HUMHUMcomehem.heaven
Sista delen: Kalabaliken på Claridge Steet. Inträffar i den nära framtiden och är alltså helt och hållet påhitt.
Hon var en modig kvinna, Oplacerad, när hon bestämde sig för att sluta som drömfabrikant och bli hunduppfödare i stället. För hennes del kom ögonblicket när hon stod på händer och knän på en åker i Yorkshire och blev pussad i ansiktet av en jordig terrier och spottade ut lersmulor och frågor (”Hur många såna här finns det? Har ni problem med deras ögon? Hur gamla brukar dom bli? Valpar tikarna naturligt? Måste ni inseminera?”) om vartannat. Men hon var inte ensam.
Andra hade haft liknande ögonblick. En annan humhumuppfödare fick ett när hon klev in på sitt regionala djursjukhus och upptäckte de extradyra specialfoderpåsarna med en söt skiss av en vit terrier på framsidan: Extraberikat med särskilt utvalt vitamin A för Din Älsklings känsliga ögon. När hon hittade pyttesmå glasögon på hyllan intill gick hon i taket. Den unge tysken förlorade en hund som klev upp på en amstaff i tron att det var en soffa. Nu hade han kennelhemsida med rubrik i rött: BLINDZUCHT? NEIN DANKE! Hemma hos honom väntade man på den första importen från Yorkshire. Vad tyska kennelklubben eventuellt skulle tycka? Hade han inte tid att vänta på, sa han. Hundar före formaliteter!
Andra uppfödare i andra raser hade vandrat samma väg. Oplacerad fick kontakt med dem genom sin nya hemsida. Många av hennes gamla vänner i humhummeriet sa upp bekantskapen med henne på Facebook och pressade andra att göra samma sak – det är alltid bra, om man kan få avhopparen att se ensam och utfrusen ut. Oplacerad saknade dem inte. Hon hade mycket mer gemensamt med sina nya bekanta. Hon och tre andra uppfödare och en bunt hundägare i två andra små raser med problem hade kommit fram till vad de ville göra: ett gemensamt projekt! De hade diskuterat hela helgen hemma hos Oplacerad och inte ens hunnit se nyheterna. Så när de mejlade och ringde KC en hel måndag utan att få svar, åkte de helt enkelt ner till London för att rakt på sak och på stället tala om vad de tyckte. De fann Claridge St under belägring.
Detta var dagen då KC hade bett sina uppfödare att bättra på hundsportens anseende genom att 1) sluta avla på genetiska fel 2) börja leverera anständig konsumentupplysning och dessutom helst 3) sluta dränka sina jyckar i pälsförbättringspreparat. Därför var Oplacerad och hennes vänner inte ensamma på plan – de tog sig faktiskt in därför att insatsstyrkan var fullt upptagen med att brotta ner några pudeluppfödare som anföll med hårsprayburkar. När de sökte sig fram i korridorerna tjöt larmen. För varje trappavsats flashade varningsskyltarna: TERRIER AVANCERAR MOT VÅNINGSPLAN 3!
Dubbeldörrarna högst upp slogs upp med ett brak. Där stod KC:s sammanbitne ordförande, redo för sin sista strid. Hans skrivbord var renstädat bortsett från ett enda prydligt framlagt dokument, en sista skrivelse till FCI. Även han var beredd att ta språnget ut i det stora okända, varifrån ingen har rapporterat. Han såg ingen annan utväg att slippa ifrån kärringregementet. Därför hemställde han om att bli omregistrerad som hund – helst av blandad härkomst, om det inte bar FCI emot allt för mycket.
Men först skulle han ta sig an terriertanterna!
Samtalet avlöpte oväntat för alla parter. Oplacerad och hennes kollegor förklarade ampert att de hade bestämt sig för att ta in oreggade hundar, eller reggade hundar från liknande ras, för att komma tillrätta med hälsoproblem och inavelsskador. KC:s ordförande bad dem lika ampert att skynda på med saken. Om de nu inte hade reda på att vettigt folk i flera olika raser redan gjorde så med sina kennelklubbars fulla stöd och välsignelse, så var han glad åt att få upplysa dem om saken.
Oplacerad såg ut genom fönstret. På gatan nedanför reste polisen kravallstaket. Ett litet gäng människor (som trodde att de var ett väldigt stort gäng männniskor) viftade med plakat där det stod REN RAS! RENT BLOD! Längst bak syntes Aspiranten. På hennes plakat stod det KROSSA PROJEKTET!
– Stackars hundar, sa Oplacerad. Visst förtjänar dom nåt bättre?
Vi vet ju alla hur det gick. Drömfabrikanterna fortsatte sälja sina tokigheter - hundar med förkrympta ögon eller förstorad hud eller något annat fint och märkvärdigt – till dess att djurskyddsmyndigheterna stängde ner dem.
Andra ägnade sig åt hunduppfödning. Det är en mycket gammal och hedervärd sysselsättning. De som lägger ner sina liv på det idag är tacksamma för de moderna metoderna att spåra sjukdomsanlag, men de gör allt de kan för att inte behöva använda dem. Hundar förtjänar bättre.
Bodil Carlsson
Hon var en modig kvinna, Oplacerad, när hon bestämde sig för att sluta som drömfabrikant och bli hunduppfödare i stället. För hennes del kom ögonblicket när hon stod på händer och knän på en åker i Yorkshire och blev pussad i ansiktet av en jordig terrier och spottade ut lersmulor och frågor (”Hur många såna här finns det? Har ni problem med deras ögon? Hur gamla brukar dom bli? Valpar tikarna naturligt? Måste ni inseminera?”) om vartannat. Men hon var inte ensam.
Andra hade haft liknande ögonblick. En annan humhumuppfödare fick ett när hon klev in på sitt regionala djursjukhus och upptäckte de extradyra specialfoderpåsarna med en söt skiss av en vit terrier på framsidan: Extraberikat med särskilt utvalt vitamin A för Din Älsklings känsliga ögon. När hon hittade pyttesmå glasögon på hyllan intill gick hon i taket. Den unge tysken förlorade en hund som klev upp på en amstaff i tron att det var en soffa. Nu hade han kennelhemsida med rubrik i rött: BLINDZUCHT? NEIN DANKE! Hemma hos honom väntade man på den första importen från Yorkshire. Vad tyska kennelklubben eventuellt skulle tycka? Hade han inte tid att vänta på, sa han. Hundar före formaliteter!
Andra uppfödare i andra raser hade vandrat samma väg. Oplacerad fick kontakt med dem genom sin nya hemsida. Många av hennes gamla vänner i humhummeriet sa upp bekantskapen med henne på Facebook och pressade andra att göra samma sak – det är alltid bra, om man kan få avhopparen att se ensam och utfrusen ut. Oplacerad saknade dem inte. Hon hade mycket mer gemensamt med sina nya bekanta. Hon och tre andra uppfödare och en bunt hundägare i två andra små raser med problem hade kommit fram till vad de ville göra: ett gemensamt projekt! De hade diskuterat hela helgen hemma hos Oplacerad och inte ens hunnit se nyheterna. Så när de mejlade och ringde KC en hel måndag utan att få svar, åkte de helt enkelt ner till London för att rakt på sak och på stället tala om vad de tyckte. De fann Claridge St under belägring.
Detta var dagen då KC hade bett sina uppfödare att bättra på hundsportens anseende genom att 1) sluta avla på genetiska fel 2) börja leverera anständig konsumentupplysning och dessutom helst 3) sluta dränka sina jyckar i pälsförbättringspreparat. Därför var Oplacerad och hennes vänner inte ensamma på plan – de tog sig faktiskt in därför att insatsstyrkan var fullt upptagen med att brotta ner några pudeluppfödare som anföll med hårsprayburkar. När de sökte sig fram i korridorerna tjöt larmen. För varje trappavsats flashade varningsskyltarna: TERRIER AVANCERAR MOT VÅNINGSPLAN 3!
Dubbeldörrarna högst upp slogs upp med ett brak. Där stod KC:s sammanbitne ordförande, redo för sin sista strid. Hans skrivbord var renstädat bortsett från ett enda prydligt framlagt dokument, en sista skrivelse till FCI. Även han var beredd att ta språnget ut i det stora okända, varifrån ingen har rapporterat. Han såg ingen annan utväg att slippa ifrån kärringregementet. Därför hemställde han om att bli omregistrerad som hund – helst av blandad härkomst, om det inte bar FCI emot allt för mycket.
Men först skulle han ta sig an terriertanterna!
Samtalet avlöpte oväntat för alla parter. Oplacerad och hennes kollegor förklarade ampert att de hade bestämt sig för att ta in oreggade hundar, eller reggade hundar från liknande ras, för att komma tillrätta med hälsoproblem och inavelsskador. KC:s ordförande bad dem lika ampert att skynda på med saken. Om de nu inte hade reda på att vettigt folk i flera olika raser redan gjorde så med sina kennelklubbars fulla stöd och välsignelse, så var han glad åt att få upplysa dem om saken.
Oplacerad såg ut genom fönstret. På gatan nedanför reste polisen kravallstaket. Ett litet gäng människor (som trodde att de var ett väldigt stort gäng männniskor) viftade med plakat där det stod REN RAS! RENT BLOD! Längst bak syntes Aspiranten. På hennes plakat stod det KROSSA PROJEKTET!
– Stackars hundar, sa Oplacerad. Visst förtjänar dom nåt bättre?
Vi vet ju alla hur det gick. Drömfabrikanterna fortsatte sälja sina tokigheter - hundar med förkrympta ögon eller förstorad hud eller något annat fint och märkvärdigt – till dess att djurskyddsmyndigheterna stängde ner dem.
Andra ägnade sig åt hunduppfödning. Det är en mycket gammal och hedervärd sysselsättning. De som lägger ner sina liv på det idag är tacksamma för de moderna metoderna att spåra sjukdomsanlag, men de gör allt de kan för att inte behöva använda dem. Hundar förtjänar bättre.
Bodil Carlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar