VEM BEHÖVER LYSAS RÄTT?

Den gamla tiken är borta. De tände ett ljus och satte på golvet intill oss för att hundens själ skall veta vart den skall ta vägen. Jag tror att hon är hemma igen, för jag ser henne ur ögonvrån hela tiden. Lilltiken väntar på henne, när jag ropar att det är mat, och står en stund tveksam innan hon lommar in för att äta. Veterinären har större erfarenhet av sjuka hundar och om hon säger diskbråck med svår smärta, så har hon säkert mera rätt än jag, som tänker på något som växer i lilla bäckenet. I vilket fall höll smärtlindringen ett par veckor.

Sedan blev alltsammans värre igen, stelheten och inkontinensen och tröttheten. Hon, som brukade sova under min ena arm, började dra sig undan. Hon låg orörlig på samma fläck på hallgolvet, ensam, natten igenom. Skotträdslan har plågat henne i åratal och nu tog den  över henne dagtid. Det gick inte att få med henne åt sydväst, där den skjutande grannens hus ligger, så hon gick alltid åt nordost, korta spända promenader i väntan på nästa skott. Behövde vi runda ett träd eller ett snår, så skulle det rundas åt nordost, även om det var besvärligt för henne att ta sig fram. Ljudet av ett hammarslag paralyserade henne.

Så måste vi vända till sist och gå tillbaka, i den fasansfulla riktningen. Det krävdes ett tag i halsbandet och ett skarpt kommando för att få henne med hem. Lilltiken, som alltid har sett upp till sin beskyddande mamma, var bestört. Min gamla tik darrade. Hon som jagade bort två fullvuxna vildsvin, när valparna var små; hon som var beredd att försvara allt som hörde till oss – hon skakade.

Så när hennes huvud låg där i mina händer i veterinärens rum och blicken blev tom, så ville jag be henne om förlåtelse. För att jag tog hennes liv ifrån henne, för att jag skickade iväg henne ut i ingenting, för varje gång känns det lika otillåtet; men ännu mera för att jag inte hade förståndet att göra det tidigare.

Jag önskar att jag kunde få er att se hur hon lärde sina halvvuxna valpar att lokalisera vilt – så noggrant och övertydligt att en människa kunde se signalerna och lära sig. Jag önskar att ni kunde ha sett dem, alla tre, ständigt ljudlöst talande med varandra om vad som hände i omgivningen. Jag önskar att ni kunde ha sett dem som vuxna hjälpas åt med att spåra en flock förrymda kvigor: en långdistansande spårande collie på var sida av grusvägen och Lilltiken, den impulsiva snabba, sicksackande sig fram, upptagen med att markera var någon rymling hade tagit ett skutt upp på vägrenen och sedan vänt tillbaka igen. Jag önskar att ni har fått uppleva hur det känns att samarbeta med sådana hundar.

Jag önskar att ni kunde ha fått se den gamla tikens ögon lysa upp mot ett barn.

Jag önskar att ni hade kunnat se ansvaret hon tog för oss.

Jag önskar att ni hade fått se hur vacker hon var när hon log.

För jag måste ändå tro, att om ni hade sett det, ni som leder SKK och SBK, så hade ni aldrig tillåtit något så destruktivt som anlaget för fobisk rädsla att breda ut sig i en ras så som det har fått göra i vår.

Vem behöver ett ljus som leder hem igen? 
Inte hon. Hon är hemma, i en flock som bara finns i mitt minne nu.
Men var är ni? 

Bodil Carlsson