Jakten på
den perfekta hunden
Så här skrev Per-Erik Sundgren 2001:
"1. Det äldsta kända arkeologiska fynden av hund i vår del av världen
är den s.k.”torvhunden”, Canis familiaris palustris, eller ”tamhunden från
kärret”. Fyndet har klassats härstamma från tidig stenålder, eller för ca 10000
år sedan. Hunden ifråga var av spetstyp, ca 40-45 cm hög och med krullsvans.
2. Det finns ingen känd kultur i världen, vare sig i nutid eller i forntid,
som bevisligen hållit varg som tamdjur under längre period eller i större
omfattning. Inte ens de folk som varit starkt beroende av hunden för sin
överlevnad har hållit tamvarg eller vargkorsningar. De har använt hundar!
3. Erfarenheter från moderna studier av varg och korsning mellan varg och
tamhund visar att vargen är extremt flockberoende och att den stressas hårt av
att hållas ensam under längre perioder, såsom vi ofta gör med tamhund.
4. Under guldruschens dagar i Alaska förbjöds uttryckligen vargkorsningar i
hundspannar pga korsningsdjurens opålitlighet. Man ville inte ha in dem i
samhällen därför att de var för opålitliga.
5. Ytterligare bör en teori om tamhundens ursprung vara förenlig med vad vi
vet om människans eget ursprung. Om moderna teorier är korrekta härstammar homo
sapiens från de sydligare delarna av Afrika. Utvandringen österut, mot Asien,
torde ha påbörjats för ca 100 000 år sedan. Utvandringen mot norr beräknas ha
skett betydligt senare, för ca 40000-50000 år sedan.
6. I Afrika har det sedan mycket länge tillbaka funnits en vitt utbredd
mindre pariahund av spetstyp, vars moderna variant bland tamhundarna representeras
av basenji. Hundtypen finns representerad både i bild och i skulptur i deäldre
egyptiska kungagravarna.
7. Det är känt att tamhund visar s.k. akromelaga symptom (
jätteväxtsymptom)redan vid vikter kring 50 kg. Dvärgväxtsymptom kommer först
vid vikter kring 3-4 kg och mindre. Jätteväxtsymptom borde inte utvecklas hos
tamhund redan vid ca 50 kg om dess stamform var en varg med ungefär den
typ vi känner i gråvarg från norra barrskogsbältet. Dvärgväxtsymptomen borde
dessutom visa sig tidigare om ursprungsformen var ett hunddjur med vikter kring
40-80 kg. Allt talar därför, av storleksskäl, för att hundens ursprungsform
hade en storlek kring 15-20 kg.
8. Det finns bestämda gemensamma drag hos alla däggdjursarter vi med
framgång lyckats domesticera. De har alla någon eller några av följande
karaktärer:
- de är flockbildande djur med starka sociala relationer
- de är promiskuösa, dvs det finns inga starka parrelationer eller familjeband
- de är inte beroende av starkt specialiserad föda
- de tillhör bara undantagsvis rovdjursarter (egentligen endast tamhund och katt)" *
Så - för ca 10.000 år sedan fanns en domesticerad hundtyp i ett, som vi får
anta, fungerande stenålderssamhälle. Låt oss också anta att dessa
stenåldersmänniskor såg ett djur som kunde användas. Med rätt träning, vill
säga. Man lärde sig så småningom att träna hundens styrkor och man lärde sig
också att kontrollera dess svagheter. Kort sagt – man tämjde hunden.
Då och några tusental år framåt hade hunden en funktion. En bra hund var en
fungerande hund. Hur hunden såg ut var förmodligen inte alls relevant.
Huvudsaken var att den kunde fullgöra de sysslor som människan önskade att den
skulle.
Men så
händer det något. Troligen kring mitten av 1800-talet, mitt i den viktorianska
eran i många rasers hemland, bland andra Colliens, nämligen – Storbritannien.
Man börjar titta på hundens utseende. För hunden har just blivit en social
markör. En pryl, bland andra, som visar var du befinner dig i hierarkin.
Och en ny grupp av människor intresserar sig för hundar. Inte för hundens
användbarhet, utan för dess utseende. Någonstans under denna tid förlorar
hunden sin roll som arbetskamrat och medhjälpare Den blir en accessoar och en
vara, dvs lönsam, för dem som såg chansen att slå mynt av det. För en
marknad blir det – hundavel. Den som påstår något annat ljuger.
Men hundar fanns ju överallt fast deras arbetsuppgifter minskade konstant. Så,
vad gör man med alla hundar?
Jo, man låter en noga utvald skara bättre bemedlade (låt oss gissa på damer,
och kanske någon herre, utan ekonomiska bekymmer) bestämma exakt hur en hundras
ska se ut. Dels får de bättre bemedlade något att fördriva tiden med, dels får
den aspirerande skaran av blivande uppfödare fritt fram att under tiden
experimentera med pälsmängd, hudveck, svansföring, benlängd etc.
Det enda man måste fundera lite extra
på är en alldeles nyskriven rasstandrad, när nu
hundar plötsligt blev till raser. Men som alla vet, kan beskrivningar tolkas
lite hur som helst. För vad är lång, vad är kort, vad är stor skönhet, vad är
vänlig - och vad är egentligen sanningen? Eftersom ingen visste så var
det bara att armbåga sig fram och hävda att man själv minsann hade koll.
Så gick det som det gick. Ja, för Humhumterriern gick det ju oväntat bra. Tack
vare den fjärde damen som hade öga att se och hjärna att tänka med. Många andra raser gick det betydligt sämre för.
Den perfekta hunden. Finns den? Har den funnits? Jag tror på det förstnämnda
och även på det senare påståendet. Men den finns inte tack vare dem som fann
ett tidsfördriv i att skapa raser av hundar för sisådär 150 år sedan.
Den fanns troligen redan på stenåldern och har funnits hela tiden. Men den
finns bara för dem som har öga att se och hjärna att tänka med.
Johan Nilsson
Ni får ursäkta formateringen av text. Blogspot tycks ha en helt unik funktion att kunna åsidosätta alla givna kommandon... Därav olika typsnitt, storlek etc.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar