Översättning av mejl från prof Strain den 17 oktober:
Det är inte klarlagt att S påverkar cellvandringen – den kan också (eller i stället) påverka premelanocyternas utmognad till melanocyter. Pre-melanocyterna vandrar från neuralröret hos embryot ut till de slutliga målvävnaderna; utmognaden följer därefter.
Hundar kan inte ha en version av genen SILV i en grupp av celler och en annan i andra celler. Djuret börjar med en enda spermie och ett enda ägg och kan bara ha en enda genotyp, som inte skiljer sig åt i dess olika celler och vävnader.
Bordercolliestudien granskade överdrivet mycket vitt på huvudet som en fenotypsmarkör. De hade inte tillgång till möjligheten att genotypa för S- och M- alleler och försökte därför dra slutledningar utifrån fenotypen. De slöt sig till genotypen utifrån fenotypen men hade ingen möjlighet att avgöra relativ roll för S respektive M när det gällde påverkan på hörseln. Att dra slutsatser utifrån fenotyp har sina risker, vilket i den här studien (som jag granskade) begränsade slutledningarna. Båda generna kan påverka pigmenteringen i olika delar av kroppen – hud/hår, inneröra, iris.
Jag anser det oklokt att förbjuda alla merle/merle-parningar, eftersom det finns otillräckliga bevis för att dessa alltid är katastrofala. Min studie visade på betydande skillnader mellan olika raser. Det förekommer onekligen VISSA dåliga utfall, men det tycks som om de är mera vanliga i de collieliknande raserna. Det finns en hel del fördomar mot merle i allmänhet på grund av en studie som publicerades på tyska för många år sedan om merle (dapple) taxar. Det var en – i mina ögon – mycket illa utförd studie, som av många togs till grund för att helt bannlysa merle. Min egen merlestudie förklarade vad som var fel i taxstudien och varför dess slutsatser var ogiltiga. Jag har skrivit om detta i ett antal rastidskrifter på senare år och ofta fått ordentligt obehagligt gensvar – det finns många nitiska personer som ogillar merle och vill eliminera färgen från sina resektive raser. För tillfället är jag överbelastad och känner mig inte beredd att gå med på att skriva ytterligare artiklar.
________________________________________________
George M. Strain
Professor and Interim Head
Comparative Biomedical Sciences
Louisiana State University School of Veterinary Medicine
Baton Rouge, LA 70803
Voice 225-578-9758 Fax 225-578-9895
Department: http://www1.vetmed.lsu.edu//CBS/index.html
Research: http://www.lsu.edu/deafness/deaf.htm
Men alltså. Den här karln. Jag blir väldigt besviken.
SvaraRaderaNu har jag läst igenom hans studier och för min del är 25% hörselfel på homozygot merle en väldigt hög siffra. 10% på Catahoulas är också en hög siffra. Jag kommer aldrig att tycka att det är ok att para efter en FÄRG och riskera hörselfel. 3,5 % på heterozygot säger också sin del, det innebär att på 1000 hundar så blir 35 st döva på ett eller båda öron. Bara för att man ska ha en färg. Riktigt sorgligt.
Han har även totalt missat att ha en kontrollgrupp. De som tidigare gjort studier har visat att kontrollgruppen ligger på 0% dövhet. Och att då, om hundarna har merleanlag, ligga på allt mellan 3-25% är siffror man bör reagera negativt på.
Precis lika fel som att chansa och avla på ett skotträdd djur för att arvbarheten är "bara" si och så låg samt att man själv inte upplever sin hund som rädd så är det fel att avla på en färg som riskerar att ge djuret fel. Oavsett vad man själv tycker, hur trevliga ens egna merlehundar har varit tidigare, så säger ju även Strains studier detsamma: de riskerar dövhet.
Ytterliggare något som slog mig är att när han diskuterar tax-studien friskt i sin forskning, påstår han att hundarna kan ha fått sämre hörsel p.g.a. sin kennelmiljö och inte för att de är merle. Men då är ju frågan varför kontrollgruppen uppvisade ingen dövhet alls- skulle merle ha varit mer utsatta för dålig miljö menar han? Varför skulle de vara känsligare än kontrollgruppen?
SvaraRaderaHang on a bit, Dijana.... :-)
SvaraRadera