NO DINKY DOGS

Häromsistens stod jag på en prydlig gata i ett prydligt villaområde i en större stad. Välklippta gräsmattor med ett välplanerat blåviolett utropstecken av meterhög iris; för de mer vildsinta individualisterna en oväntad jättevallmo i lysande rödorange. Kortsnaggade äppleträd. Välputsade bilar. Ingen kör Skoda. Stora fönster för de andra att se in genom. DINKY: Double Income No Kids, fast just där just nu har hela livsstilsgänget blivit småbarnsföräldrar. På eftermiddagen pushar vältränade mammor sina barnvagnar uppför de branta backarna, lastar ur kassar och småfolk och börjar renovera fasaderna. På varje trappa står ett likadant olivträd i en likadan plåthink.

Där stod jag hur som helst och rökte, så asocial och sunkig som det går att bli i en sådan omgivning. Tills det dök upp något ännu mera oväntat än en rökare.  Det händer inte ofta att jag blir oroad av av möta hundar, men de som dök upp nere i backen lyckades åstadkomma det: jag flyttade mig till andra sidan av gatan. Those were no dinky dogs och jag tyckte inte om blicken på den som gick först.

Två storvuxna killar, en fullvuxen och så, ett halvt steg bakom, en i övre tonåren. Pitbulls. Hundarna rörde sig ledigt, spänstiga kroppar med muskler som rep över bogarna, synbart slankare och mer vältränade än den unga tjejen som kom efter dem. Ja, hon hade huvtröja och nej, hon var ingen dinky - fast hon kan mycket väl ha varit den rasens Gunvor af Klinteberg* ändå, det vet jag. Någonstans lösmotioneras i vilket fall de där hundarna. Ofta.

Den första hunden glodde svart på mig, matte ryckte till lite i kopplet och mer var det inte. Jag hade ingen egen hund med och vet inte vad som skulle ha hänt då. De tre besökarna i villakvarteren fortsatte backen upp i riktning mot stadsparken.

I brist på annat läser jag senaste Brukshunden på tåget hem och blir alltmer förundrad. SBK:s kongress debatterade i år än en gång förslaget att SBK skulle ta sig an mondioring. I Brukshunden ser man att de nordiska länderna beslutat inte tillåta tävlingsformen. ”En anledning är att inte väcka den politiska frågan om skyddsarbete och i förlängningen om farliga hundar”, står det. Det finns också ett CS-protokoll från SKK, som uttrycker saken lite annorlunda. De hundarna i de händerna är ofarliga, säger CS. Problem kan komma längre fram, när deras avkommors avkommor säljs och hamnar i helt andra händer. Nu har jag sett mondioring på YouTube och upptäckt en sport, som jag gärna skule vilja titta på och stampa med fötterna och vissla åt. Publiken trivs. Hundarna verkar ha stenkul och de vet exakt vad de ska göra: precis det husse säger och fort som blixten! Figgarna har inte ens handskydd; deras fotleder och deras ansikten är lika oskyddade som deras förbaskade ytteröron. Det värsta som skulle hända mig och barnbarnets åkkärra inne på en mondioringplan är en förväntansfull hund som tvärnitar framför mig och bara hoppas på att husse vill godkänna tanten som bus och ge klartecken för attack. Utan klartecken – ingen attack.

CS har rätt, mondioringmallarna i de händerna idag är inget problem. De är ett extremfall av brukshundsrasernas ena utvecklingspol – extremt snabba, extremt uppmärksamma, extremt lättstyrda. CS har också rätt i att i morgon och i andra händer blir de hundarna lätt något annat.

Men det finns en sak som CS inte verkar se.

För ett år sedan berättade en hunderfaren tjej att det finns stadsdelar i Stockholm dit hon inte vågar gå med sina whippets. Här kom anledningen, här kom den stadsdelen, marscherande rakt genom Dinkytown. Det behövs inga mondioringtävlingar för att väcka de politikerbjörnar som sover, när farligahundspöket promenerar genom deras bostadsområden på väg till stadsparken mitt på blanka eftermiddagen.

Bodil Carlsson

*Gunvor af Klinteberg, legendarisk rottiskvinna som bl a singlehanded kämpade ner SKK och fick igenom kuperingsförbud för sin ras. Honour!