Lilla Bodil skrek: Men guuud! Denna grind står öppen mot vintern! Hur ska jag hinna?
Gud sa till Bodil: Tid är det ni har för att inte allting ska inträffa på en och samma gång. Tänk på det... and see the glory of the world.
Lilla Bodil sa: Visst, sure, klart jag ska! Men kan du vänta lite? Jag ska bara...
Gud viftade med den allra minsta av sina väldigt många fingertoppar och lilla Bodil låg i kökssoffan med feber och hosta och orkade inte ens tänka på de fem rosgroparna. Icke heller på den sista vindskivan eller gruslassets fördelning över trädgårdsgången. Icke heller på professor Strains tankar om genen för merle eller på en intressant tänkt diskussion med Jordbruksverket om en viss långlivad ponny med den livsförkortande färgen avblekbar skimmel. Lilla Bodil orkade inte ens tänka på en hundpromenad.
Det enda hon orkade var att bläddra i en ovanligt dålig deckare om ett ämne som hade förtjänat en ovanligt bra deckarförfattare...
...och det, Gud, var väl ändå ett onödigt hårt straff?
Ehh, läsare, just a minute...en röst från den sagolika skifferblå hösthimlen sa just något om får. De stressa icke, icke heller gendebattera de, men med nosen i backen uppskattar de för fulla muggar världens skönhet.
Bodil Carlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar