligen stämma som folk sa, att när humhumvalpar lämnades tillbaka, så var det oftast för att de inte såg vad de hade framför nosen och därför högg de?
Frågan kom från en valpköpare, en oskuldsfull färsking i rasen.
Fjärde Damen tyckte att detta var intressanta frågor och eftersom färskingen var lite blyg, satte hon sitt eget namn under hon när hon skickade dem vidare till KC:s diskussionsforum I hjärtat av hundvärlden. Förväntansfullt såg hon fram emot svaren från de olika rasernas alla kunniga Damer. Det kom inga. Det som kom var 1 397 kommentarer med råskäll och gift från personer som hette saker i stil med LuvDoggz och BaaBaa. Färskingen ringde och grät. Fjärde Damen ringde Första Damen och klagade. Första Damen sa att stack man ut huvudet i hundvärlden på detta viset, så fick man vara beredd på att ta sina smällar, välkommen till verkligheten! Fjärde Damen skaffade hemligt nummer. Hon visste mycket väl att BaaBaa var Första Damen. Aspirantens sätt att skriva gick inte heller att ta fel på, även om hon bytte signatur med jämna mellanrum. Tredje Herrn lät som han brukade efter några stänkare vid tangentbordet och sammantaget trodde Fjärde Damen att sådär en tredjedel av alla kommentarerna om humhummare skrevs av ett tiotal personer, som hon kände väl. Hon kände faktiskt igen de flesta andra signaturerna också.
Om detta var hundvärldens hjärta, varför fanns det så lite hund och så lite hjärta i den?
Fjärde Damen hade gjort en lång resa under åren då hemsidekampanjen byggdes upp. Hon hittade gott om igenkänningsfaktorer på nätet, där hundhistorik serverades. Det fanns visst mycket av samma sort?
Bulldoggens ansikte är rynkigt för att tjurblodet ska rinna av... colliens smala huvud utvecklades för att minska luftmotståndet när den vallade får... bassetens öron måste släpa i marken för att skärma av synintryck som skulle störa nosarbetet...aussien måste vara skotträdd för att reagera snabbt när en ko sparkar... humhummarnas ögon måste vara små som ögonen på mössen de jagar, annars skulle de inte gå ner i sorkhål...
Ehh, okej...det lät ju bra. Fjärde Damen hade aldrig tvivlat på auktoriteter. Men - tänkte hon plötsligt - hur kom det sig att alla de här sakerna dök upp precis när raserna slutade göra allt det där som utseendet var till för? Och kunde det verkligen stämma som folk sa, att när humhumvalpar lämnades tillbaka, så var det oftast för att de inte såg vad de hade framför nosen och därför högg de?
Frågan kom från en valpköpare, en oskuldsfull färsking i rasen.
Fjärde Damen tyckte att detta var intressanta frågor och eftersom färskingen var lite blyg, satte hon sitt eget namn under hon när hon skickade dem vidare till KC:s diskussionsforum I hjärtat av hundvärlden. Förväntansfullt såg hon fram emot svaren från de olika rasernas alla kunniga Damer. Det kom inga. Det som kom var 1 397 kommentarer med råskäll och gift från personer som hette saker i stil med LuvDoggz och BaaBaa. Färskingen ringde och grät. Fjärde Damen ringde Första Damen och klagade. Första Damen sa att stack man ut huvudet i hundvärlden på detta viset, så fick man vara beredd på att ta sina smällar, välkommen till verkligheten! Fjärde Damen skaffade hemligt nummer. Hon visste mycket väl att BaaBaa var Första Damen. Aspirantens sätt att skriva gick inte heller att ta fel på, även om hon bytte signatur med jämna mellanrum. Tredje Herrn lät som han brukade efter några stänkare vid tangentbordet och sammantaget trodde Fjärde Damen att sådär en tredjedel av alla kommentarerna om humhummare skrevs av ett tiotal personer, som hon kände väl. Hon kände faktiskt igen de flesta andra signaturerna också.
Om detta var hundvärldens hjärta, varför fanns det så lite hund och så lite hjärta i den?
Och var den verkligen inte större än så?
Hon fortsatte resa runt till okända ställen. På hemväg från en tillställning uppe i norra Yorkshire en tidig höstdag funderade hon över vad hon hade sett där. Agility och rallylydnad och en uppvisning med fårhundar och får. En klass där hundar tävlade om mest passande namn vanns av lurchern Snabbfot. En klass, tyvärr med några stycken tävlande, där hund och ägare delade på priser som de hade fått kämpa särskilt hårt för hette Räddad! Årets Bäst Återanpassade Valpfabrikstik. Vinnaren var en äldre humhumdam. Hon såg inte riktigt vad hon hade framför nosen och blev rädd, när främmande händer hängde en rosett om hennes hals. Men hon bet i allafall inte.
Fjärde Damen körde hemåt med en djup rynka i pannan. Hon var så disträ att hon glömde tanka. Soppatorsken drabbade henne nära en stor bondgård. Och när hon klev iväg över de nyskördade åkrarna med sin tomdunk i näven fick hon se något litet vitt sticka upp ur jorden. Det vita viftade frenetiskt.
- Jesses Bob, sa bonden skrattande när han följde Damen tillbaka till bilen. Är du igång igen? Gamle gubben! Lika vild på sork och löptik som förr!
Nej, han hade alls inget emot att hans hund blev fotograferad. Framhalad ur jorden och med ansiktet hjälpligt avtorkat tittade hunden nyfiket på Fjärde Damen. Han såg ut som humhumterriers gjorde på fotona från före kriget. Bonden tittade också intresserat.
- Lustigt, sa han, häromveckan var en ung tysk kille och plåtade såna här hos grannen... Ville visst ha ett par, sa han!
Och precis i det ögonblicket upphörde Fjärde Damen att vara Dam. Gissa vad hon blev i stället?
Hon fortsatte resa runt till okända ställen. På hemväg från en tillställning uppe i norra Yorkshire en tidig höstdag funderade hon över vad hon hade sett där. Agility och rallylydnad och en uppvisning med fårhundar och får. En klass där hundar tävlade om mest passande namn vanns av lurchern Snabbfot. En klass, tyvärr med några stycken tävlande, där hund och ägare delade på priser som de hade fått kämpa särskilt hårt för hette Räddad! Årets Bäst Återanpassade Valpfabrikstik. Vinnaren var en äldre humhumdam. Hon såg inte riktigt vad hon hade framför nosen och blev rädd, när främmande händer hängde en rosett om hennes hals. Men hon bet i allafall inte.
Fjärde Damen körde hemåt med en djup rynka i pannan. Hon var så disträ att hon glömde tanka. Soppatorsken drabbade henne nära en stor bondgård. Och när hon klev iväg över de nyskördade åkrarna med sin tomdunk i näven fick hon se något litet vitt sticka upp ur jorden. Det vita viftade frenetiskt.
- Jesses Bob, sa bonden skrattande när han följde Damen tillbaka till bilen. Är du igång igen? Gamle gubben! Lika vild på sork och löptik som förr!
Nej, han hade alls inget emot att hans hund blev fotograferad. Framhalad ur jorden och med ansiktet hjälpligt avtorkat tittade hunden nyfiket på Fjärde Damen. Han såg ut som humhumterriers gjorde på fotona från före kriget. Bonden tittade också intresserat.
- Lustigt, sa han, häromveckan var en ung tysk kille och plåtade såna här hos grannen... Ville visst ha ett par, sa han!
Och precis i det ögonblicket upphörde Fjärde Damen att vara Dam. Gissa vad hon blev i stället?
Bodil Carlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar