Det här är inte den perfekta hunden. Den hunden existerar inte. Det här är hunden som gott och väl är good enough. Fotot togs i slutet av juli och sammanfattar hennes erfarenhet av vägar fram till onsdag kväll i förra veckan: bortsett från de korta bilturerna till och från valpkurserna på klubben har det varit grusvägarna och skogsvägarna häromkring. Ett mjölkbord att hoppa upp på här; en timmerstapel att klättra över där. En skogsmaskin någon gång.
Planerad träning såg annorlunda ut, förstås. Promenad in till Hjo, uppstigning på buss, åka en hållplats, åka två hållplatser... Så var det tänkt. Därav blev intet, för mattes sköldkörtel bestämde sig för att säga upp sig och sedan kom hettan. Hundarna sov, matte segade sig fram. Vi väntade på bättre tider och plötsligt var det torsdag morron den 7 augusti och dags att ge sig av!
Segerstadslägret väntade i andra ändan på en långresa med oförberedd hund. Hur skulle det gå?
Hunden hoppade ur bilen och promenerade nyfiket in på resecentrum i Skövde. Det var en mycket intressant plats, sa hon. Mycket att titta på! Rulltrappa med långhårshund och tung packning är icke att tänka på, så det blev hissdebut. Valpen tvekade: vad var detta för litet otäckt skrymsle? Men se... därinne stod två snälla människor, som log mot henne! Valpen fäste blicken på deras leenden, började vifta på svansen och gick före matte in. Att golvet sedan började röra på sig var inte något större bekymmer. Har man två vänliga gamla damer, som böjer sig ner och stryker en över huvudet och pratar snällt, så kan det ju inte vara någon större fara.
Ut ur hissen kom vi och följde efter damerna över gångtunneln uppe i luften... och där blev hunden rädd, för under oss kom tåget och det skakade i vaddetnuvar vi gick på! Men de snällla människorna gick ju där före oss... och matte sa att det vara bara att gå.... och tåget var förbi ett huj... så valpen ändrade sig och vi tog hissen ner till perrongen.
Resten gick som på räls, på den tiden där det som går på räls verkligen alltid gick som man hoppades. Själva tågresan - när valpen hade gått runt i vagnen och sett över den och tittat på de lugna människorna, som också fanns där. Tågbytet i Jönköping. Väntan i Värnamo, som till vår lättnad erbjöd en snutt lägligt placerad stadspark för en hund att kissa i. Vi delade på en panpizza och hoppade på bussen till Reftele. Det - sa valpen - var då en skakig, bullrig och alldeles för varm tingest, men det fick gå an, det också, och man kan alltid sova bort en stund.
I stekheta Reftele lämnades valpen för allra första gången i sitt liv ensam i kopplet utanför en bensinmack där matte skaffade kaffe och besked om exakt var vi befann oss... Det gick bra, sa hon: små små korvrester fanns att försöka leta fram mellan altanens golvbräder.
Och till slut kom en snäll människa och hämtade oss i bil till en riktigt häftig plats. Massor med folk! Massor med andra colliesar! MAT!
Så i andra ändan av den där oförberedda sextimmarsresan såg det ut så här.
Det är bilden av N/O 116 intill loggan för en rasklubb som fortfarande försöker få många av sina uppfödare att förstå poängen med den siffran.
Forts följer!
Bodil Carlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar