SOM VANLIGT!

Som vanligt är det högt tonlägge i vissa grupper på facebook och som vanligt inser jag hur lite jag förstår. OM jag fattar det rätt, är det stor upprördhet över att Collieklubbens hemsida - rasklubbens officiella sida på facebook - inte vill länka till en sluten grupp, där det diskuteras collie. Eller mja, det diskuteras snarare rasklubbens aktuella styrelse och hur kass den är och hur fel den har gjort.
Personligen är jag än en gång tacksam för att rasklubbens sida inte innehåller en länk som ovana människor från den vanliga världen kan halka in genom- ni vet, såna där färskingar, som vi själva var för längesen, folk som kanske bara börjat fundera på att skaffa valp och inte är vana vid tonläget och redan avtrubbade. Det pratas om censur från rasklubben. Det sägs att vissa ospecificerade uppfödare avlar på sjuka hundar och att någon förfalskar MH-uppgifter och så kommer en kränkt monolog om hur någon blogg någonstans sprider bara ljuger och förtalar en viss person av hjärtans lust - ja, det är väl den här bloggen, antar jag.
 Det är ingen som skräder orden och det mycket förbittring. Den enda slutsats en outsider kan tänkas dra av tonläget är väl att antingen har denna  hundras en styrelse som har en stor skruv lös... eller så har ett antal av medlemmarna det.  Inte fasen lär någon vettig person frestas att köpa en valp efter att ha kikat in!

Japp, nu kommer jag att anses som styrelsens köpta skrivande lakej och ödmjuka tjänare igen. Det bjuder jag på. Varsågoda! Men så här är det. OM rasklubbens styrelse, eller SBK, eller SKK, en enda gång hade försökt att hindra den här lilla bloggen  att - som ett rent exempel - publicera statistiken för antalet collies, rottisar och schäfrar efter föräldrar med brutna eller otillfredsställande MH som under en viss tidsperiod hade kommit till världen och registrerats med SKK.s goda minne, så hade f-n tagit bofinken. DET hade varit försök att bedriva censur. (Ingen har gjort något sådant försök.) Å andra sidan har jag faktiskt inte begärt att SKK skulle länka till bloggen på sin officiella hemsida. Ingen organisation jag känner till direktkopplar till källor som efter bästa förmåga ger organisationen en rak höger. Är det förvånande?
OM rasklubbens styrelse hade kontaktat den slutna facebookgruppens medlemmar och försökt stoppa dem  genom att exempelvis hota med uteslutning, lovat att KEP:pa deras hundar på varenda utställning till kingdom come, ringt obehagliga telefonsamtal eller annars ingripit i diskussionen - DET hade varit försök att bedriva censur.  Har någon i styrelsen gjort det?

Deltagarna i den slutna gruppen ÄR I SIN FULLA RÄTT ATT KRITISERA STYRELSEN. OK? Det är en grundläggande demokratisk rättighet, det är en självklarhet och det är nödvändigt i alla organisationer. Det gäller både för medlemmarna i organisationen och för dem som står utanför. Kort sagt, det är mycket bra att det finns en sådan sida! Hade litet mer rakt ifrågasättande varit vanligt tidigare i vår och i andra rasers  historia, så hade kanske deras  framtidsutsikter sett lite bättre ut idag. Fram för mer diskussioner!
Men för guds skull - ni kan väl inte vänta er att rasklubbens ansikte ut mot den hundintresserade vanliga människan skall leda nyfikna valpspekulanter rakt in i ett uppskruvat  internt praktbråk? Styrelsen är så vitt jag kan förstå OCKSÅ I SIN FULLA RÄTT ATT INTE LÄNKA!

Bodil Carlsson




.

KONSTEN ATT GÖRA SJÄLVMÅL

Ulf Uddman gör flera intressanta påståenden i sin ledare Nya grundregler! i HS Special. Hur de hänger ihop med varandra är en annan femma. Men låt oss spalta upp vad SKK:s vd säger!

1) Uddman säger, att uppfödare inom SKK har bara fått fler och fler regler att hålla reda på. SKK skickar information om reglerna 4 ggr om året i HS Special, men det hjälper inte. Det är lika många anmälningar om regelbrott bland uppfödarna ändå! Uddman tror att den logiska slutsatsen är att det är reglerna som ställer till det.
Det är hundvärldsversionen av det klassiska skämtargumentet om hur man över en natt får slut på alla brott  och stänger domstolarna för gott. Upphäv alla lagar! Om allt är tillåtet, är ingenting olagligt.
Nej, det är ju sant. Men inte många tar det resonemanget på allvar. Gör SKK:s vd det?

2) Uddman säger, att drygt hälften av uppfödarna under en femårsperiod bara föder upp en enda, eller max två,  kullar. Uddman säger att med så långt emellan är det lätt att tappa kollen på reglerna mellan varje ny kull. Någon annan skulle kanske tycka att med så gles uppfödning har man tid att uppdatera sig.  Och om mer än hälften av uppfödarkåren föder upp så få hundar,  måste  ju den mindre halvan vara desto flitigare, för de svarar ju för alla de andra kullarna.  Desto större skäl för dem att hålla kollen, inte sant?

3) Uddman säger att han är "fullständigt övertygad" om att "vi alla inom sin ras i allt väsentlighet (sic!) ställer sig bakom ...//...RAS, hälsoprogram, valpregistreringsregler etc." Uddman kanske verkligen tror på detta, men då borde han faktiskt inte vara så lättövertygad. Vi är alldeles för många som vet att det inte är så det är. Inom  de raser jag känner till finns uppfödare som tar RAS och hälsa på stort allvar och lägger mycket tid och pengar på att kvalitetssäkra sina avelsdjur och sin uppfödning så långt det är möjligt... och så finns resten. De gör inte så mycket i den vägen. De gör det de absolut måste och de klagar högljutt över att de måste. De prioriterar andra saker. Och de brukar vara duktiga på att höra av sig till SKK med sina synpunkter. Eller hur, Uddman?

4) Uddman säger - och här kommer han slutligen till saken - att i Danmark ökade antalet regler för hundaveln till 250 stycken - men inte för varje ras, väl, Uddman? - och att registreringarna föll från 40 000  till 20 000 per år. Det måste ha svidit någonstans för DKK. Så det man gjorde för att säkra aveln på fysiskt och bruksmässigt fullgoda hundar, eller hur det nu står i grundreglerna, var att slopa regelverket och låta varje rasklubb köra med egna rekommendationer i stället. Och si! det gick vägen! Efter bara ett år säger DKK att antaler registrerade valpar ökade kraftigt...
... och man undrar: HURDANA VALPAR? Temperament?  HD-bakgrund? Inavelsgrad? Rasbundna sjukdomar?Och man undrar: VEMS valpar började plötsligt reggas igen?...
...men det framgår tyvärr inte. Däremot framgår att  deltagandet på utställning också ökade under detta jubelår. Så SKK:s vd drar slutsatsen, att Sverige skall göra likadant.

Men vad var det som hände? Var det på det viset, att uppfödare som hade bojkottat DKK genom att sälja oregistrerat kände sig tillräckligt kliade under hakan och gick med på att regga igen och glada återvände till ringen med sina snygga avelshundar?
 Eller var det så, att en kategori av uppfödare, som hellre sålde oreggat än la ut cash och besvär på hälsoundersökningar, nu tyckte att om allt som krävdes var att pynta in registreringsavgifter, så kunde det vara värt det, om man fick en kvalitetsstämpel från DKK i gengäld? Eller både och?
Är det i så fall en  framgång för renrasaveln? Eller är fokus på registreringsavgifter ett självändamål för SKK och var kommer pratet om alla hundägares organisation i så fall in i bilden?  Blir självändamålet inte ett praktsjälvmål i konkurrensen med blandrasuppfödarna på lite sikt? Det säger Uddman inte något om.
Vad säger ni uppfödare?

Bodil Carlsson

THE SELL- OUT MAN

Självklart är det så, att om man vill se hälsoproblem hos hund, så skall man gå till en veterinärklinik och titta. Renrashundar har troligen oftare veterinärvårdsförsäkring och bara av det skälet kan man förvänta sig att få se dem överrepresenterade i klinikernas väntrum. Så måste det vara. Ändå kom jag ut från den kliniken inte bara med ett halsband utan hund och ett hål i hjärtat, utan med ett frågetecken i tanken. Under en timmas väntan på min nyopererade tik hade jag avlivat min tredje svårt skotträdda collie - visst, hon var gammal och allvarligt sjuk, men skotträdslan, och golvrädslan,  hade funnits långt tidigare och i efterhand är det lätt att se hur det inskränkte både hennes och vårt liv. Jag borde ha låtit henne få slippa rädsla och förödmjukelse tidigare. Jag träffade en dvärgschnauzer med dubbelsidigt armbågsfel, på ålderns höst opererad och simtränad till någorlunda smärtfri rörlighet. Jag träffade en fin collietik med för små ögon. Och på klinikens anslagstavla med tackkort från  djurägare hittade jag två namn, som jag kände igen. Två människor som tackar veterinären  för den sista hjälpen. Fotot är taget i hemmiljö och visar en vacker dobermann. Jag  vet hur älskad den hunden var. Jag vet hur mycket hans ägare våndades före beslutet och hur de har sörjt efteråt. Han avlivades, sex år gammal, för att hans knäleder och höftleder inte längre gick att göra något åt.
Nu tänker ni, att så här känns det ju, när man sörjer över något.  Bara negativ information registreras: det som inte passar in i det mörka stämningsläget sorteras bort. Man ser inte allt det friska. Det är förstås också sant. Men igår, när Collieinfo fick en första städning för att aktualiseras, tittade jag länge på ett papper från 1925. En tävlingsannons för sjukvårds- och skyddshundar. Den riktar sig till airedaleterrier, collie, boxer, rottweiler, dobermann och schäfer. Det var de dugliga arbetsraserna då. Vad är kvar av dem idag?  Hur ofta ser man airedaleterrier och dobermann? Hur ser tidsperspektiven ut för rottis?
Vad har vi gjort av collien?


SKK:s vd har en plan för de renrasiga hundarnas framtid. Han lägger fram den i en ledare i senaste Hundsport Special. Jag rekommenderar alla att läsa den ledaren. SKK:s vd uttalar sig om policyfrågor inom hundaveln, som om han vore SKK:s valde ordförande och inte dess högst avlönade tjänsteman, anställd för att göra det som CS säger åt honom.  Roll och uppdrag är inte det enda Ulf Uddman skickligt  blandar ihop i den texten. Det som påtalas som ett problem - småuppfödares påstådda svårigheter att hålla sig ajour med ett regelverk för sin avel - hänger inte alls ihop med det föreslagna botemedlet. Som är att sälja ut seriösa uppfödare och deras arbete med hälsa och stabilitet och i stället smickra de oseriösa tillbaka in i registreringsfållan genom att  avskaffa alla regelverk för hundaveln.
...  så att mer cash klirrar in i kassan för den registrerande enheten, som råkar vara SKK under ledning av en ambitiös ekonom.

Fortsättning följer. Vill Brukshunden publicera de här inläggen på sin möjligen avsomnade debattsida, så  hjärtligt välkomna! De kommer i vilket fall att skickas till CS med begäran om en kommentar.

Bodil Carlsson

DEN DÄR UNGA VALPKÖPAREN...

Hon som kunde ha varit jag - hon som var jag  för snart trettio år sedan! - henne stötte jag ihop med oförhappandes.

Veterinärkliniken där vår gamla tik försvann samtidigt som lilltiken opererades för en hudtumör - den kliniken har en våg i entréhallen. Folk i trakten brukar ta en sväng inom för att väga sina hundar. Så där stod jag, eller - om man skall vara ärlig - jag vankade med en blöt  pappersnäsduk i handen, medan jag väntade på Lilltiken och på det preliminära beskedet om hur hudtumören såg ut. Och folk kom in.
Först en äldre man med en dito småvuxen variant av en ras som i större storlek är en bruksras. Mannen drog en stor suck av lättnad, när han såg siffrorna. Hon hade i allafall inte gått upp!
Det var han tacksam för. Han berättade, att hans lilla tik hade haft armbågsfel från första början, hade haft svårt för att gå - och han, som inte begrep det, som inte visste, hade försökt tvinga med henne för att hon skulle få motion. Han såg inte glad ut, när han sa det.
Men tiden hade gått, med den ena veterinärundersökningen efter den andra, och till sist hade hon fått sin diagnos och fått åka till en specialistortoped i en annan del av landet för att bli opererad. Och tänk att det hade gått så bra!
Nu gick den lilla tiken på simning en gång i veckan och så såg husse till att komma in och väga henne med jämna mellanrum.
 - Och hon har nästan blivit valp igen, förstår ni! Hon vill leka!
Tiken var nio år nu, så man kan tycka att det var på tiden. Det tyckte hennes husse också. En annan man i samma ålder stod också där och väntade och det blev ett kort men livligt samtal om uppfödare. De var så hjärtligt överens som man kan bli: hunduppfödare har inget annat intresse än att tjäna pengar!
Men visst har de andra intressen. Exteriöravel, till exempel.
 Nästa besökare till vågen var en ung kvinna med en korthårscollie, en fin tik som rörde sig bra och inte var mer nervös än vad en hund har rätt att vara i en sådan omgivning. Matte var stolt över sin första hund. Jo, visst var hon fin! Fast hon var snabb med att ursäkta sig för  utseendet, för hunden hade ju tyvärr inte såna öron som collie skall ha. Ståndöron! Det hade ägaren fått klart för sig att det inte var okey.
Tiken hade också små små ögon, som inte fyllde ut ögonhålan och därför såg ut att ligga för djupt inne i huvudet. Det hade ägaren ingen aning om. Den informationen hade hon inte fått.
Det där var jag för många år sedan - visste  vad uppfödaren hade sagt till mig och inte ett dugg mer.

Så när jag läste i Brukshunden, att SKK:s vd hade kommit med goda råd till SBK:s kongress i maj, så blev jag väldigt glad. Ulf Uddman skall ha sagt, att SBK inte skall vänta sig stigande intäkter - vilket troligen betyder "Hoppas inte på hjälp från oss!" - utan måste tänka på att skära sina kostnader i stället. Och så borde man investera!
Det där sista är alldeles utmärkt. Inte bara SBK utan hela SKK borde investera en väsentlig del av sina intäkter under ett antal år framöver. I en obligatorisk utbildning i anatomi och fysiologi för varenda uppfödare, som önskar få vara medlem i någondera organisationen. Så att vi slipper folk, som inte begriper skillnaden mellan en smaksak som formen på ytterörat och det biologiskt icke förhandlingsbara i ögonglobens storlek!
Då kanske vi med tiden skulle få slut på samtal om renrasuppfödarnas intresse för pengar i väntrummen på veterinärklinikerna. 
Och  kanske rentav få något att bräcka blandrasuppfödarna på Blocket med?
Bodil Carlsson

VEM BEHÖVER LYSAS RÄTT?

Den gamla tiken är borta. De tände ett ljus och satte på golvet intill oss för att hundens själ skall veta vart den skall ta vägen. Jag tror att hon är hemma igen, för jag ser henne ur ögonvrån hela tiden. Lilltiken väntar på henne, när jag ropar att det är mat, och står en stund tveksam innan hon lommar in för att äta. Veterinären har större erfarenhet av sjuka hundar och om hon säger diskbråck med svår smärta, så har hon säkert mera rätt än jag, som tänker på något som växer i lilla bäckenet. I vilket fall höll smärtlindringen ett par veckor.

Sedan blev alltsammans värre igen, stelheten och inkontinensen och tröttheten. Hon, som brukade sova under min ena arm, började dra sig undan. Hon låg orörlig på samma fläck på hallgolvet, ensam, natten igenom. Skotträdslan har plågat henne i åratal och nu tog den  över henne dagtid. Det gick inte att få med henne åt sydväst, där den skjutande grannens hus ligger, så hon gick alltid åt nordost, korta spända promenader i väntan på nästa skott. Behövde vi runda ett träd eller ett snår, så skulle det rundas åt nordost, även om det var besvärligt för henne att ta sig fram. Ljudet av ett hammarslag paralyserade henne.

Så måste vi vända till sist och gå tillbaka, i den fasansfulla riktningen. Det krävdes ett tag i halsbandet och ett skarpt kommando för att få henne med hem. Lilltiken, som alltid har sett upp till sin beskyddande mamma, var bestört. Min gamla tik darrade. Hon som jagade bort två fullvuxna vildsvin, när valparna var små; hon som var beredd att försvara allt som hörde till oss – hon skakade.

Så när hennes huvud låg där i mina händer i veterinärens rum och blicken blev tom, så ville jag be henne om förlåtelse. För att jag tog hennes liv ifrån henne, för att jag skickade iväg henne ut i ingenting, för varje gång känns det lika otillåtet; men ännu mera för att jag inte hade förståndet att göra det tidigare.

Jag önskar att jag kunde få er att se hur hon lärde sina halvvuxna valpar att lokalisera vilt – så noggrant och övertydligt att en människa kunde se signalerna och lära sig. Jag önskar att ni kunde ha sett dem, alla tre, ständigt ljudlöst talande med varandra om vad som hände i omgivningen. Jag önskar att ni kunde ha sett dem som vuxna hjälpas åt med att spåra en flock förrymda kvigor: en långdistansande spårande collie på var sida av grusvägen och Lilltiken, den impulsiva snabba, sicksackande sig fram, upptagen med att markera var någon rymling hade tagit ett skutt upp på vägrenen och sedan vänt tillbaka igen. Jag önskar att ni har fått uppleva hur det känns att samarbeta med sådana hundar.

Jag önskar att ni kunde ha fått se den gamla tikens ögon lysa upp mot ett barn.

Jag önskar att ni hade kunnat se ansvaret hon tog för oss.

Jag önskar att ni hade fått se hur vacker hon var när hon log.

För jag måste ändå tro, att om ni hade sett det, ni som leder SKK och SBK, så hade ni aldrig tillåtit något så destruktivt som anlaget för fobisk rädsla att breda ut sig i en ras så som det har fått göra i vår.

Vem behöver ett ljus som leder hem igen? 
Inte hon. Hon är hemma, i en flock som bara finns i mitt minne nu.
Men var är ni? 

Bodil Carlsson

Om monopol, roulett och rasstandard

Det finns ett kort i spelet Monopol där spelaren måste följa denna uppmaning:
”Gå i fängelse. Gå direkt i fängelse utan att passera Gå”.
Du har då gjort dig skyldig till något och måste till skämshörnan direkt, utan månadslön dessutom! Det kan tyckas orättvist men i det spelet finns inget utrymme för tolkningar, där är det klara besked.

Tänk nu om man laddade det verkliga livet med kort från ”Chans” och ”Allmänning”, vilket intressant experiment! Vem som helst kan när som helst vinna oväntade summor pengar, hamna i fängelse eller tvingas betala mer än likviditeten tillåter och gå i konkurs. Ingen vet vem det drabbar, eller när. Precis som rysk roulett. 

Just rysk roulett har en mängd människor ägnat sig åt, inte minst hunduppfödare. Inte med sitt eget liv som insats förstås, utan med hundarnas. För att särprägla, förstärka och framför allt – överdriva. Fast det sistnämnda vill förstås vare sig uppfödare eller domare kännas vid.
Man har lutat sig mot sina egna, och andras, mer eller mindre fantasifulla tolkningar av en rasstandard – detta dokument som av vissa betraktas som en Bibel.

Diskussionen har förts förut: Om alla följde rasstandarden, då skulle hundarna se ut som när rasstandarden skrevs. Alla vet att det inte är så idag eftersom en snabbkoll på nätet visar att många raser ser helt annorlunda ut idag än då - då när rasstandarden skrevs. Och i så fall har denna typ av Bibel spelat ut sin roll.

De många tolkningarna har lett till ett flertal rasers förfall. Alltmedan utställningsrosetterna haglat kring de skenbart framgångsrika uppfödarna har raserna mått allt sämre. Nästan dagligen stöter man på berättelser om hur hundar lider för att uppfödare och domare haft högst personliga tolkningar av en rasstandard. Det kallas visst "domarens fria skön".
Jag kallar det trams.
Det finns inte och har aldrig funnits anledning att särprägla, förstärka eller överdriva en ras exteriör så att den mår fysiskt eller psykiskt illa.

Om det inte är möjligt att uppdatera dessa rasstandarder till de etiska förhållanden vårt århundrade kräver så finns det bara en sak att säga till de uppfödare och domare som fortsätter med sina märkliga tolkningar:
Gå i fängelse. Gå direkt i fängelse utan att passera Gå!

Till er andra önskar vi en trevlig midsommar!

Johan Nilsson

VEM VAKNADE?

En annan sak, som var uppe på SBK:s kongress och vederbörligen skrevs om i Brukshunden, var frågan om andra raser än SBK:s skall få lov att vara med på bruksprov. Varför skulle det vara ett problem?

Jo, de andra raserna har ju bara BPH och därmed inte skottprov. Jag tappade hakan. Jag läste om. Men det stod så. Hur är det med verklighetskontakten?

Så här ser det ut i SBK:s egna raser, enligt uppgifter beräknade från SKK:s officiella statistik med hjälp av Lathunden, som mot avgift kan införskaffas från upphovsmannens företag – och fullt möjliga att ta fram även utan Lathunden, om man bara har tillräckligt med tid:

UNDER ÅREN 1997 – 2011 fanns efter föräldradjur med AVBRUTET MH, FEMMA PÅ KVARSTÅENDE RÄDSLSA eller FEMMA PÅ SKOTTRÄDSLA

LÅNGHÅRIG COLLIE 2 192

ROTTWEILER 912

SCHÄFER 611

Jag kan fortsätta med resten. Men innan jag gör så, har jag två frågor till SBK.

1) Är dessa uppgifter korrekta? Ja eller nej?

  2) Om de är korrekta - vad tänker ni göra åt saken?

Det SBK hittills har gjort är såvitt jag vet att väsa internt för att uppgifterna alls kom ut. SBK vaknade, när siffrorna presenterades i en sluten diskussionsgrupp på nätet.

Vad är tillräckligt öppet för SBK?

Jordbruksverket?

Eskil Erlandsson?

Jag försäkrar – jag skriver gärna till ministern eller till departementet, vilket SBK nu föredrar. Min tredje svårt skotträdda collie lever sina sista veckor. Det är inte försvarligt att låta henne vara så rädd så ofta. Det är inte heller försvarligt att tillåta att en överdriven rädsla växer sig så vanlig inom en ras därför att uppfödare premierat utseende före stabilitet och hälsa i många hundgenerationer.

Jag måste snart ta mitt ansvar som djurägare.

När tar ni ert ansvar som hundorganisation?

Bodil Carlsson

NO DINKY DOGS

Häromsistens stod jag på en prydlig gata i ett prydligt villaområde i en större stad. Välklippta gräsmattor med ett välplanerat blåviolett utropstecken av meterhög iris; för de mer vildsinta individualisterna en oväntad jättevallmo i lysande rödorange. Kortsnaggade äppleträd. Välputsade bilar. Ingen kör Skoda. Stora fönster för de andra att se in genom. DINKY: Double Income No Kids, fast just där just nu har hela livsstilsgänget blivit småbarnsföräldrar. På eftermiddagen pushar vältränade mammor sina barnvagnar uppför de branta backarna, lastar ur kassar och småfolk och börjar renovera fasaderna. På varje trappa står ett likadant olivträd i en likadan plåthink.

Där stod jag hur som helst och rökte, så asocial och sunkig som det går att bli i en sådan omgivning. Tills det dök upp något ännu mera oväntat än en rökare.  Det händer inte ofta att jag blir oroad av av möta hundar, men de som dök upp nere i backen lyckades åstadkomma det: jag flyttade mig till andra sidan av gatan. Those were no dinky dogs och jag tyckte inte om blicken på den som gick först.

Två storvuxna killar, en fullvuxen och så, ett halvt steg bakom, en i övre tonåren. Pitbulls. Hundarna rörde sig ledigt, spänstiga kroppar med muskler som rep över bogarna, synbart slankare och mer vältränade än den unga tjejen som kom efter dem. Ja, hon hade huvtröja och nej, hon var ingen dinky - fast hon kan mycket väl ha varit den rasens Gunvor af Klinteberg* ändå, det vet jag. Någonstans lösmotioneras i vilket fall de där hundarna. Ofta.

Den första hunden glodde svart på mig, matte ryckte till lite i kopplet och mer var det inte. Jag hade ingen egen hund med och vet inte vad som skulle ha hänt då. De tre besökarna i villakvarteren fortsatte backen upp i riktning mot stadsparken.

I brist på annat läser jag senaste Brukshunden på tåget hem och blir alltmer förundrad. SBK:s kongress debatterade i år än en gång förslaget att SBK skulle ta sig an mondioring. I Brukshunden ser man att de nordiska länderna beslutat inte tillåta tävlingsformen. ”En anledning är att inte väcka den politiska frågan om skyddsarbete och i förlängningen om farliga hundar”, står det. Det finns också ett CS-protokoll från SKK, som uttrycker saken lite annorlunda. De hundarna i de händerna är ofarliga, säger CS. Problem kan komma längre fram, när deras avkommors avkommor säljs och hamnar i helt andra händer. Nu har jag sett mondioring på YouTube och upptäckt en sport, som jag gärna skule vilja titta på och stampa med fötterna och vissla åt. Publiken trivs. Hundarna verkar ha stenkul och de vet exakt vad de ska göra: precis det husse säger och fort som blixten! Figgarna har inte ens handskydd; deras fotleder och deras ansikten är lika oskyddade som deras förbaskade ytteröron. Det värsta som skulle hända mig och barnbarnets åkkärra inne på en mondioringplan är en förväntansfull hund som tvärnitar framför mig och bara hoppas på att husse vill godkänna tanten som bus och ge klartecken för attack. Utan klartecken – ingen attack.

CS har rätt, mondioringmallarna i de händerna idag är inget problem. De är ett extremfall av brukshundsrasernas ena utvecklingspol – extremt snabba, extremt uppmärksamma, extremt lättstyrda. CS har också rätt i att i morgon och i andra händer blir de hundarna lätt något annat.

Men det finns en sak som CS inte verkar se.

För ett år sedan berättade en hunderfaren tjej att det finns stadsdelar i Stockholm dit hon inte vågar gå med sina whippets. Här kom anledningen, här kom den stadsdelen, marscherande rakt genom Dinkytown. Det behövs inga mondioringtävlingar för att väcka de politikerbjörnar som sover, när farligahundspöket promenerar genom deras bostadsområden på väg till stadsparken mitt på blanka eftermiddagen.

Bodil Carlsson

*Gunvor af Klinteberg, legendarisk rottiskvinna som bl a singlehanded kämpade ner SKK och fick igenom kuperingsförbud för sin ras. Honour!

FÖRBJUDNA FAKTA

I väntan på skjutsen och eftersom väskan redan  är packad och födelsedagsrosen inslagen - låt mig kort berätta något som inträffade på ett stort skånskt sjukhus i slutet av förra året. Region Skåne är förmodligen i s k världsklass på hemmaplan, när det gäller nedskärningar och antalet Lex Maria-anmälda dödsfall där brist på sjukhusplats misstänks vara en del av förklaringen, men det stör inte Region Skånes politiker. Som sagt, verkligheten och bilden av verkligheten separerar alltmer i vissa former av organisationshierarkier: ju högre upp över terrängen man kommer, ju bättre gäller den egna kartan.
Jo! En grupp sköterskor och läkare inom tumörsjukvården hade oroats länge över nedskärningarna utan att de tyckte att ledningen lyssnade på dem. Så de skrev tillsammans en artikel, en sakligt hållen artikel, i Sydsvenska Dagbladet och påtalade saken.
Storchefen blev mycket upprörd. Chefen blev inte upprörd över sådant som förlängda väntetider och platsbrist. Chefen blev upprörd över att uppgifterna hade publicerats.  I tidningen, där alla kunde läsa dem! Chefen ansåg, vill jag minnas, att det kunde minska patienternas förtroende för sjukhuset (och därmed, underförstått, förstås för honom själv som chef för den delen av verksamheten och det skulle ju vara riktigt illa). Chefen kallade de skyldiga till ett möte, där de fick veta att de som underlydande  inte hade hanterat saken rätt. De hade fått förtroendet att känna till fakta. De hade inte rätt att sprida fakta. Då kan man kanske inte ha sin småchefspost kvar!
Storchefen hette Carsten Rose och sist jag hörde talas om detta var när tryckfrihetsjuristerna övervägde att åtala honom.

Det räddaste SKK och SBK är för är nog inte fallande reggsiffror, utan ett rasförbud eller flera.  En ras här p g a uppseendeväckande exteriörvansinne, a la shar-pei; en ras där p g a en stor svart rubrik för mycket ackompanjerad av ett fradgande närporträtt på något som i a f  vagt liknar en rottweiler. Det kan man förstå. Men rätt åtgärd är knappast att stänga in siffror i fack där man hoppas att politikerna inte ska få syn på dem och de stöddigaste egna uppfödargrupperna inte ska börja ringa och mejla.
Jag tror att det var precis det som hände, när två statistikkunniga personer la ut MH-siffror om SBK:s raser på nätet. Det som var illa var inte att det rörde sig om "en sluten grupp" - gruppen är ju bevisligen inte mera sluten än att uppgifterna om siffrorna spreds med blixtens hastighet. Det som var riktigt illa var att gruppen inte var sluten nog!
Att komma dragande med begrepp som "förtroende" i det sammanhanget blir liksom lite tveeggat, SBK.

Bodil Carlsson

GOD MORGON, SKK!

Den fantasilöse seriemördaren visade sig vara det minsta bekymret med veckan som gick, men Ian Fleming begrep vad det var han såg när han upptäckte bakteriefria zoner runt mögelsvampväxten i odlingsskålarna och hans efterföljare gjorde resten. Moderna antibiotika är små mirakel: idag har dött ris klippts bort från schersminbuskarna av en människa som borde ha legat i en sjukhussäng och kämpat för att få luft.
Under tiden har jag funderat - på förbjudna siffror, på  innehållet i Brukshunden, på  olika verklighetsversioner och andra saker. Inte minst på det här:

"Lyckas vi inte med arbetet att med alla tänkbara medel förbättra våra hundrasers hälsa och funktion så kommer marknaden, d v s de blivande valpköparna, att välja andra hundar än de med stamtavla från SKK och välja uppfödare som inte verkar utifrån våra gemensamma policies och regler."


Det var väl bra sagt? Nu hände sig natten till idag, att en av oss här hemma vaknade klockan tre på morronen och hade svårt att somna om i försommargryningen. Det blev en sväng med tikarna ut i hagen i stället. Överjordisk skönhet. Fullkomlig stillhet. Fågelsång. Paradise is here! Och just då, förstår du, Nils-Erik Åhmansson, som fällde de överjordiskt sköna orden här ovan på Kennelfullmäktige 2011 i ett anförande om testning av mentalitet, sköt  grannen sitt första vildsvin femhundra meter bort. Visst blir man full i skratt?
Om man inte har sin tredje skotträdda hund av samma ras. Då gråter man.
Då undrar man i stället varför SKK inte ser till att göra något åt alla de SKK-anslutna uppfödare som ger fullständigt f-n i era regler och tänker fortsätta sina affärer som vanligt. Man undrar varför det inte är ett mycket tänkbart, eller iögonenfallande uppenbart, medel, att helt enkelt förklara för uppfödare av collie, rottis och schäfer - för att hålla sig de tre mest MH-brutna avelsdjurens topplista - att det inte kommer att gå att regga sådana valpkullar längre. Att det räcker nu!
Man undrar varför det är viktigare att hålla sådana siffror borta från nätet än att göra något åt dem.




Nils-Erik Åhmansson, det blir säkert väldigt bra alltsammans någon gång väldigt långt fram, men jag tänker inte vänta så länge på paradiset.
Det är dags för er att leverera! Du förstår att jag har alltid varit införstådd med tanken på renrasavel; trots alla de biologiska svårigheter den för med sig, så har jag accepterat dem som egenskapsavelns pris. Vill jag ha en hund, som är funtad på ett visst sätt, så får jag acceptera att metoden för att få fram den hunden medför en viss ökad risk för att få  med annat på köpet. Det var inte avsikten, men det blev konsekvensen av den avelsmetoden. Så jag har trott på grundregler och organisationsmål, som att SKK skall bevara de stamtavleförsedda hundarnas hälsa och uppfödarnas observans av grundregler, och att SBK skall svara för bruksrasernas användbarhet. Vackra ord blommar ymnigt i förgunden av den bilden. Som en apelkvist i slutet av maj.
I bakgrunden, Nils-Erik, ser man en fårskalle. Och jag börjar misstänka att det är jag.
Vad har du att säga om saken?


Bodil Carlsson

JA HERREGUD!

Här var det  på gång med en kommentar till Collieklubbens styrelses svar på frågor. Och ett försök att förstå vad det är som har hänt och händer. Och hur SBK tycks reagera på statistik om avelsurval och vad man gör när en i och för sig förståelig princip - som  en organisations önskan att ha koll på vad som sägs om saker som är viktiga för den - ställs mot en viktigare princip. Som allmänhetens rätt till information och vår rätt att lägga fram korrekta siffror utan att fråga om lov. Vem äger kunskap?
Allvarligt - vem ÄGER kunskap?

Jag förstår bara delar av styrelsens svar. Men jag förstår faktiskt inte riktigt alla frågor heller. Varför har styrelsen gått från en extrem till en annan, är en fråga.
Hur så? Vilka extremer? Styrelsen har gått från att förfölja vissa uppfödare och medlemmar med granatkastare och AK4:or till att lägga sig platt på rygg för samma gäng?
Efter flera års slit med att försöka rätta till  problemen med colliens mentalitet har styrelsen plötsligt genomgått en kollektiv personlighetsförändring och skiter i vilket? Slitit av sig den leende masken och avslöjat sig som delar av Nordkoreas regering?
Tror jag inte. Helt klart har något hänt, men vad? Och varför?


Det tål att fundera  på, men jag tror att förändringar väldigt sällan kan förklaras BARA med att en eller flera personer är koko i huvudet. Eller svinelaka. Folk reagerar i tvära svängar under press och ofta är pressen på organisationsnivå. Men hur ser den ut?
Vet ej, men det som är klart är att den lille mannen nere i Jönköping för andra gången på fyra veckor har smittat ner gamla mormor med vad som rimligen måste vara en pingpongande streptokockinfektion från dagis. Så här tänks inte, här has feberfrossa och förbaskat ont i mest hela kroppen och på tio timmar i kökssoffan har det inte blivit mer än en ovanligt tråkig seriemördare att ta sig igenom.

Bodil Carlsson

VARFÖR TÄVLA?

För vem är det frågan, Johan? Om man ska tävla eller inte? Inte för hundarna! De tävlar aldrig, de jobbar. De gör sitt. Spåren börjar vakna i näsan på dem när de är halvårsgamla. Vår del i det är att haka på, för ingen människa har något att tillföra när det gäller att lära en hund något om spår.
Vår del är att lära oss bonda med hunden, så att hunden förstår vad vi ber den om och så att vi förstår vad  hunden säger om spåret. Hur det  går till har jag aldrig slutat förvånas över, för att skicka och ta emot meddelanden mellan två arter är inte en självklar sak -  men det fungerar.
Skulle jag våga bo där jag bor utan hundar? Inte säkert. Hundarna håller mig informerad om vad som finns omkring mig och vad som avviker från det vanliga. De är mina sinnesförstärkare och mina varnare. Jag vet om det är stort eller litet, älg eller rådjur, vildsvin eller räv, som finns i närheten, därför att hundarna vet. Idag är det en upplevelse att se hundarna påtala ett vildsvin som sover fredlig middag i ett tätt snår, så att vi  diskret kan passera förbi. I morron kan det handla om annat. Enstaka bönder i närheten börjar skjuta för att freda sina grödor och vildsvin är inte lättskjutna. Hade det varit ett  skottskadat vildsvin då i vintras, hade jag varit mer än bara glad för signalen.
Hur tävlar man i omvärldstolkning?


Tidigt i våras mötte vi grannbonden i traktor längs en hans skogsvägar och han fick syn på oss och klev ur för att visa mig något. Han var i färd med att kapa nerhängande unga grenar från träden längs vägen, så att de inte skulle skymma sikten och repa vindrutan på traktorn, och han kom emot oss med grenlien höjd - ett mer än två meter långt skaft med ett vasst blad. Gamla tiken tog ett enda steg fram mot honom med rest svans, stampade till med en framtass och gav till ett kort skall - DU DÄR!
Han tvärstannade. Han är inte hundvan, men han förstod vad hon sa. Han såg att hon såg den resta lien som ett vapen och det hade den sannerligen kunnat vara,  även om jag inte förstår hur hon kunde veta det. Han hängde upp grenlien i närmsta träd och sänkte axlarna innan han gick vidare mot oss. Gammeltiken sänkte för sin del svansen och stod kvar där hon stod,  avvaktande men inte ovänlig. Lilltiken låtsades att hon hade hittat ett intressant spår och närmade sig för att kolla av hans stövelfot. Med det luktsinnet är det inte otroligt att hon kom ihåg honom.
Hon träffade honom senast på så nära håll för åtta år sedan. Samme man höll på att bränna möglig halm på ett fält och lilltiken - som var ett år då - ställde sig omedgörlig i kopplet och vägrade gå förbi. Hon skulle, ensam av de fyra hundarna, iväg dit för att se efter  människorna som rörde sig bland röken och elden, var oskadda. Någon måste kolla av läget.
Hur tävlar man i utökad flockkänsla och social förmåga?
Hur tävlar man i omdöme?

Jag har inget emot tävling med hund, så länge man inte tror att poängen avgör hundens eller ens eget värde. Jag fattar mycket väl att för några ger detta att tävla vall eller bruks eller agility just samma känsla av gemensamt språk och gemensam handling som jag själv upplever i helt andra situationer.  Men numera tror jag också, att man kan tävla en ras till oigenkännlighet lika bra i vall och bruks och agility och annat som genom att tävla i snygghet. Tävlingar handlar med inbyggd nödvändighet om att prioritera det som vinner. Det kan vara pälsmängd eller det kan vara snabbhet, det som spelar roll är att om titlar och poängsummor styr så kommer raserna att förändras. Som det så försiktigt antyddes i den ständigt lika försiktiga Brukshundens senaste nummer, där man gör en timid ansats att prata om bruksrasernas fallande reggsiffror.
Eller som den inte lika försiktige Donald McCaig* sa: Det är när vi slutar behöva hundarna, som nördarna kan ta över.

Trevlig helg! Jag kom från datorbefriade dagar hos familjen och landade i upplopp på Facebook. Jag tycker inte om vad jag läser.  Jag förstår inte riktigt vad det är som pågår här, men för mig ser det ut som om någon handlar under tryck. Varifrån trycket kommer?
För bakgrund, se Collievänner : Bakom siffrorna 13, 15 och 17 januari 2013 och kanske Vem äger kunskap? från den 17 april.

Bodil Carlsson

*Donald Mccaig, killen som blev fårfarmare och BC-människa, i boken The Dog Wars. Bitvis vasst komisk skildring av hur amerikanska kennelklubben försökte ta över hans ras, om än inte smickrande för den officiella delen av hundvärlden.