Hon som kunde ha varit jag - hon som var jag för snart trettio år sedan! - henne stötte jag ihop med oförhappandes.
Veterinärkliniken där vår gamla tik försvann samtidigt som lilltiken opererades för en hudtumör - den kliniken har en våg i entréhallen. Folk i trakten brukar ta en sväng inom för att väga sina hundar. Så där stod jag, eller - om man skall vara ärlig - jag vankade med en blöt pappersnäsduk i handen, medan jag väntade på Lilltiken och på det preliminära beskedet om hur hudtumören såg ut. Och folk kom in.
Först en äldre man med en dito småvuxen variant av en ras som i större storlek är en bruksras. Mannen drog en stor suck av lättnad, när han såg siffrorna. Hon hade i allafall inte gått upp!
Det var han tacksam för. Han berättade, att hans lilla tik hade haft armbågsfel från första början, hade haft svårt för att gå - och han, som inte begrep det, som inte visste, hade försökt tvinga med henne för att hon skulle få motion. Han såg inte glad ut, när han sa det.
Men tiden hade gått, med den ena veterinärundersökningen efter den andra, och till sist hade hon fått sin diagnos och fått åka till en specialistortoped i en annan del av landet för att bli opererad. Och tänk att det hade gått så bra!
Nu gick den lilla tiken på simning en gång i veckan och så såg husse till att komma in och väga henne med jämna mellanrum.
- Och hon har nästan blivit valp igen, förstår ni! Hon vill leka!
Tiken var nio år nu, så man kan tycka att det var på tiden. Det tyckte hennes husse också. En annan man i samma ålder stod också där och väntade och det blev ett kort men livligt samtal om uppfödare. De var så hjärtligt överens som man kan bli: hunduppfödare har inget annat intresse än att tjäna pengar!
Men visst har de andra intressen. Exteriöravel, till exempel.
Nästa besökare till vågen var en ung kvinna med en korthårscollie, en fin tik som rörde sig bra och inte var mer nervös än vad en hund har rätt att vara i en sådan omgivning. Matte var stolt över sin första hund. Jo, visst var hon fin! Fast hon var snabb med att ursäkta sig för utseendet, för hunden hade ju tyvärr inte såna öron som collie skall ha. Ståndöron! Det hade ägaren fått klart för sig att det inte var okey.
Tiken hade också små små ögon, som inte fyllde ut ögonhålan och därför såg ut att ligga för djupt inne i huvudet. Det hade ägaren ingen aning om. Den informationen hade hon inte fått.
Det där var jag för många år sedan - visste vad uppfödaren hade sagt till mig och inte ett dugg mer.
Så när jag läste i Brukshunden, att SKK:s vd hade kommit med goda råd till SBK:s kongress i maj, så blev jag väldigt glad. Ulf Uddman skall ha sagt, att SBK inte skall vänta sig stigande intäkter - vilket troligen betyder "Hoppas inte på hjälp från oss!" - utan måste tänka på att skära sina kostnader i stället. Och så borde man investera!
Det där sista är alldeles utmärkt. Inte bara SBK utan hela SKK borde investera en väsentlig del av sina intäkter under ett antal år framöver. I en obligatorisk utbildning i anatomi och fysiologi för varenda uppfödare, som önskar få vara medlem i någondera organisationen. Så att vi slipper folk, som inte begriper skillnaden mellan en smaksak som formen på ytterörat och det biologiskt icke förhandlingsbara i ögonglobens storlek!
Då kanske vi med tiden skulle få slut på samtal om renrasuppfödarnas intresse för pengar i väntrummen på veterinärklinikerna.
Och kanske rentav få något att bräcka blandrasuppfödarna på Blocket med?
Bodil Carlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar