DET RÄTTA ANSIKTET

Hösten har tröttnat på att skicka vykort med undergångshotad skönhet och visar sitt rätta ansikte. Grått, regnvått och nådeslöst stirrar det på oss, så fort vi försöker oss ut för lite grävjobb. Eller ens går ur lä.
Hästtjejens adopterade schäfertik visar också lite mer av sitt ansikte. Hon var alldeles uttryckslös när hon kom – inte mycket kroppsspråk, ingen mimik. Hon lekte inte. Hon hade ett gammalt benbrott på ett framben och haltade när hon gick. Hon hade varit så hundaggressiv att hon skulle avlivas.

Nu har det gått ett par månader och tiken ser på något sätt ut att ha blivit ett par centimeter högre över manken. Hon har kännbart mycket mera muskel i kroppen och springer på gräs utan att halta. Kastar man en leksak rusar hon efter och plockar upp den och skuttar runt som en valp. Än har hon inte kommit på tanken att man kan bära fram den för att få den kastad en gång till, men ögonen lyser när hon springer runt oss med tingesten i munnen.
Okomplicerad? Långt ifrån! Först lärde hon sig att öppna bildörren för att ta sig fram till sin matte. När Hästtjejen låste bilen, lärde sig schäfertiken att först öppna centrallåset och sedan bildörren... och så stod strax hon där vid vår grind igen och sa med ögonen att hon ville komma in och hitta sin matte.

En gång har hon flugit på mina collies. Vi hade ingen aning om att hon fanns i närheten utan spatserade lugnt på byvägen. Schäfertiken kom som en blixt runt ett uthus och satt fast i halsen på Eviga Mamman. Men hon bet inte – hon höll bara fast. Eviga Mamman börjar mullra djupt och då släpper schäfertiken med en blixt av glädje i blicken – Tänker du svara upp? Och så tog hon nytt tag i halsen på collien. Och bara höll.
Hästtjejen var blek när hon hann fram och tog i sin hund, men det var faktiskt hon som tog störst skada. På collietiken fanns inte en skråma i huden och på min arm – som jag höll på att tränga in i schäfergapet för att lossa taget – bara lite saliv. Hon hade aldrig för avsikt att skada varken hund eller människa. Hon ville bara göra klart vem som bestämde.

Det är den mest lättlärda hund jag har sett på väldigt länge – om någon av mina hade haft tillräckligt med huvud för att så snabbt lära sig att ta sig ut i en tvåstegsoperation med centrallås och bildörr, hade jag skrutit! Det är inte omöjligt att det roligaste hon har haft i sitt liv har varit att dominera ner andra hundar för att slippa bli påhoppad: anfall som bästa försvar. Men hade hon varit okontrollerat aggressiv, hade jag haft en död collie nu.Vi har inte en aning om vem hon är eller varifrån hon kommer, men om någon säger att det finns duktiga tjänstehundar ett par generationer bakom blir ingen av oss förvånad.

Hundarna får turas om nu, när Hästtjejen är här och hjälper oss med verandafixandet. Tre collies bakom låsta dörrar alternerar med en schäfertik bakom dito. När schäfertiken kommer ut, övar hon sig på att leka. Igår gick hon på upptäcktsfärd i den tomma hästhagen och hittade vattenkaret, som stod upp och nervänt, vände det på högkant och började rulla det som ett hjul framför sig i riktning mot oss.
Vi tittade på henne. Hon dribblade koncentrerat fram ämbaret med framtassarna och i pannan satt en fundersam rynka. Var det såhär man skulle göra med detta märkliga föremål? Hon tittade upp på oss och frågade. Vi ropade beröm. Och då log hon.

Det här är vad hundar handlar om – att få se en medlem av en annan intelligent art börja tala. Dogs sure as hell don´t make life uncomplicated, but they make it good!

Bodil Carlsson