Många år efter att newfoundlandsvalpen lämnat jordelivet levererar en uppfödare en schäfervalp till en köpare och tar 10 000 för den. Ett och ett halvt år senare höftledsröntgas den kliniskt friska hunden. Han visar sig ha HD grad E.
Vem är han? Han är en i en kull om sex valpar efter en tysk hane med en skyddstitel, som under 2009 -2010 hinner få drygt 60 valpar i Sverige. Efter vad valpens uppfödare säger i rätten, har denne hane visat sig lämna flera höftledsfel i kullar med flera olika tikar. Den tyske hanen har en pappa med HD = B, för modern anges i Hunddata att höftledsstatus är okänt. Själv har hanen HD grad B. Hans partner den här gången är en svenskfödd tik, vars far hade HD u a; mamman hade HD grad B. Det har tiken själv också. Valparna har alltså en morfar med normalhöfter. Mormor, mor, farfar och far har grad B, och för farmor är status okänt. Lyser detta grönt ljus för höfterna hos avkomman? Inte nödvändigtvis, kan man tycka - här kan det döljas ett "frö till fel".
Och det gjorde det, tyvärr. Av de sex valparna i kullen är två ej röntgade, två har HD grad B och de två andra har E-höfter.
En av de två som köpte valparna med den svåraste graden av höftledsfel krävde prisnedsättning. Hon hade betalat 10 000 kr för en valp, som oavsett att den var kliniskt besvärsfri när den såldes, när röntgen utfördes och fortfarande när ärendet kom upp i domstol, då hunden var fullvuxen, var behäftad med ett sådant fel som avsågs i Högsta domstolen utslag från 1989. Hon ville ha nedsatt pris. Särskilt ville köparen ha det eftersom hon på uppfödarens hemsida sett en annons, där en annan schäfer, med HD grad D, såldes för 3 000. Om grad D kostar 3 000 bör grad E kosta ännu mindre, ansåg köparen. Köparen tycks ha skickat uppfödaren ett kravbrev med begäran om att få tillbaka de pengar hon ansåg att hon betalat för mycket.
Vad ansåg uppfödaren?
Uppfödaren säger i tingsrätten, att han inte anser att rättsfallet från 1989 är jämförbart och domstolsutslaget den gången därmed inte är tillämpligt. Newfoundlandsuppfödaren hade medvetet avlat på föräldradjur med påvisad dysplasi, som SKK redan klargjort inte borde gå i avel. Det hade inte han gjort; det skulle han aldrig göra. Att den tyske hanhunden visade sig lämna HD var "sådant som kan hända och som det inte finns några garantier emot. Eftersom han inte kände till det, ska han inte belastas för det. Det är ett fel som han inte svarar för." (Min fettning, citerat ur tingsrättens handlingar) Vidare säger uppfödaren, att detta besked har han fått både från sitt försäkringsbolag och från SKK:s juridiska avdelning.
Ifråga om den schäfer som annonserades ut på hans hemsida för 3 000 säger uppfödaren, att han ville att den skulle få leva vidare i ett bra hem och därför sålde han den för en symbolisk summa, hellre än att skänka bort den. Hans försäkringsbolag hade redan givit honom full ekonomisk ersättning för höftledsfelet genom att hunden var försäkrad med användbarhetsskydd.* Någon sådan försäkring hade inte valpköparen skaffat för valpen och (underförstått) därmed försuttit möjligheten att få ekonomisk kompensation den vägen.
På detta svarar köparen helt enkelt, att höftledsfel är ett dolt genetiskt fel, som säljaren svarar för - enligt utslaget i Högsta domstolen 1989.
Och tingsrätten höll med köparen. Uppfödaren dömdes att betala tillbaka större delen av köpeskillingen och dessutom ersätta köparens rättegångskostnader och kostnader för kravbrev.
Bodil Carlsson
* Man kan kanske gissa, att denna andra schäfer var en tik, inköpt som tilltänkt avelstik från annan upfödare, men där höftledsfelet gjorde att hon inte kunde användas i avel, d v s hon blev inte brukbar så som var tanken.
söndag 31 augusti 2014
torsdag 28 augusti 2014
RÄTTSFALL 1: FRÖ TILL ETT FEL
I dagarna är det trettio år sedan det föddes en liten newfoundlandsvalp på en kennel i Sverige. Valpen hann inte ta så många steg i jordelivet, eftersom stegen gjorde ont. På veterinärens rekommendation avlivades han vid sju månaders ålder direkt efter sin höftledsröntgen: den såg inte så bra ut. Däremot företog valpen en lång vandring genom rättsliga instanser efter sin död. Vem som vill kan läsa Högsta domstolens referat NJA 1989 s 156 och följa turerna och resonemangen som ligger till grund för besluten i tingsrätt, hovrätt och HD.
Denna valpstackare med HD grad IV och smärta vid all rörelse hade föräldrar med påvisad höftledsdysplasi - ena föräldern grad I på ena sidan, andra föräldern med grad I på ena höftleden och grad II på den andra; inte värre än så. Ingen av föräldrarna tycks heller ha haft kliniska besvär. Men när parningen genomfördes hade SKK redan klargjort att hundar som visar HD vid röntgen inte bör användas i avel.
Valpköparen var förståeligt inte nöjd med köpet. Hon ville få köpet hävt, få köpeskillingen tillbaka, få ersättning för sina utgifter under den tid valpen levde med henne och få ersättning för de utgifter hon haft i samband med att hans sjukdom konstaterades och avlivningen skedde. Ärendet gick först till tingsrätten, som i stort gav valpköparen rätt. Med det domslutet var uppfödaren i sin tur inte nöjd. Ärendet gick vidare till hovrätten, som också i stort sett gav valpköparen rätt, och därmed gick det vidare till HD.
Det första av Högsta domstolens konstateranden är att säljaren "bedriver yrkesmässig uppfödning av newfoundlandshundar". Hon konstateras också vara "näringsidkare", varför konsumentköpslagen (köp av vara för enskilt bruk) gäller. Längre fram i texten finner domstolen att "Den som köper en i Svenska Kennelklubben registrerad och veterinärbesiktigad valp från en yrkesmässigt verksam uppfödare bör, som Hovrätten anfört, kunna utgå ifrån att valpen inte lider av ärftligt betingade anlag till att utveckla en sjukdom som kan bli livshotande " (min fettning). Detta är ju ett revolutionerande påstående, som skulle varsla illa för även de mest seriösa uppfödare, om domen hade grundats därpå. För riktigt så tillmötesgående är ju inte genetiken, att ett medlemskap i SKK och en veterinärbesiktning vid 8 veckor garanterar frihet från kommande sjukdom - av ungefär samma skäl som svenskt medborgarskap och en läkarundersökning på BB inte innebär en garanti mot att dö i leukemi, innan man fyllt tio.
Nu ser det inte ut att vara detta argument, som fäller uppfödaren. HD redovisari stället ett resonemang om ärftlighet och om hur levande djur vid försäljningen till följd av ärftliga faktorer kan anses vara behäftade med fel, som ännu inte har kommit till uttryck:
"Risken för att en hund skall utveckla höftledsdysplasi är i hög grad ärftligt betingad. Hundar som själva har dysplasi producerar oftare avkomma med sådan utvecklingsrubbning än föräldradjur med normala höftleder. Det förhållandet att föräldradjuren har en lindrig grad av dysplasi och själva inte visar symptom på hälta har inte avgörande betydelse för den grad av dysplasi som kan utvecklas hos avkomman. Riskerna för att en hund med normala höftleder skall producera avkomma som får höftledsdysplasi är större om dess föräldrar och/eller kull syskon har defekten. (min fettning) Benägenheten hos ett genetiskt belastat djur att utveckla dysplasi kan påverkas i negativ riktning av yttre faktorer som felaktig utfodring och motion.
Vid bedömningen av om försålt gods skall anses felaktigt skall enligt 44 § lagen (1905:38 s 1) om köp och byte av lös egendom (köplagen) hänsyn tas till dess beskaffenhet vid den tid då faran för godsets förstörelse övergick på köparen, dvs som regel när godset avlämnades till denne. Felet behöver inte redan då ha kommit till synligt uttryck men måste ha förefunnits åtminstone i form av ett frö till fel (fel in nuce). När det gäller köp av levande djur, som efter leveransen har drabbats av en smittsam sjukdom, har sålunda i rättspraxis krävts, för att djuret skall anses ha varit behäftat med fel i köplagens mening, att det varit smittat redan vid leveranstillfället. Djur har emellertid också ansetts behäftat med fel om en efter leveransen utvecklad defekt varit betingad av ärvda anlag (se NJA 1938 s 273; jfr NJA 1940 s 359).mina fettningar)."
Vad är det Högsta domstolen säger här?
För det första redovisas en god kunskap om de genetiska förhållanden som bestämmer risken för höftledsdysplasi: lindrigt fel hos föräldrarna utesluter inte allvarligt fel hos avkomman och även en hund med bra höftleder kan lämna drabbad avkomma, om dess förstagradssläktingar själva har höftledsfel.
För det andra anses ett ärftligt fel föreligga, oavsett om det hunnit bli påvisbart, om valpen har avlats så att anlag för felet finns "som ett frö".
Sedan påpekar domstolen, att SKK redan fyra år innan valpen föddes påtalat att dysplastiska djur inte skall användas i avel. Och sedan kommer detta:
"Om nämnda förhållanden måste /X/ i egenskap av uppfödare av djur av en ras med betydande benägenhet att utveckla höftledsdysplasi ha ägt god kännedom. Vid konsumentköp får det anses åligga säljaren att underrätta köparen om förhållanden av vikt för köpet."
Mitt intryck är att två saker bedömdes viktiga. För det första - att fel kan vara opåvisbart vid försäljningstillfället, men ändå föreligga om det finns en klar ärftlighet, och att ärftligheten kan vara av sådan art att lindrigt drabbade eller t o m kliniskt helt friska föräldradjur från drabbade linjer kan förmedla det i mer eller mindre svår form. (lagen om köp och byte av lös egendom, som här handlar om fel på det som säljs)
För det andra: om detta skall uppfödare av en särskilt drabbad ras ha kunskap och dessutom se till att valpköparen får veta (konsumentköplagen, som här handlar om vad den som säljer - näringsidkaren - gör för fel ).
I korthet: uppfödaren förlorade målet därför att hon varken brydde sig om den kända ärftliga risken för fel, när hon valde avelsdjur, eller brydde sig om att informera köparen om risken som hennes val medförde, när valpen såldes.
Bodil Carlsson
Denna valpstackare med HD grad IV och smärta vid all rörelse hade föräldrar med påvisad höftledsdysplasi - ena föräldern grad I på ena sidan, andra föräldern med grad I på ena höftleden och grad II på den andra; inte värre än så. Ingen av föräldrarna tycks heller ha haft kliniska besvär. Men när parningen genomfördes hade SKK redan klargjort att hundar som visar HD vid röntgen inte bör användas i avel.
Valpköparen var förståeligt inte nöjd med köpet. Hon ville få köpet hävt, få köpeskillingen tillbaka, få ersättning för sina utgifter under den tid valpen levde med henne och få ersättning för de utgifter hon haft i samband med att hans sjukdom konstaterades och avlivningen skedde. Ärendet gick först till tingsrätten, som i stort gav valpköparen rätt. Med det domslutet var uppfödaren i sin tur inte nöjd. Ärendet gick vidare till hovrätten, som också i stort sett gav valpköparen rätt, och därmed gick det vidare till HD.
Det första av Högsta domstolens konstateranden är att säljaren "bedriver yrkesmässig uppfödning av newfoundlandshundar". Hon konstateras också vara "näringsidkare", varför konsumentköpslagen (köp av vara för enskilt bruk) gäller. Längre fram i texten finner domstolen att "Den som köper en i Svenska Kennelklubben registrerad och veterinärbesiktigad valp från en yrkesmässigt verksam uppfödare bör, som Hovrätten anfört, kunna utgå ifrån att valpen inte lider av ärftligt betingade anlag till att utveckla en sjukdom som kan bli livshotande " (min fettning). Detta är ju ett revolutionerande påstående, som skulle varsla illa för även de mest seriösa uppfödare, om domen hade grundats därpå. För riktigt så tillmötesgående är ju inte genetiken, att ett medlemskap i SKK och en veterinärbesiktning vid 8 veckor garanterar frihet från kommande sjukdom - av ungefär samma skäl som svenskt medborgarskap och en läkarundersökning på BB inte innebär en garanti mot att dö i leukemi, innan man fyllt tio.
Nu ser det inte ut att vara detta argument, som fäller uppfödaren. HD redovisari stället ett resonemang om ärftlighet och om hur levande djur vid försäljningen till följd av ärftliga faktorer kan anses vara behäftade med fel, som ännu inte har kommit till uttryck:
"Risken för att en hund skall utveckla höftledsdysplasi är i hög grad ärftligt betingad. Hundar som själva har dysplasi producerar oftare avkomma med sådan utvecklingsrubbning än föräldradjur med normala höftleder. Det förhållandet att föräldradjuren har en lindrig grad av dysplasi och själva inte visar symptom på hälta har inte avgörande betydelse för den grad av dysplasi som kan utvecklas hos avkomman. Riskerna för att en hund med normala höftleder skall producera avkomma som får höftledsdysplasi är större om dess föräldrar och/eller kull syskon har defekten. (min fettning) Benägenheten hos ett genetiskt belastat djur att utveckla dysplasi kan påverkas i negativ riktning av yttre faktorer som felaktig utfodring och motion.
Vid bedömningen av om försålt gods skall anses felaktigt skall enligt 44 § lagen (1905:38 s 1) om köp och byte av lös egendom (köplagen) hänsyn tas till dess beskaffenhet vid den tid då faran för godsets förstörelse övergick på köparen, dvs som regel när godset avlämnades till denne. Felet behöver inte redan då ha kommit till synligt uttryck men måste ha förefunnits åtminstone i form av ett frö till fel (fel in nuce). När det gäller köp av levande djur, som efter leveransen har drabbats av en smittsam sjukdom, har sålunda i rättspraxis krävts, för att djuret skall anses ha varit behäftat med fel i köplagens mening, att det varit smittat redan vid leveranstillfället. Djur har emellertid också ansetts behäftat med fel om en efter leveransen utvecklad defekt varit betingad av ärvda anlag (se NJA 1938 s 273; jfr NJA 1940 s 359).mina fettningar)."
Vad är det Högsta domstolen säger här?
För det första redovisas en god kunskap om de genetiska förhållanden som bestämmer risken för höftledsdysplasi: lindrigt fel hos föräldrarna utesluter inte allvarligt fel hos avkomman och även en hund med bra höftleder kan lämna drabbad avkomma, om dess förstagradssläktingar själva har höftledsfel.
För det andra anses ett ärftligt fel föreligga, oavsett om det hunnit bli påvisbart, om valpen har avlats så att anlag för felet finns "som ett frö".
Sedan påpekar domstolen, att SKK redan fyra år innan valpen föddes påtalat att dysplastiska djur inte skall användas i avel. Och sedan kommer detta:
"Om nämnda förhållanden måste /X/ i egenskap av uppfödare av djur av en ras med betydande benägenhet att utveckla höftledsdysplasi ha ägt god kännedom. Vid konsumentköp får det anses åligga säljaren att underrätta köparen om förhållanden av vikt för köpet."
Mitt intryck är att två saker bedömdes viktiga. För det första - att fel kan vara opåvisbart vid försäljningstillfället, men ändå föreligga om det finns en klar ärftlighet, och att ärftligheten kan vara av sådan art att lindrigt drabbade eller t o m kliniskt helt friska föräldradjur från drabbade linjer kan förmedla det i mer eller mindre svår form. (lagen om köp och byte av lös egendom, som här handlar om fel på det som säljs)
För det andra: om detta skall uppfödare av en särskilt drabbad ras ha kunskap och dessutom se till att valpköparen får veta (konsumentköplagen, som här handlar om vad den som säljer - näringsidkaren - gör för fel ).
I korthet: uppfödaren förlorade målet därför att hon varken brydde sig om den kända ärftliga risken för fel, när hon valde avelsdjur, eller brydde sig om att informera köparen om risken som hennes val medförde, när valpen såldes.
Bodil Carlsson
onsdag 27 augusti 2014
JURIDIKEN OCH HUNDEN: TÄNK OM...!
Vem är alltså att betrakta som "näringsidkare" när det gäller husdjursuppfödning? Och varför behöver man veta det?
Ordet "näringsidkare" förekommer i ett några år gammalt utslag från ARN gällande en tvist om en kryptorchid hund. Uppfödaren ansåg sig bara vara vanlig privatperson, som alltså inte kunde bli föremål för granskning av ARN. Men ARN hade en annan uppfattning och tog upp ärendet - se gårdagens inlägg. Samma ord, "näringsidkare", dyker upp i en bedömning från 2013 och då gäller det katt. Någon säljer en katt, som har opererats för entropion och/eller distichiasis (inåtvänt ögonlock/inväxande ögonhår) och säljs med beskrivningen att den efter operation är besvärsfri.Köparen säger sig inte ha fått veta, att nytt ögonhår kunde börja växa till igen - vilket det med tiden gör. Säljaren försöker undvika ARN genom att påstå att hon sålt katten som vanlig privatperson. Men eftersom hon faktiskt fött upp och sålt kattungar under flera år, höll ARN inte med henne: hon ansågs vara näringsidkare och ärendet togs upp. Säljaren fick, vill jag minnas, delar av köpeskillingen tillbaka.
Vem är INTE näringsidkare? Jag ringde upp en av ARN:s jurister och frågade.
Om jag är vanlig hundägare med en älskad tik, som jag hoppas få en valp efter - och om jag då skaffar lämplig hanhund, får min kull, behåller valpen som jag har längtat efter och ger bort de andra till mina vänner med undantag för en eller två, som folk ber att få köpa av mig - är jag då näringsidkare i lagens mening, om en tvist mellan mig och en av valpköparna skulle uppstå?
-Njae, nej, lite svårt att svara på, men troligen inte, sa ARN:s jurist. - Inte om du gör det någon enstaka gång.
-Jaha, men om jag i stället föder upp en enda kull om året, och jag gör det i tanke att sälja mina valpar? Är jag näringsidkare då?
- Ja, självklart, sa juristen.
Det räcker alltså med en mycket liten uppfödning av husdjur för att man skall vara "näringsidkare". Det går - säger ARN:s jurist - inte att ange något minsta antal kullar som behövs för att man ska vara "näringsidkare". Det krävs inte att man går med vinst. Det krävs definitivt inte att man är ett företag. Jag tror därmed inte att jag någonsin träffat eller hört talas om en hunduppfödare, som i lagens ögon skulle vara något annat än just "näringsidkare". Varför är det viktigt att veta?
Det är i egenskap av näringsidkare man kan bli ställd till svars i en tvist eller ett rättsärende, där köplagen och konsumentköplagen gäller.
Bodil Carlsson
Ordet "näringsidkare" förekommer i ett några år gammalt utslag från ARN gällande en tvist om en kryptorchid hund. Uppfödaren ansåg sig bara vara vanlig privatperson, som alltså inte kunde bli föremål för granskning av ARN. Men ARN hade en annan uppfattning och tog upp ärendet - se gårdagens inlägg. Samma ord, "näringsidkare", dyker upp i en bedömning från 2013 och då gäller det katt. Någon säljer en katt, som har opererats för entropion och/eller distichiasis (inåtvänt ögonlock/inväxande ögonhår) och säljs med beskrivningen att den efter operation är besvärsfri.Köparen säger sig inte ha fått veta, att nytt ögonhår kunde börja växa till igen - vilket det med tiden gör. Säljaren försöker undvika ARN genom att påstå att hon sålt katten som vanlig privatperson. Men eftersom hon faktiskt fött upp och sålt kattungar under flera år, höll ARN inte med henne: hon ansågs vara näringsidkare och ärendet togs upp. Säljaren fick, vill jag minnas, delar av köpeskillingen tillbaka.
Vem är INTE näringsidkare? Jag ringde upp en av ARN:s jurister och frågade.
Om jag är vanlig hundägare med en älskad tik, som jag hoppas få en valp efter - och om jag då skaffar lämplig hanhund, får min kull, behåller valpen som jag har längtat efter och ger bort de andra till mina vänner med undantag för en eller två, som folk ber att få köpa av mig - är jag då näringsidkare i lagens mening, om en tvist mellan mig och en av valpköparna skulle uppstå?
-Njae, nej, lite svårt att svara på, men troligen inte, sa ARN:s jurist. - Inte om du gör det någon enstaka gång.
-Jaha, men om jag i stället föder upp en enda kull om året, och jag gör det i tanke att sälja mina valpar? Är jag näringsidkare då?
- Ja, självklart, sa juristen.
Det räcker alltså med en mycket liten uppfödning av husdjur för att man skall vara "näringsidkare". Det går - säger ARN:s jurist - inte att ange något minsta antal kullar som behövs för att man ska vara "näringsidkare". Det krävs inte att man går med vinst. Det krävs definitivt inte att man är ett företag. Jag tror därmed inte att jag någonsin träffat eller hört talas om en hunduppfödare, som i lagens ögon skulle vara något annat än just "näringsidkare". Varför är det viktigt att veta?
Det är i egenskap av näringsidkare man kan bli ställd till svars i en tvist eller ett rättsärende, där köplagen och konsumentköplagen gäller.
Bodil Carlsson
tisdag 26 augusti 2014
ARN OCH HUNDEN: TÄNK OM!
"Att föda upp och sälja djur - är man företag eller konsument?
Bakgrund
Kristina köpte en hund av Anna. När hunden var 10 månader upptäckte Kristina att den var kryptorchid, dvs. endast en testikel hade gått ned som den skulle. Detta innebar en liten risk för framtida sjukdom. Kristina yrkade därför prisavdrag med 1 500 kr.Anna bestred kravet och hävdade att köpet var ett köp mellan privatpersoner, dvs. en tvist som nämnden inte kan pröva. Hon ansåg inte heller att kryptorchid var något dolt eller medfött fel. Hon säljer hund- och kattillbehör och bedriver inte uppfödning eller försäljning av hundar. Hon har ägnat sig åt uppfödning och försäljning som privatperson i liten skala med cirka 3-4 kullar per år.
Nämndens beslut
Nämnden fann att Anna var näringsidkare och prövade tvisten.Nämnden anförde i sin motivering att en privatperson enligt svensk förmögenhetsrätt ses som näringsidkare, även om personen bedriver en viss ekonomisk verksamhet bara i mindre omfattning. Så snart mer än någon enstaka försäljning eller uppdrag genomförts inom verksamheten skall personen normalt anses vara näringsidkare. Det krävs inte att verksamheten är inriktad på vinst.
Anna hade varit uppfödare i över 10 år och hon födde upp runt 3-4 kullar per år. Nämnden ansåg därför att hon hade sålt hunden som näringsidkare.
(Änr 2005-6335)"
Här har vi alltså en hund från en troligen ganska vanlig uppfödare. Vi har ett potentiellt hälsoproblem - hunden kan komma att drabbas av sjukdom i framtiden, t ex cancer i den icke descenderade testikeln - även om den är frisk, när köparen vänder sig till ARN. För kryptorchidism finns en klar ärftlighet. Hade man letat, så hade man nog hittat en och annan hanhund, morbroder eller farfarsbroder eller så, med samma problem i släkten. Men det är inte säkert, att uppfödaren visste om risken: vissa saker talar man ju av tradition tyst om, som vi vet. Så det kanske inte fanns någon dokumentation av kryptorchidism hos den här valpens släkt som uppfödaren kände till.
Hur gick det här ärendet? Vet inte. Den viktiga upplysningen är att uppfödaren är näringsidkare och därmed kan ARN bedöma klagomålet. Tänk nu om... köpare av en valp med ljudrädsla, golvrädsla, skotträdsla efter år av besvärligt liv och strävan med sin hund och utgifter för hundpsykolog vänder sig till ARN. Tänk om den som köpte en valp som utvecklades till ångestbitare vänder sig till ARN! Det handlar inte om en liten risk för framtida sjukdom. Det handlar om stora bekymmer i vardagen här och nu. Det handlar om ett välkänt problem inom rasen. Det handlar om föräldrar med dokumenterade brutna MH eller stora kvarstående rädslor. Det handlar om att någon sålde förutsägbara bekymmer!
Vad skulle ARN säga? Nämnden kommer nog inte att vägra ta upp ärendet.
Vad skulle SKK säga? Att ansvaret för val av föräldradjur ligger hos uppfödaren. Att SKK med RAS och Projeketet Mentalt Sund Collie/MI gjort en stor insats för att komma till rätta med ett problem, som man känner till. Att man bara kan beklaga, att vissa uppfödare inte följer rekommendationerna. Vad kan man annars säga?
Vad skulle säljaren säga? Att detta väl dokumenterade och väl kända problem med klar ärftlig bakgrund och ett SKK-stött förbättringsprojekt beror på köparen?
Ännu har så vitt jag vet ingen vänt sig till ARN därför att de inte sett sig någon annan utväg än att avliva en fysiskt frisk collie. Men det finns nog en risk för att den dagen kommer.
Bodil Carlsson
torsdag 21 augusti 2014
DEN FRAMSKJUTNA POSITIONEN
Det finns ingen perfekt hund. Ingen begär heller att uppfödare skall producera en sådan. Det man väntar sig som valpköpare är att SKK-anslutna uppfödare tar de steg som behövs för att undvika att föra vidare välkända, väl dokumenterade hälsoproblem inom sin ras och prioriterar stabilitet, social kontaktförmåga och fysisk hälsa. Annars finns ingen vettig anledning att köpa från SKK-anslutna uppfödare.
Här följer SKK:s grundregel 2.3.
Med allvarlig sjukdom avses tillstånd som till exempel ger upphov till bestående smärta, fordrar livslång medicinering eller orsakar förkortad livstid.
Med allvarligt funktionshinder avses tillstånd som väsentligen påverkar funktioner såsom andning, cirkulation, rörelseförmåga, syn och hörsel.
Exempel på allvarlig sjukdom/funktionshinder är kliniska symtom på grund av HD, ED, osteochondros, patellaluxation, legg perthes, diskbråck, hjärtfel, epilepsi, atopisk dermatit, nedsatt sköldkörtel- eller bukspottkörtelfunktion och andra i rasens avelsstrategi (RAS) prioriterade sjukdomar/funktionshinder.
Ovanstående gäller oavsett om hunden medicineras eller har opererats för sjukdomen/funktionshindret.
Att generellt uttolka överdrivna rädslereaktioner och aggressivt beteende är i dagsläget inte möjligt. Förutom uppfödarnas egna iakttagelser kan till exempel Mentalbeskrivning Hund (MH) och/eller Beteende- och Personlighetsbeskrivning Hund (BPH) användas som vägledning, exempelvis i de fall svårighet till avreaktion och social oförmåga kan utläsas. Information om rasens mentalitet och typiska särdrag bör kunna återfinnas i den rasspecifika avelsstrategin (RAS).
För att avgöra om någon handlat i strid mot grundregel 2:3 kan en bedömning komma att göras om uppfödaren, utifrån tillgänglig information, borde ha förstått att hunden i avseende på mentalitet inte var lämplig att använda i avel.
I all ödmjukhet tror jag, att det skulle betyda mycket för renrasavelns framtidsutsikter om uppfödarna bestämde sig för att följa den regeln och om SKK bestämde sig för att kräva efterlevnad. Men läs sista stycket en gång till och lägg det på minnet!
"...OM UPFÖDAREN UTIFRÅN TILLGÄNGLIG INFORMATION BORDE HA FÖRSTÅTT ATT HUNDEN I AVSEENDE PÅ MENTALITET INTE VAR LÄMPLIG ATT ANVÄNDA I AVEL" - då kan SKK komma att göra en bedömning av uppfödarens avelsval.
Är SKK den enda instans som kan tänkas göra en bedömning?
Fundera på den saken! Valpköpare som har levt med sorgligt rädda hundar och ibland som tack för sin förtvivlan blivit utskällda av sina uppfödare finns det ett antal av inom vår ras. Hittills har det i praktiken inte lett till mycket mer än nya episoder av upprörda dispyter på sociala medier. Ja, RAS finns ju,och MI, och även i nya versionen av SRD sägs att exteriördomare särskilt skall uppmärksamma mentalitet hos collie.Det är bra. Det som inte är bra är att det är gratis att strunta i alla tre.
Måste det fortsätta att vara gratis?
Fundera på saken!
Bodil Carlsson
Här följer SKK:s grundregel 2.3.
Vägledning vid uttolkning av grundreglernas avelsparagraf, 2. Avelsetik
"2:3 att till avel endast använda hundar som inte har allvarlig sjukdom/funktionshinder och som har ett gott och för rasen typiskt temperament. Hund som uppvisar beteendestörning i form av överdrivna rädslereaktioner eller aggressivt beteende i oprovocerade eller för hunden vardagliga situationer ska inte användas i avel."Med allvarlig sjukdom avses tillstånd som till exempel ger upphov till bestående smärta, fordrar livslång medicinering eller orsakar förkortad livstid.
Med allvarligt funktionshinder avses tillstånd som väsentligen påverkar funktioner såsom andning, cirkulation, rörelseförmåga, syn och hörsel.
Exempel på allvarlig sjukdom/funktionshinder är kliniska symtom på grund av HD, ED, osteochondros, patellaluxation, legg perthes, diskbråck, hjärtfel, epilepsi, atopisk dermatit, nedsatt sköldkörtel- eller bukspottkörtelfunktion och andra i rasens avelsstrategi (RAS) prioriterade sjukdomar/funktionshinder.
Ovanstående gäller oavsett om hunden medicineras eller har opererats för sjukdomen/funktionshindret.
Att generellt uttolka överdrivna rädslereaktioner och aggressivt beteende är i dagsläget inte möjligt. Förutom uppfödarnas egna iakttagelser kan till exempel Mentalbeskrivning Hund (MH) och/eller Beteende- och Personlighetsbeskrivning Hund (BPH) användas som vägledning, exempelvis i de fall svårighet till avreaktion och social oförmåga kan utläsas. Information om rasens mentalitet och typiska särdrag bör kunna återfinnas i den rasspecifika avelsstrategin (RAS).
För att avgöra om någon handlat i strid mot grundregel 2:3 kan en bedömning komma att göras om uppfödaren, utifrån tillgänglig information, borde ha förstått att hunden i avseende på mentalitet inte var lämplig att använda i avel.
I all ödmjukhet tror jag, att det skulle betyda mycket för renrasavelns framtidsutsikter om uppfödarna bestämde sig för att följa den regeln och om SKK bestämde sig för att kräva efterlevnad. Men läs sista stycket en gång till och lägg det på minnet!
"...OM UPFÖDAREN UTIFRÅN TILLGÄNGLIG INFORMATION BORDE HA FÖRSTÅTT ATT HUNDEN I AVSEENDE PÅ MENTALITET INTE VAR LÄMPLIG ATT ANVÄNDA I AVEL" - då kan SKK komma att göra en bedömning av uppfödarens avelsval.
Är SKK den enda instans som kan tänkas göra en bedömning?
Fundera på den saken! Valpköpare som har levt med sorgligt rädda hundar och ibland som tack för sin förtvivlan blivit utskällda av sina uppfödare finns det ett antal av inom vår ras. Hittills har det i praktiken inte lett till mycket mer än nya episoder av upprörda dispyter på sociala medier. Ja, RAS finns ju,och MI, och även i nya versionen av SRD sägs att exteriördomare särskilt skall uppmärksamma mentalitet hos collie.Det är bra. Det som inte är bra är att det är gratis att strunta i alla tre.
Måste det fortsätta att vara gratis?
Fundera på saken!
Bodil Carlsson
torsdag 14 augusti 2014
LÅNG RESA
Det här är inte den perfekta hunden. Den hunden existerar inte. Det här är hunden som gott och väl är good enough. Fotot togs i slutet av juli och sammanfattar hennes erfarenhet av vägar fram till onsdag kväll i förra veckan: bortsett från de korta bilturerna till och från valpkurserna på klubben har det varit grusvägarna och skogsvägarna häromkring. Ett mjölkbord att hoppa upp på här; en timmerstapel att klättra över där. En skogsmaskin någon gång.
Planerad träning såg annorlunda ut, förstås. Promenad in till Hjo, uppstigning på buss, åka en hållplats, åka två hållplatser... Så var det tänkt. Därav blev intet, för mattes sköldkörtel bestämde sig för att säga upp sig och sedan kom hettan. Hundarna sov, matte segade sig fram. Vi väntade på bättre tider och plötsligt var det torsdag morron den 7 augusti och dags att ge sig av!
Segerstadslägret väntade i andra ändan på en långresa med oförberedd hund. Hur skulle det gå?
Hunden hoppade ur bilen och promenerade nyfiket in på resecentrum i Skövde. Det var en mycket intressant plats, sa hon. Mycket att titta på! Rulltrappa med långhårshund och tung packning är icke att tänka på, så det blev hissdebut. Valpen tvekade: vad var detta för litet otäckt skrymsle? Men se... därinne stod två snälla människor, som log mot henne! Valpen fäste blicken på deras leenden, började vifta på svansen och gick före matte in. Att golvet sedan började röra på sig var inte något större bekymmer. Har man två vänliga gamla damer, som böjer sig ner och stryker en över huvudet och pratar snällt, så kan det ju inte vara någon större fara.
Ut ur hissen kom vi och följde efter damerna över gångtunneln uppe i luften... och där blev hunden rädd, för under oss kom tåget och det skakade i vaddetnuvar vi gick på! Men de snällla människorna gick ju där före oss... och matte sa att det vara bara att gå.... och tåget var förbi ett huj... så valpen ändrade sig och vi tog hissen ner till perrongen.
Resten gick som på räls, på den tiden där det som går på räls verkligen alltid gick som man hoppades. Själva tågresan - när valpen hade gått runt i vagnen och sett över den och tittat på de lugna människorna, som också fanns där. Tågbytet i Jönköping. Väntan i Värnamo, som till vår lättnad erbjöd en snutt lägligt placerad stadspark för en hund att kissa i. Vi delade på en panpizza och hoppade på bussen till Reftele. Det - sa valpen - var då en skakig, bullrig och alldeles för varm tingest, men det fick gå an, det också, och man kan alltid sova bort en stund.
I stekheta Reftele lämnades valpen för allra första gången i sitt liv ensam i kopplet utanför en bensinmack där matte skaffade kaffe och besked om exakt var vi befann oss... Det gick bra, sa hon: små små korvrester fanns att försöka leta fram mellan altanens golvbräder.
Och till slut kom en snäll människa och hämtade oss i bil till en riktigt häftig plats. Massor med folk! Massor med andra colliesar! MAT!
Så i andra ändan av den där oförberedda sextimmarsresan såg det ut så här.
Det är bilden av N/O 116 intill loggan för en rasklubb som fortfarande försöker få många av sina uppfödare att förstå poängen med den siffran.
Forts följer!
Bodil Carlsson
lördag 9 augusti 2014
Avslutning
Nu avslutar vi vår sommarrepris om Humhumterriern. Hoppas ni funnit både nöje och allvar i läsningen.
Jakten på
den perfekta hunden
Så här skrev Per-Erik Sundgren 2001:
"1. Det äldsta kända arkeologiska fynden av hund i vår del av världen
är den s.k.”torvhunden”, Canis familiaris palustris, eller ”tamhunden från
kärret”. Fyndet har klassats härstamma från tidig stenålder, eller för ca 10000
år sedan. Hunden ifråga var av spetstyp, ca 40-45 cm hög och med krullsvans.
2. Det finns ingen känd kultur i världen, vare sig i nutid eller i forntid,
som bevisligen hållit varg som tamdjur under längre period eller i större
omfattning. Inte ens de folk som varit starkt beroende av hunden för sin
överlevnad har hållit tamvarg eller vargkorsningar. De har använt hundar!
3. Erfarenheter från moderna studier av varg och korsning mellan varg och
tamhund visar att vargen är extremt flockberoende och att den stressas hårt av
att hållas ensam under längre perioder, såsom vi ofta gör med tamhund.
4. Under guldruschens dagar i Alaska förbjöds uttryckligen vargkorsningar i
hundspannar pga korsningsdjurens opålitlighet. Man ville inte ha in dem i
samhällen därför att de var för opålitliga.
5. Ytterligare bör en teori om tamhundens ursprung vara förenlig med vad vi
vet om människans eget ursprung. Om moderna teorier är korrekta härstammar homo
sapiens från de sydligare delarna av Afrika. Utvandringen österut, mot Asien,
torde ha påbörjats för ca 100 000 år sedan. Utvandringen mot norr beräknas ha
skett betydligt senare, för ca 40000-50000 år sedan.
6. I Afrika har det sedan mycket länge tillbaka funnits en vitt utbredd
mindre pariahund av spetstyp, vars moderna variant bland tamhundarna representeras
av basenji. Hundtypen finns representerad både i bild och i skulptur i deäldre
egyptiska kungagravarna.
7. Det är känt att tamhund visar s.k. akromelaga symptom (
jätteväxtsymptom)redan vid vikter kring 50 kg. Dvärgväxtsymptom kommer först
vid vikter kring 3-4 kg och mindre. Jätteväxtsymptom borde inte utvecklas hos
tamhund redan vid ca 50 kg om dess stamform var en varg med ungefär den
typ vi känner i gråvarg från norra barrskogsbältet. Dvärgväxtsymptomen borde
dessutom visa sig tidigare om ursprungsformen var ett hunddjur med vikter kring
40-80 kg. Allt talar därför, av storleksskäl, för att hundens ursprungsform
hade en storlek kring 15-20 kg.
8. Det finns bestämda gemensamma drag hos alla däggdjursarter vi med
framgång lyckats domesticera. De har alla någon eller några av följande
karaktärer:
- de är flockbildande djur med starka sociala relationer
- de är promiskuösa, dvs det finns inga starka parrelationer eller familjeband
- de är inte beroende av starkt specialiserad föda
- de tillhör bara undantagsvis rovdjursarter (egentligen endast tamhund och katt)" *
Så - för ca 10.000 år sedan fanns en domesticerad hundtyp i ett, som vi får
anta, fungerande stenålderssamhälle. Låt oss också anta att dessa
stenåldersmänniskor såg ett djur som kunde användas. Med rätt träning, vill
säga. Man lärde sig så småningom att träna hundens styrkor och man lärde sig
också att kontrollera dess svagheter. Kort sagt – man tämjde hunden.
Då och några tusental år framåt hade hunden en funktion. En bra hund var en
fungerande hund. Hur hunden såg ut var förmodligen inte alls relevant.
Huvudsaken var att den kunde fullgöra de sysslor som människan önskade att den
skulle.
Men så
händer det något. Troligen kring mitten av 1800-talet, mitt i den viktorianska
eran i många rasers hemland, bland andra Colliens, nämligen – Storbritannien.
Man börjar titta på hundens utseende. För hunden har just blivit en social
markör. En pryl, bland andra, som visar var du befinner dig i hierarkin.
Och en ny grupp av människor intresserar sig för hundar. Inte för hundens
användbarhet, utan för dess utseende. Någonstans under denna tid förlorar
hunden sin roll som arbetskamrat och medhjälpare Den blir en accessoar och en
vara, dvs lönsam, för dem som såg chansen att slå mynt av det. För en
marknad blir det – hundavel. Den som påstår något annat ljuger.
Men hundar fanns ju överallt fast deras arbetsuppgifter minskade konstant. Så,
vad gör man med alla hundar?
Jo, man låter en noga utvald skara bättre bemedlade (låt oss gissa på damer,
och kanske någon herre, utan ekonomiska bekymmer) bestämma exakt hur en hundras
ska se ut. Dels får de bättre bemedlade något att fördriva tiden med, dels får
den aspirerande skaran av blivande uppfödare fritt fram att under tiden
experimentera med pälsmängd, hudveck, svansföring, benlängd etc.
Det enda man måste fundera lite extra
på är en alldeles nyskriven rasstandrad, när nu
hundar plötsligt blev till raser. Men som alla vet, kan beskrivningar tolkas
lite hur som helst. För vad är lång, vad är kort, vad är stor skönhet, vad är
vänlig - och vad är egentligen sanningen? Eftersom ingen visste så var
det bara att armbåga sig fram och hävda att man själv minsann hade koll.
Så gick det som det gick. Ja, för Humhumterriern gick det ju oväntat bra. Tack
vare den fjärde damen som hade öga att se och hjärna att tänka med. Många andra raser gick det betydligt sämre för.
Den perfekta hunden. Finns den? Har den funnits? Jag tror på det förstnämnda
och även på det senare påståendet. Men den finns inte tack vare dem som fann
ett tidsfördriv i att skapa raser av hundar för sisådär 150 år sedan.
Den fanns troligen redan på stenåldern och har funnits hela tiden. Men den
finns bara för dem som har öga att se och hjärna att tänka med.
Johan Nilsson
Ni får ursäkta formateringen av text. Blogspot tycks ha en helt unik funktion att kunna åsidosätta alla givna kommandon... Därav olika typsnitt, storlek etc.
onsdag 6 augusti 2014
SISTA DELEN: humhumcomehem.heaven
HUMHUMcomehem.heaven
Sista delen: Kalabaliken på Claridge Steet. Inträffar i den nära framtiden och är alltså helt och hållet påhitt.
Hon var en modig kvinna, Oplacerad, när hon bestämde sig för att sluta som drömfabrikant och bli hunduppfödare i stället. För hennes del kom ögonblicket när hon stod på händer och knän på en åker i Yorkshire och blev pussad i ansiktet av en jordig terrier och spottade ut lersmulor och frågor (”Hur många såna här finns det? Har ni problem med deras ögon? Hur gamla brukar dom bli? Valpar tikarna naturligt? Måste ni inseminera?”) om vartannat. Men hon var inte ensam.
Andra hade haft liknande ögonblick. En annan humhumuppfödare fick ett när hon klev in på sitt regionala djursjukhus och upptäckte de extradyra specialfoderpåsarna med en söt skiss av en vit terrier på framsidan: Extraberikat med särskilt utvalt vitamin A för Din Älsklings känsliga ögon. När hon hittade pyttesmå glasögon på hyllan intill gick hon i taket. Den unge tysken förlorade en hund som klev upp på en amstaff i tron att det var en soffa. Nu hade han kennelhemsida med rubrik i rött: BLINDZUCHT? NEIN DANKE! Hemma hos honom väntade man på den första importen från Yorkshire. Vad tyska kennelklubben eventuellt skulle tycka? Hade han inte tid att vänta på, sa han. Hundar före formaliteter!
Andra uppfödare i andra raser hade vandrat samma väg. Oplacerad fick kontakt med dem genom sin nya hemsida. Många av hennes gamla vänner i humhummeriet sa upp bekantskapen med henne på Facebook och pressade andra att göra samma sak – det är alltid bra, om man kan få avhopparen att se ensam och utfrusen ut. Oplacerad saknade dem inte. Hon hade mycket mer gemensamt med sina nya bekanta. Hon och tre andra uppfödare och en bunt hundägare i två andra små raser med problem hade kommit fram till vad de ville göra: ett gemensamt projekt! De hade diskuterat hela helgen hemma hos Oplacerad och inte ens hunnit se nyheterna. Så när de mejlade och ringde KC en hel måndag utan att få svar, åkte de helt enkelt ner till London för att rakt på sak och på stället tala om vad de tyckte. De fann Claridge St under belägring.
Detta var dagen då KC hade bett sina uppfödare att bättra på hundsportens anseende genom att 1) sluta avla på genetiska fel 2) börja leverera anständig konsumentupplysning och dessutom helst 3) sluta dränka sina jyckar i pälsförbättringspreparat. Därför var Oplacerad och hennes vänner inte ensamma på plan – de tog sig faktiskt in därför att insatsstyrkan var fullt upptagen med att brotta ner några pudeluppfödare som anföll med hårsprayburkar. När de sökte sig fram i korridorerna tjöt larmen. För varje trappavsats flashade varningsskyltarna: TERRIER AVANCERAR MOT VÅNINGSPLAN 3!
Dubbeldörrarna högst upp slogs upp med ett brak. Där stod KC:s sammanbitne ordförande, redo för sin sista strid. Hans skrivbord var renstädat bortsett från ett enda prydligt framlagt dokument, en sista skrivelse till FCI. Även han var beredd att ta språnget ut i det stora okända, varifrån ingen har rapporterat. Han såg ingen annan utväg att slippa ifrån kärringregementet. Därför hemställde han om att bli omregistrerad som hund – helst av blandad härkomst, om det inte bar FCI emot allt för mycket.
Men först skulle han ta sig an terriertanterna!
Samtalet avlöpte oväntat för alla parter. Oplacerad och hennes kollegor förklarade ampert att de hade bestämt sig för att ta in oreggade hundar, eller reggade hundar från liknande ras, för att komma tillrätta med hälsoproblem och inavelsskador. KC:s ordförande bad dem lika ampert att skynda på med saken. Om de nu inte hade reda på att vettigt folk i flera olika raser redan gjorde så med sina kennelklubbars fulla stöd och välsignelse, så var han glad åt att få upplysa dem om saken.
Oplacerad såg ut genom fönstret. På gatan nedanför reste polisen kravallstaket. Ett litet gäng människor (som trodde att de var ett väldigt stort gäng männniskor) viftade med plakat där det stod REN RAS! RENT BLOD! Längst bak syntes Aspiranten. På hennes plakat stod det KROSSA PROJEKTET!
– Stackars hundar, sa Oplacerad. Visst förtjänar dom nåt bättre?
Vi vet ju alla hur det gick. Drömfabrikanterna fortsatte sälja sina tokigheter - hundar med förkrympta ögon eller förstorad hud eller något annat fint och märkvärdigt – till dess att djurskyddsmyndigheterna stängde ner dem.
Andra ägnade sig åt hunduppfödning. Det är en mycket gammal och hedervärd sysselsättning. De som lägger ner sina liv på det idag är tacksamma för de moderna metoderna att spåra sjukdomsanlag, men de gör allt de kan för att inte behöva använda dem. Hundar förtjänar bättre.
Bodil Carlsson
Hon var en modig kvinna, Oplacerad, när hon bestämde sig för att sluta som drömfabrikant och bli hunduppfödare i stället. För hennes del kom ögonblicket när hon stod på händer och knän på en åker i Yorkshire och blev pussad i ansiktet av en jordig terrier och spottade ut lersmulor och frågor (”Hur många såna här finns det? Har ni problem med deras ögon? Hur gamla brukar dom bli? Valpar tikarna naturligt? Måste ni inseminera?”) om vartannat. Men hon var inte ensam.
Andra hade haft liknande ögonblick. En annan humhumuppfödare fick ett när hon klev in på sitt regionala djursjukhus och upptäckte de extradyra specialfoderpåsarna med en söt skiss av en vit terrier på framsidan: Extraberikat med särskilt utvalt vitamin A för Din Älsklings känsliga ögon. När hon hittade pyttesmå glasögon på hyllan intill gick hon i taket. Den unge tysken förlorade en hund som klev upp på en amstaff i tron att det var en soffa. Nu hade han kennelhemsida med rubrik i rött: BLINDZUCHT? NEIN DANKE! Hemma hos honom väntade man på den första importen från Yorkshire. Vad tyska kennelklubben eventuellt skulle tycka? Hade han inte tid att vänta på, sa han. Hundar före formaliteter!
Andra uppfödare i andra raser hade vandrat samma väg. Oplacerad fick kontakt med dem genom sin nya hemsida. Många av hennes gamla vänner i humhummeriet sa upp bekantskapen med henne på Facebook och pressade andra att göra samma sak – det är alltid bra, om man kan få avhopparen att se ensam och utfrusen ut. Oplacerad saknade dem inte. Hon hade mycket mer gemensamt med sina nya bekanta. Hon och tre andra uppfödare och en bunt hundägare i två andra små raser med problem hade kommit fram till vad de ville göra: ett gemensamt projekt! De hade diskuterat hela helgen hemma hos Oplacerad och inte ens hunnit se nyheterna. Så när de mejlade och ringde KC en hel måndag utan att få svar, åkte de helt enkelt ner till London för att rakt på sak och på stället tala om vad de tyckte. De fann Claridge St under belägring.
Detta var dagen då KC hade bett sina uppfödare att bättra på hundsportens anseende genom att 1) sluta avla på genetiska fel 2) börja leverera anständig konsumentupplysning och dessutom helst 3) sluta dränka sina jyckar i pälsförbättringspreparat. Därför var Oplacerad och hennes vänner inte ensamma på plan – de tog sig faktiskt in därför att insatsstyrkan var fullt upptagen med att brotta ner några pudeluppfödare som anföll med hårsprayburkar. När de sökte sig fram i korridorerna tjöt larmen. För varje trappavsats flashade varningsskyltarna: TERRIER AVANCERAR MOT VÅNINGSPLAN 3!
Dubbeldörrarna högst upp slogs upp med ett brak. Där stod KC:s sammanbitne ordförande, redo för sin sista strid. Hans skrivbord var renstädat bortsett från ett enda prydligt framlagt dokument, en sista skrivelse till FCI. Även han var beredd att ta språnget ut i det stora okända, varifrån ingen har rapporterat. Han såg ingen annan utväg att slippa ifrån kärringregementet. Därför hemställde han om att bli omregistrerad som hund – helst av blandad härkomst, om det inte bar FCI emot allt för mycket.
Men först skulle han ta sig an terriertanterna!
Samtalet avlöpte oväntat för alla parter. Oplacerad och hennes kollegor förklarade ampert att de hade bestämt sig för att ta in oreggade hundar, eller reggade hundar från liknande ras, för att komma tillrätta med hälsoproblem och inavelsskador. KC:s ordförande bad dem lika ampert att skynda på med saken. Om de nu inte hade reda på att vettigt folk i flera olika raser redan gjorde så med sina kennelklubbars fulla stöd och välsignelse, så var han glad åt att få upplysa dem om saken.
Oplacerad såg ut genom fönstret. På gatan nedanför reste polisen kravallstaket. Ett litet gäng människor (som trodde att de var ett väldigt stort gäng männniskor) viftade med plakat där det stod REN RAS! RENT BLOD! Längst bak syntes Aspiranten. På hennes plakat stod det KROSSA PROJEKTET!
– Stackars hundar, sa Oplacerad. Visst förtjänar dom nåt bättre?
Vi vet ju alla hur det gick. Drömfabrikanterna fortsatte sälja sina tokigheter - hundar med förkrympta ögon eller förstorad hud eller något annat fint och märkvärdigt – till dess att djurskyddsmyndigheterna stängde ner dem.
Andra ägnade sig åt hunduppfödning. Det är en mycket gammal och hedervärd sysselsättning. De som lägger ner sina liv på det idag är tacksamma för de moderna metoderna att spåra sjukdomsanlag, men de gör allt de kan för att inte behöva använda dem. Hundar förtjänar bättre.
Bodil Carlsson
tisdag 5 augusti 2014
måndag 4 augusti 2014
VÄGEN MOT DAMASKUS
Nästa avsnitt i den rafflande följetongen om humhumterrierns återuppståndelse följer här, återberättad av Johan Nilsson. Damaskus är alltså den plats där en känd person en gång för längesedan plötsligt såg ljuset och fick sin inställning till vissa saker helt förbytt. Dit är någon nu på väg igen. Fjärde Damen gör sin version av resan!
Den fjärde damen, den
"oplacerade" var den enda som faktiskt tog till sig den statistik
angående ögonstatus som redovisades. Hon hade under ett antal år varit
smått bekymrad över hur illa (eller inte alls) hennes hundar såg.
Utan att informera de övriga Damerna, och Herrn, hade hon börjat utesluta sina mest synsvaga hundar ur aveln. Och, tro det eller ej, hennes senaste kullar hade betydligt bättre syn än de tidigaste i hennes uppfödning. Hon anade att de där genetikerna inte alls var ute och cyklade – tvärtom.
Hon hade mycket sparsamt ställt ut sina hundar på mindre utställningar, där de haft avsevärd framgång. ”Bensinchampions” kallade Damerna, och Herrn, föraktfullt de hundar som premierades på små, provinsiella utställningar. Dessbättre var de också helt ointresserade av resultaten från dessa. Hennes långa och många resor runt om i landet hade tvingat henne att avstå från både luncher och de stora utställningarna. Och, förstås, från de övriga Damerna - och Herrn.
Den fjärde damen blev mer och mer övertygad om att Humhumterriern skulle kunna bli en ras med fullgod syn. Ju mer hon läste om genetik, desto säkrare blev hon. Och runt om i landets avkrokar började folk imponeras av den nya Humhumterriern som hon visade upp. Hennes uppfödning blomstrade rent av. De övriga Damerna, och Herrn, sålde även de fler valpar men fick också tillbaka många av dem från besvikna valpköpare. (Det hjälpte tråkigt nog inte att en hemsida framförde åsikten att blind eller avlivad ung - ja, det är priset man får vara beredd att betala för att få ha en så fin hund.)* Men registreringarna av Humhumterriers ökade markant och framför allt i landets mer avlägsna delar.
Det var därför det var så tyst omkring den fjärde Damen. Hon skötte sitt och hon gjorde det bra.
Utan att informera de övriga Damerna, och Herrn, hade hon börjat utesluta sina mest synsvaga hundar ur aveln. Och, tro det eller ej, hennes senaste kullar hade betydligt bättre syn än de tidigaste i hennes uppfödning. Hon anade att de där genetikerna inte alls var ute och cyklade – tvärtom.
Hon hade mycket sparsamt ställt ut sina hundar på mindre utställningar, där de haft avsevärd framgång. ”Bensinchampions” kallade Damerna, och Herrn, föraktfullt de hundar som premierades på små, provinsiella utställningar. Dessbättre var de också helt ointresserade av resultaten från dessa. Hennes långa och många resor runt om i landet hade tvingat henne att avstå från både luncher och de stora utställningarna. Och, förstås, från de övriga Damerna - och Herrn.
Den fjärde damen blev mer och mer övertygad om att Humhumterriern skulle kunna bli en ras med fullgod syn. Ju mer hon läste om genetik, desto säkrare blev hon. Och runt om i landets avkrokar började folk imponeras av den nya Humhumterriern som hon visade upp. Hennes uppfödning blomstrade rent av. De övriga Damerna, och Herrn, sålde även de fler valpar men fick också tillbaka många av dem från besvikna valpköpare. (Det hjälpte tråkigt nog inte att en hemsida framförde åsikten att blind eller avlivad ung - ja, det är priset man får vara beredd att betala för att få ha en så fin hund.)* Men registreringarna av Humhumterriers ökade markant och framför allt i landets mer avlägsna delar.
Det var därför det var så tyst omkring den fjärde Damen. Hon skötte sitt och hon gjorde det bra.
Och bäst av allt - hon gjorde det inte längre ensam!
Fort följer! Stor spänning! Äkta dramatik - fast självklart bara påhittat. Varenda liten sak! Särskilt den mening som lagts till i ursprungstexten ocj markerats med *. Ingenting sådant har någonsin sagts på någon hemsida om humhumterriern. Men det sägs i verkligheten på en amerikansk hemsida om en europeisk ras med en medellivslängd på 7 - 8 år orsakad av en förfärande anhopning av tumörsjukdom och en grundarpopulation som ni kan räkna på era fingrar...
Bodil Carlsson
söndag 3 augusti 2014
Åttonde delen. Bland annat om statistik och förbannad lögn...
HUMHUMcomhem.he
HUMHUMcomhem.he
Fjärde delen: fortfarande påhitt
Medan Första Damen slogs vid fronten hade de andra varit verksamma på sitt håll. Under Aspirantens ledning trålade de nätet och hittade väldigt mycket av den diversifierade marknadsföringens hantverk. Men det serverades ofta i blandad form, allt i samma soppa, vilket Aspiranten förklarade förtog mycket av effekten. - Vår grej, mejlade Aspiranten till de andra på listan, blir att sätta det i system! Tänk er Tidskriften Vår Kyrka och så, ja, Expressen på lynchhumör... Men i jisse namn inte på samma sida!
Så snart humhummarna nämndes i något sammanhang, reagerade hemsidorna på var sitt sätt. Great Humhum Terriers of England hade förstås samma snygga layout som Humhum Terriers of Ireland, Scotland&Petrolistan, eftersom enhetlig framtoning ger intryck av styrka. Men där den ena var kultiverad och medgörlig, var den andra högljudd och omedgörlig. En hundpsykolog, som hade blivit nafsad i tån av en humhummare och nämnde det i förbifarten på sin onödigt uppmärksammade blogg, omhändertogs omgående. Humhum T of E publicerade helt enkelt det redan välkända fotot av målningen en gång till, nu med texten: Humhumterriern – hård mot de hårda! Den andra hemsidan grät över ett så illasinnat angrepp mot rasen. Var fanns rättsläkarintyget på skadorna och namn och adress på ögonvittnena? Hade hundpsykologen inga bevis att komma med, skulle hon passa sig noga!
Om KC:s krav på ögonlysning av valpar för registrering hade Humhum of E aldrig annat att säga än: ”Alla våra valpar har naturligtvis i enlighet med KC:s rekommendationer DOKUMENTERAT ÖGONSTATUS.” Det var, som en ögonveterinär påpekade i ett radioprogram, helt sant: hälften var dokumenterat halvblinda. Då ryckte Humhum of ISP, redan känd som HISP, omedelbart ut. Var fanns statistiken som bevisade det? Fram med den bara! För det var väl inte så att det inte fanns någon? Vem hade förresten sett den där statistiken? Och visst hade någon fifflat med siffrorna? Om bara hälften var bara halvblinda, är det ju inte fler än 25% som har problem med synen! Inte sant?
Ögonveterinären - som intervjuades i ett kort inslag på BBC nästa dag - hade faktiskt lite statistik att visa upp, men möttes av HISP med beskedet att statistik kan bevisa vad som helst, det vet ju alla. Förresten födde veterinären upp katter och vad betyder en futtig minuts ögonlysning i ett långt hundliv? Den prästerligt fredliga Humhum of E lade för sin del bara ut tavlan en gång till, nu som en uppförstoring av de kärleksfullt uppåtblickande ögonen. Det gick hem som smör.
Efteråt var man oense om vad som varit den verkliga höjdpunkten i kampanjen. Det diskuterades livligt kring lunchbordet. Tänk när den utökade studien på 13 394 amerikanska humhummare visade att ögonmutationen fanns i enkel eller dubbel upplaga hos 83,9%! Första Damen syntes nästa dag på Humhum of E i en YouTube-snutt. Där sa hon, att för sin del var hon tacksam över att få föda upp en ras som hjälpte forskarna att kartlägga generna bakom människans sjukdomar. Hon kunde bara känna ödmjuk glädje över sitt bidrag till vetenskapens framsteg. Den andra hemsidan startade facebookgruppen FÖRTAL AV FALSKA FORSKARE&FOLIEHATTAR. (Efter ett tag fick de hjälp att ändra titeln.) Nästan helt säkra källor sa att drottningen av England och Hans Högvördighet påven fanns med, inkognito förstås, och att Storemiren av Petrolistan tänkte bli medlem. Han berättade gärna hur den särpräglade engelska rasen hamnat helt nära hans hjärta. Han köpte alltid en bunt av de bästa samtidigt som han tog hem sina engelska kapplöpningsfullblod.
Ja, det var tider! Och nu började reggsiffrorna för humhummare att stiga... Men varför var det så tyst från Fjärde Damen?
Forts följer!
Bodil Carlsson
Medan Första Damen slogs vid fronten hade de andra varit verksamma på sitt håll. Under Aspirantens ledning trålade de nätet och hittade väldigt mycket av den diversifierade marknadsföringens hantverk. Men det serverades ofta i blandad form, allt i samma soppa, vilket Aspiranten förklarade förtog mycket av effekten. - Vår grej, mejlade Aspiranten till de andra på listan, blir att sätta det i system! Tänk er Tidskriften Vår Kyrka och så, ja, Expressen på lynchhumör... Men i jisse namn inte på samma sida!
Så snart humhummarna nämndes i något sammanhang, reagerade hemsidorna på var sitt sätt. Great Humhum Terriers of England hade förstås samma snygga layout som Humhum Terriers of Ireland, Scotland&Petrolistan, eftersom enhetlig framtoning ger intryck av styrka. Men där den ena var kultiverad och medgörlig, var den andra högljudd och omedgörlig. En hundpsykolog, som hade blivit nafsad i tån av en humhummare och nämnde det i förbifarten på sin onödigt uppmärksammade blogg, omhändertogs omgående. Humhum T of E publicerade helt enkelt det redan välkända fotot av målningen en gång till, nu med texten: Humhumterriern – hård mot de hårda! Den andra hemsidan grät över ett så illasinnat angrepp mot rasen. Var fanns rättsläkarintyget på skadorna och namn och adress på ögonvittnena? Hade hundpsykologen inga bevis att komma med, skulle hon passa sig noga!
Om KC:s krav på ögonlysning av valpar för registrering hade Humhum of E aldrig annat att säga än: ”Alla våra valpar har naturligtvis i enlighet med KC:s rekommendationer DOKUMENTERAT ÖGONSTATUS.” Det var, som en ögonveterinär påpekade i ett radioprogram, helt sant: hälften var dokumenterat halvblinda. Då ryckte Humhum of ISP, redan känd som HISP, omedelbart ut. Var fanns statistiken som bevisade det? Fram med den bara! För det var väl inte så att det inte fanns någon? Vem hade förresten sett den där statistiken? Och visst hade någon fifflat med siffrorna? Om bara hälften var bara halvblinda, är det ju inte fler än 25% som har problem med synen! Inte sant?
Ögonveterinären - som intervjuades i ett kort inslag på BBC nästa dag - hade faktiskt lite statistik att visa upp, men möttes av HISP med beskedet att statistik kan bevisa vad som helst, det vet ju alla. Förresten födde veterinären upp katter och vad betyder en futtig minuts ögonlysning i ett långt hundliv? Den prästerligt fredliga Humhum of E lade för sin del bara ut tavlan en gång till, nu som en uppförstoring av de kärleksfullt uppåtblickande ögonen. Det gick hem som smör.
Efteråt var man oense om vad som varit den verkliga höjdpunkten i kampanjen. Det diskuterades livligt kring lunchbordet. Tänk när den utökade studien på 13 394 amerikanska humhummare visade att ögonmutationen fanns i enkel eller dubbel upplaga hos 83,9%! Första Damen syntes nästa dag på Humhum of E i en YouTube-snutt. Där sa hon, att för sin del var hon tacksam över att få föda upp en ras som hjälpte forskarna att kartlägga generna bakom människans sjukdomar. Hon kunde bara känna ödmjuk glädje över sitt bidrag till vetenskapens framsteg. Den andra hemsidan startade facebookgruppen FÖRTAL AV FALSKA FORSKARE&FOLIEHATTAR. (Efter ett tag fick de hjälp att ändra titeln.) Nästan helt säkra källor sa att drottningen av England och Hans Högvördighet påven fanns med, inkognito förstås, och att Storemiren av Petrolistan tänkte bli medlem. Han berättade gärna hur den särpräglade engelska rasen hamnat helt nära hans hjärta. Han köpte alltid en bunt av de bästa samtidigt som han tog hem sina engelska kapplöpningsfullblod.
Ja, det var tider! Och nu började reggsiffrorna för humhummare att stiga... Men varför var det så tyst från Fjärde Damen?
Forts följer!
Bodil Carlsson
fredag 1 augusti 2014
Del sju om terrierrasens öden och äventyr. Om hur man med kontakter, historieförfalskning och marknadsföring lyckas med nästan allt man vill...
HUMHUMcomhem.he
HUMHUMcomhem.he
Tredje delen: fortfarande rena påhittet
Det hade de inte, men de lärde sig fort. De hade en del erfarenhet att gå på. Och de fick ett dråpslag att pröva sin offensiva marknadsföring på. Kennelklubben, gamla goda Kennelklubben, the Rock of Ages – hade tagit intryck av forskningsrapporter och lösa rykten bland löst folk och klämde till med att alla humhumvalpar måste ögonundersökas före registrering! Andra Damen ringde KC:s ordförande så många gånger att hans sekreterare började säga att han var bortrest till okänd ort.
Första Damen var smartare. Hon ringde Aspiranten.
- Vad ska vi göra? skrek hon. Sammankalla extramöte i rasklubben och kräva hans avgång?
Aspiranten tog ett djupt andetag. Hennes stund hade kommit!
- Absolut inte, sa hon. Så här ska vi göra...
Första Damen skred till verket omgående. Hon ringde sin systerson, som vid det här laget lyckligtvis var en någorlunda känd konstnär. När tavlan hade torkat efter hans förbättringar, transporterades den och en fotograf till Claridge St, där KC:s oförberedde ordförande fick ta emot den storstilade donationen. Den kunde, föreslog Första Damen, lämpligen hängas på hans arbetsrum. Fotografen blixtrade på och det blev några utomordentligt bra foton, som visar Första Damen leende intill målningen av henne i balklänning med terriern i knät och i bakgrunden en hel hög nytillagda avdödade tålösa romerska fotsoldater. Bildtexten i de större hundtidningarna löd:
”Framstående humhumuppfödare: Vi får aldrig sluta älska,
förstå, minnas och respektera vår ras sanna historia!”
Första Damen ser rättframt rakt in i kameran, med handen behagfullt vilande på den förgyllda ramen där plaketten med hennes kennelnamn blänker diskret. Kennelklubbens ordförande är förstås också med i bild, men han sitter ner och ser rätt matt ut. Några besök på redaktionen för KC:s tidskrift resulterade i att det publicerades ännu ett foto av evenemanget, men där ser karln ut som om han ska till att börja gråta. Redaktionschefen är en försynt liten man och Första Damen har en imponerande framtoning, när hon sätter den sidan till. Dessutom råkar hon vara moster till den domare som ska döma redaktionschefens sysslings hund nästa helg och även i övrigt har de många gemensamma bekanta. Den korta artikeln fick rubriken ”Rörd till tårar”.
Det sammantagna genomslaget var inte att förakta. Tajming är allt i offensiv marknadsföring, så dagen efter att KC:s tidning kommit ut öppnade hemsidorna eld.
Det hade de inte, men de lärde sig fort. De hade en del erfarenhet att gå på. Och de fick ett dråpslag att pröva sin offensiva marknadsföring på. Kennelklubben, gamla goda Kennelklubben, the Rock of Ages – hade tagit intryck av forskningsrapporter och lösa rykten bland löst folk och klämde till med att alla humhumvalpar måste ögonundersökas före registrering! Andra Damen ringde KC:s ordförande så många gånger att hans sekreterare började säga att han var bortrest till okänd ort.
Första Damen var smartare. Hon ringde Aspiranten.
- Vad ska vi göra? skrek hon. Sammankalla extramöte i rasklubben och kräva hans avgång?
Aspiranten tog ett djupt andetag. Hennes stund hade kommit!
- Absolut inte, sa hon. Så här ska vi göra...
Första Damen skred till verket omgående. Hon ringde sin systerson, som vid det här laget lyckligtvis var en någorlunda känd konstnär. När tavlan hade torkat efter hans förbättringar, transporterades den och en fotograf till Claridge St, där KC:s oförberedde ordförande fick ta emot den storstilade donationen. Den kunde, föreslog Första Damen, lämpligen hängas på hans arbetsrum. Fotografen blixtrade på och det blev några utomordentligt bra foton, som visar Första Damen leende intill målningen av henne i balklänning med terriern i knät och i bakgrunden en hel hög nytillagda avdödade tålösa romerska fotsoldater. Bildtexten i de större hundtidningarna löd:
”Framstående humhumuppfödare: Vi får aldrig sluta älska,
förstå, minnas och respektera vår ras sanna historia!”
Första Damen ser rättframt rakt in i kameran, med handen behagfullt vilande på den förgyllda ramen där plaketten med hennes kennelnamn blänker diskret. Kennelklubbens ordförande är förstås också med i bild, men han sitter ner och ser rätt matt ut. Några besök på redaktionen för KC:s tidskrift resulterade i att det publicerades ännu ett foto av evenemanget, men där ser karln ut som om han ska till att börja gråta. Redaktionschefen är en försynt liten man och Första Damen har en imponerande framtoning, när hon sätter den sidan till. Dessutom råkar hon vara moster till den domare som ska döma redaktionschefens sysslings hund nästa helg och även i övrigt har de många gemensamma bekanta. Den korta artikeln fick rubriken ”Rörd till tårar”.
Det sammantagna genomslaget var inte att förakta. Tajming är allt i offensiv marknadsföring, så dagen efter att KC:s tidning kommit ut öppnade hemsidorna eld.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)