I väntan på skjutsen och eftersom väskan redan är packad och födelsedagsrosen inslagen - låt mig kort berätta något som inträffade på ett stort skånskt sjukhus i slutet av förra året. Region Skåne är förmodligen i s k världsklass på hemmaplan, när det gäller nedskärningar och antalet Lex Maria-anmälda dödsfall där brist på sjukhusplats misstänks vara en del av förklaringen, men det stör inte Region Skånes politiker. Som sagt, verkligheten och bilden av verkligheten separerar alltmer i vissa former av organisationshierarkier: ju högre upp över terrängen man kommer, ju bättre gäller den egna kartan.
Jo! En grupp sköterskor och läkare inom tumörsjukvården hade oroats länge över nedskärningarna utan att de tyckte att ledningen lyssnade på dem. Så de skrev tillsammans en artikel, en sakligt hållen artikel, i Sydsvenska Dagbladet och påtalade saken.
Storchefen blev mycket upprörd. Chefen blev inte upprörd över sådant som förlängda väntetider och platsbrist. Chefen blev upprörd över att uppgifterna hade publicerats. I tidningen, där alla kunde läsa dem! Chefen ansåg, vill jag minnas, att det kunde minska patienternas förtroende för sjukhuset (och därmed, underförstått, förstås för honom själv som chef för den delen av verksamheten och det skulle ju vara riktigt illa). Chefen kallade de skyldiga till ett möte, där de fick veta att de som underlydande inte hade hanterat saken rätt. De hade fått förtroendet att känna till fakta. De hade inte rätt att sprida fakta. Då kan man kanske inte ha sin småchefspost kvar!
Storchefen hette Carsten Rose och sist jag hörde talas om detta var när tryckfrihetsjuristerna övervägde att åtala honom.
Det räddaste SKK och SBK är för är nog inte fallande reggsiffror, utan ett rasförbud eller flera. En ras här p g a uppseendeväckande exteriörvansinne, a la shar-pei; en ras där p g a en stor svart rubrik för mycket ackompanjerad av ett fradgande närporträtt på något som i a f vagt liknar en rottweiler. Det kan man förstå. Men rätt åtgärd är knappast att stänga in siffror i fack där man hoppas att politikerna inte ska få syn på dem och de stöddigaste egna uppfödargrupperna inte ska börja ringa och mejla.
Jag tror att det var precis det som hände, när två statistikkunniga personer la ut MH-siffror om SBK:s raser på nätet. Det som var illa var inte att det rörde sig om "en sluten grupp" - gruppen är ju bevisligen inte mera sluten än att uppgifterna om siffrorna spreds med blixtens hastighet. Det som var riktigt illa var att gruppen inte var sluten nog!
Att komma dragande med begrepp som "förtroende" i det sammanhanget blir liksom lite tveeggat, SBK.
Bodil Carlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar