Merle har varit på tapeten av och till i många herrans år, så vad är nytt?
En hel del, faktiskt. Färgen är gammal, men insikterna nya. Renrasiga hundar är gamla som företeelse, men samhället de lever i och sättet som de betraktas på förändras snabbt. Nätet är nytt!
Merle har beskrivits i tjocka böcker som en dominantgen i åtminstone femtio år och kunskapen om vad som kan hända, när man parar med merle med merle är säkert ännu äldre. När fårbönder i Wales ute i obygderna har på känn att något är farligt med den kombinationen, så kan det inte ha varit okänt i den trots allt mera bokvana rasuppfödarvärlden heller. Letar man rapporter om merle, så hittar man strödda studier från sjuttiotalet och framåt, men som med mycket annat inom genetik och biologi så exploderar antalet de senaste tio åren. Jämförelserna mellan vita katter, merle hundar och vittecknade hästar dyker upp i forskningsrapporterna och några år senare hittar man resonemangen på nätet – med de inblandade generna nämnda vid namn. I januari 2010 diskuterade t ex chihuahuafolk på ett svenskt hundforum det förkastliga i att para en merletik - ”vet du inte att merle är en skadlig gen!” Det hade de knappast gjort 2000 och garanterat inte 1990. Nu finns ett DNA-test och det lär inte minska fokus på färgen. Det som kan gentestas måste ju vara värt att hålla ett öga på, inte sant?
Det är inte lätt att vara exklusiv och jättevanlig på en och samma gång. Så länge hundarna med långa stamtavlor och långa namn fanns hos en liten del av befolkningen hände inte mycket: exklusivitet är ett skydd. När de dök upp i vartannat hushåll, började uppmärksamheten byta förtecken. Den var inte bara positiv längre. Olika instanser, kennelklubbar och andra, började tala vackert om djurskyddsaspekter och ärftliga defekter. PDE fick ett jättegenomslag. Hade filmen väckt lika mycket uppseende, om rasrena hundar fortfarande hade varit lika svåra att få tag på som grundkunskaper i biologi?
Hundvärlden och hundorganisationerna drar till sig mera uppmärksamhet än förr och uppmärksamhet av annat slag. Folk vet tillräckligt för att undra. Någon på Jordbruksverket sa: ”Javisst är det vanligare nu att både enskilda och rasklubbar vänder sig direkt till oss för att få besked i olika frågor...”
Någon på SKK sa:” Jo, man märker ju att de är aktiva på ett annat sätt nu, särskilt länsstyrelserna hör av sig...”
I protokollet från AK:s senaste möte – där man beslöt att avel på merle/merle i alla raser är oförenligt med SKK:s regler – hittar man också följande information: ”...flera länder, bl a Nederländerna, allvarligt överväger att förbjuda raser som anses osunda, däribland Cavalier King Charles spaniel.” (min kurs) Hör ni? Det är inte en nationell kennelklubb som diskuterar sina egna regler. Det är en nationell myndighet, som funderar på att till sist sätta ner foten.
Det som är nytt med blue merle är att vi behöver bli bättre på att visa att vi vet vad vi håller på med. Annars ökar risken att vi får anledningar att tänka på gamla talesätt om att slänga ut barnet med badvattnet och konsten att sila mygg och svälja kameler.
Bodil Carlsson
De restriktioner som finns angående registrering i SKK kom från rasklubben i slutet på 80-talet. Gäller merle X merle och sobel X merle. Dubbel merle är förbjudet och sobel X merle är tillåtet, men alla sobelvalpar registreras med avelsförbud.
SvaraRaderaAnledningen är att vid dubbelmerle är risken att 25% av valparna föds som dubbelmerle och en förhöjd risk att vara defekta. Dessa har avlivats vid födseln. Därför har vi i Sverige ingen uppfattning om hur många som har deefekter pga dubbelmerlen. Men det är oetiskt att göra kombinationer där risken är stor när man på förhand vet att det kan födas defekta valpar. Därav den regeln.
Att det blev restriktioner vid avel på sobel merle beror på att merlegenen kan vara svår att se på en sobelmerle. Det behöver inte finnas något blått utan bara mörkare schatteringar, vilket även soblar kan ha. Det hände också att det föddes sobel med blå ögon, något som kom som en överraskning då upfödaren inte visste att det fanna någon blå i stamtavlan. Merlegenen är semiletal och man vill veta var man har den för att undvika att dubbla på den.
Rasklubben har tagit sitt ansvar för att begränsa de defekter som merlegenen kan ställa till med. Att merlegenen skulle ställa till med de defekter som det skrivs om i litteraturen har inte rapporterats i Sverige. Det finns inte ett enda känt fall.
Att merlegenen skulle nedärvas resessecivt stämmer inte, den nedärvs dominant. När man parar merle med trefärgat blir en hund med merlegen alltid blue merle, därför vet vi exakt var vi har merlegenerna i rasen.
Att utesluta blue merlerna från avel skulle vara ett allvarligt bakslag för rasen. Vi har fokus på rädslorna i rasen nu och det är ett långt allvarligare problem än färg på hunden.