föll från ner himlen över oss arma töntar idag. Det måste finnas en gud någonstans, för det kom inte bara en utan två sådana dagar! Tvättkläder fladdrande på strecket, ett urtaget fönster målat på morronen och klibbtorrt till kvällen, träytor strukna med grundolja och torra till i morron... Årets halmlass inlastat på nystädad loge och ser efter omständigheterna – höstvädret detta skyfallsår – hyfsat ut.
Och tid för ett par hundpromenader blev det mellan varven.
I vanlig ordning vart det sedan för mörkt för att göra annat vettigt, så jag ringde och pratade en stund med Wales. Samma väder här som där, praktskördar för de som kunde skörda tidigt i september och - för de som bor höglänt eller norrut och måste vänta - vattendränkta åkrar med förstörd spannmål och möglande halm.
Hursomhelst frågade jag om de blå walesiska hundarna. Jo, det fanns en skaplig andel blå, det hade det alltid gjort. Hade någon märkt om de blå hundarna jobbade sämre? Fanns det någon tradition att de skulle höra eller se sämre?
Förvånad tystnad. Nej, det fanns inga sådana åsikter – sa alltså en man, som har levt ett helt långt liv ihop med arbetande hundar och har mycket att berätta om vad folk har tänkt och trott om sina hundar genom åren. Däremot, berättade han, hade det funnits personer som särskilt ville framhäva just de blåa hundarna. En av dem tog illa upp, när det kom ett litet faktaark från Sverige om varför det är riskabelt att avla blått på blått. Det där stämde inte! Så en ung uppfödare uppmuntrades att göra precis det – han parade två blåa hundar med varandra. Och mycket riktigt kom en kull där ett par valpar föddes döda och ett par var vita och blinda. Jag tror att förståelsen för vad dubbel merle kan sluta med numera är lika rotad i rasklubben för welsh sheepdog som i rasklubben för svensk collie.
Däremot tror jag att om den walesiska rasklubben hade hört svenska jordbruksverkets funderingar om blå färg hos hundar, så hade de fnyst rakt ut. Slå ut bra hundar för deras färg!
Så jag funderar på en sak. Är det samma hundar? Tänk er en person, som väljer en bra arbetshund och avlar på den, oavsett om den är blå! Tänk er sedan en annan person, som väljer en blå hund just därför att den är blå, otroligt blå, förtrollande vacker, och som inte håller hund på något sätt, där skarp hörsel och syn är nödvändiga.
Skulle det vara samma hund som de olika personerna med så olika utgångsläge väljer? Är det verkligen så, att följderna av merleanlaget är helt slumpmässigt – eller kan det vara så, att den arbetande vallhunden, som måste höra upp och väja undan med blixtens hastighet, har fått med någon faktor som begränsar merleanlagets effekter?
Nä, jag vet inte! Men jag funderar.
Bodil Carlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar